Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Debattinlägg: "Kuba har stöd"

Kuba har rätt till nationellt oberoende. Och den rätten behöver stödjas. Det kubanska motståndet mot USA har kostat och priset har varit högt, skriver sångaren och musikern Mikael Wiehe, med anledning av en ledare i Sydsvenskan den 20 februari.

Detta är ett debattinlägg. Skribenterna svarar för åsikterna.
Demokrati betyder som bekant folkstyre. Jag är för demokrati. Hur folkstyret däremot skall se ut i praktiken är inte en helt enkel fråga. Skall demokratin vara representativ eller direkt? Hur skall röstandet gå till? Skall valkampanjer kunna sponsras av organisationer eller företag? Har Venezuelas president Hugo Chávez med 67 procent av rösterna större legitimitet än USA:s president med 25 procent? Dessa frågor diskuteras också i Sverige.
Däremot är jag djupt skeptisk till en del av dem som säger sig försvara demokratin. Allt för ofta tycker jag mig ha hört och sett dem tala och agera i eget intresse; försvara egna sociala och ekonomiska privilegier eller sin rätt att utnyttja andra människor eller länder för egen vinnings skull.
Detta gäller inte minst den elit som styrt USA allt sedan president Dwight Eisenhower i slutet av 50-talet varnade för det militärindustriella komplexets växande makt. Denna elit har under efterkrigstiden i USA:s och demokratins namn störtat folkvalda ledare och regeringar och stött olika former av diktaturer i hela världen.
Detta har Kuba sluppit. Dels tack vare den revolution som under Fidel Castros ledning segrade 1959 och därmed gjorde slut på Kubas status som USA:s bordell i Karibien och återupprättade det nationella självbestämmandet, dels tack vare det motstånd som Kuba gjort mot den aggressionspolitik som USA sedan dess fört emot landet.
Trots trycket från USA har Kuba lyckats uppnå den högsta medellivslängden i hela Amerika. Kuba har den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten och låter kubanska läkare arbeta gratis i många – framför allt latinamerikanska – länder, nu senast i Venezuela där man i den så kallade Operation mirakel har gett tiotusentals starrdrabbade synen tillbaka. Kuba har också ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter – och bostäder till alla. Analfabetismen existerar inte på Kuba. Miljöarbetet har prisats av FN.
Detta är den kubanska revolution jag vill försvara.
Det kubanska motståndet mot USA har kostat. Priset har bl a varit materiell fattigdom, en snårig byråkrati, en sluten, delvis militariserad statsapparat, en censur av nyheter utifrån, revolutionsledare som inte har vågat släppa ifrån sig makten, en djup klyfta mellan kubaner på Kuba och exilkubanerna i Miami och en stor misstänksamhet mot dem som har vågat kritisera revolutionen.
Fidel Castro har själv uttryckt detta genom att säga: ”Inom revolutionen – allt, utom den – ingenting.” Jag tror personligen att den enskilt viktigaste åtgärden för att förbättra denna situation för kubaner på bägge sidor av Floridasundet skulle vara ett omedelbart och villkorslöst upphävande av USA:s ekonomiska blockad mot Kuba.
Nej, Kuba är ingen europeisk, parlamentarisk demokrati. Kuba anser sig däremot genom olika massorganisationer ha byggt upp andra kanaler för att tillgodose det folkliga inflytandet. Jag tror att stödet för det nuvarande systemet på Kuba och Fidel Castro personligen ligger betydligt närmare stödet för president Chávez i Venezuela än stödet för president Bush i USA.
Enligt Amnesty International finns det 69 så kallade samvetsfångar i kubanska fängelser, människor som sitter inspärrade för sina åsikters skull. Varje sådan fånge är en för mycket.
Men det måste också sägas i sammanhanget att USA-stödda regimer i Latinamerika under 60- och 70-talen i Argentina mördade 30 000 människor, i Chile 6 000, i Uruguay 6 000, i Brasilien 30 000, i Nicaragua 40 000, i El Salvador 60 000, i Guatemala 20 0000, bara för att ta några exempel. Vi har då inte talat om de fängslade, de torterade eller de som drevs i landsflykt.
Det är i ljuset av detta som jag anser mig kunna säga att Kuba är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.
Med tanke på de bilder som visats från Abu Ghuraybfängelset utanför Bagdad och de vittnesmål som finns från bla Baghramfängelset i Afghanistan och före detta fångar på Guantánamobasen tror jag inte det är en överdrift att påstå att de värsta brotten mot mänskliga rättigheter på Kuba begås på den amerikanska militärbasen i Guantánamo.
Jag anser det därför speciellt viktigt att stödja Kubas rätt till nationellt oberoende just nu när Bushadministrationen har skärpt den ekonomiska blockaden, tillsatt en speciell emissarie för att ”främja Kubas övergång till demokrati” och öppet hotar med invasion och därmed att förvandla Kuba till ett nytt Irak.
MIKAEL WIEHE
Gå till toppen