Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Med respekt för små barn

Ända sedan 1980-talet har hon varit en del av nästan alla svenska barns uppväxt – med Max, med Bella och Gustav, med Malla och alla andra figurer hon tecknat. Möt en levande legend: illustratören Eva Eriksson.

Det känns mycket konstnärligt och gammaldagsbohemiskt redan då man kliver in.
Eva Eriksson har sitt lilla arbetsrum i samma lokaler som Teater Galeasen på Skeppsholmen i Stockholm. Upp först för en ranglig trappa, och så genom dörrar och prång, genom ett kök, förbi ett rum där några barn slipper att vara på förskolan för att i stället umgås med sina föräldrar och titta på en tecknad Alfons-film och ¿ just det, någon i personalen på Galeasen röker! Inomhus!
Det känns lika ovanligt som en rosa elefant på Drottninggatan.
Men om man nu tar sig förbi allt detta, så når man ända in till Eva Eriksson.
Från det vita rummet – ingenting på väggarna som stör – har man en hänförande, vid, vettlöst vacker utsikt över Nybroviken.
– Fast jag måste kanske flytta tyvärr. De ska renovera.
Eva Eriksson är en lågmäld och vänlig person. Hon är inte så van vid att bli intervjuad, inte ställt i paritet med hennes genomslag som illustratör i alla fall.
Varför är du så okänd?
– När jag började på allvar, så där i början på 1980-talet, blev jag igenkänd på tunnelbanan ibland. Men jag försöker hålla mig undan. Jag tror väl inte att jag är blyg, men... det är allmänt så med illustratörer. Bilderna är det man känner till.
Hur hittade du din talang för att teckna?
– Jag hade fått mitt första barn och började läsa barnböcker för honom. Han heter Olle och föddes 1973. Jag gick på Konstfack då, och barnböcker fanns inte i mitt medvetande. Jag hade utbildat mig till teckningslärare och vikarierade en del. De ringde klockan sex: ”du ska vara i Kungsängen om en timme”... Men jag trivdes inte med det.
Så vad hände då?
– Min man sa ”du kan ju alltid rita gubbar”. Det var nog bara det. För det hade han ju rätt i. Jag hade målat tavlor på Konstfack, men det var inte mitt uttrycksmedel. Att göra målningar var så himla... seriöst. Man hade krav på sig. Att det skulle vara på något speciellt sätt. Det var ju på sjuttiotalet, då skulle man måla knutna nävar och arbetare och sånt. Men med barnboksillustrationerna fick man vara rolig och romantisk och ta ut svängarna. Och jag tyckte om mina fantasier.
Vem av alla dina figurer tycker du bäst om?
– Just nu känner jag mycket för en liten flicka som heter Malla. Det finns ju bara två Malla-böcker, men de ligger mig nära. Allt som händer i böckerna är sånt som hände mig när jag var liten. Min mamma är den där mormorn. Jag vet inte om hon hade någon flirt med den där gubben som jag cyklade på, men det var roligt att teckna det så.
Jag tycker att Malla är genial eftersom den har så många eleganta blinkningar till vuxna.
– Det är nog bara något som uppstår. Jag tänker inte på vilka som ska läsa. Jag gör det för att jag själv tycker att det är kul. Och det ska vara korta meningar. Jag tycker om att renodla det jag ska säga. Om en vuxen läsare hittar något eget i det så är det ju bara roligt.
Åke Holmberg gjorde ju också så, med Sventon. Han riktade sig till flera publiker i samma text. Läste du dem?
– Om! Jag minns fortfarande en gång då jag fick tre Ture Sventon-böcker av min farbror och faster. Det var ett av mina påsklov. När jag hade läst ut en fanns två kvar!
Vad driver dig att jobba med just detta?
– Från början bara den där frågan: ”vad sjutton ska jag jobba med så att det blir så lätt som möjligt för mig själv?”. Du vet, så jag skulle slippa att gå upp för tidigt, och ändå försörja mig. Man råkar göra saker. Råkar hitta dem.
Vilka illustratörer tittar du på själv?
– Det finns många som jag tycker om. Pija Lindenbaum. Sven Nordqvist gör ju jätteroliga böcker. Just de där som man kan försvinna i, sådana böcker är så härliga. Jan Lööf är ju också sådan. Vi har många duktiga i Sverige.
Hur skiljer Sverige ut sig på den punkten?
– Vi har barnvänliga barnböcker! Om man är på barnboksmässan i Bologna, det är ett stort spektakel varje år, så ser man mycket tjusiga böcker för barn. Men då undrar man ofta om de alls vänder sig till barn. Det är så väldigt konstnärligt och stiligt allting. Och det kanske inte alltid passar barn.
Berätta om Barbro Lindgrens betydelse för dig.
– Första boken var ”Sagan om den lilla farbrorn”. Sedan när jag hade gjort den så var det ”Mamman och den vilda bebin”. Vi sitter inte bredvid varandra och jobbar. Hon lämnar färdiga texter till mig, men inga anvisningar. Det finns rätt mycket utrymme för mig att fundera. Men när hon gjorde tre böcker om sin hund Rosa, då var jag med och tittade. När hon skulle börja på hunddagis. Det krävde lite instudering.
Hur mycket har ni sålt?
– Jag har ingen koll på siffrorna. Det enda jag vet är att böckerna om Max går väldigt bra. Det är nog Barbros och min största gemensamma hit. Men hon har ju också nått väldigt många med ”Loranga, Mazarin och Dartanjang”.
Varför blev böckerna om Max så uppskattade?
– Jag tror inte att det fanns pekböcker med dramatik före. Med riktiga händelser. Det var kanske någon som klädde på sig. Någon som badade. Men Barbro kom på att man skulle kunna göra en dramatisk berättelse även för väldigt små barn. Jag tror att det är det som gör det.
Och ”Vilda bebin” var väl en milstolpe?
– Ja, det var den första boken jag fick göra i färg. Det var 1980. Och jag hade ingen aning om hur jag skulle göra den. Den där pojken var ju inget spädbarn, det var omöjligt med tanke på att han skulle klättra upp i taket och så. Jag fick rita honom lite större. Två och ett halvt, kanske.
Hos honom finns den där stoltheten som du gärna ritar hos små barn. En sorts värdighet.
– Ja, jag började se det när jag fick mina egna barn. Kroppsspråket. Hur otroligt mycket mer en liten människa säger med kroppen.
Hur ser en arbetsdag ut för dig?
– Jag går hit, till jobbet, eller så sitter jag i möten. Det finns tecknare som har ritblock med sig varenda sekund. Så gör inte jag. Jag tecknar bara här. Nu kan jag inte ens teckna hemma.
Använder du dator?
– Nej, jag ritar allt för hand. Jag hade tänkt nu att jag skulle vara ledig och sätta mig in i det där. Man kan ju måla för hand och skanna in och jobba vidare. Det skulle nog underlätta en hel del. Att testa färger, till exempel. Färg är inte min starka sida.
Utan den är?
– Att teckna. Hitta linjerna. Figurerna och deras uttryck.
Som med Malla?
– Ja, hon bygger nog mycket på det. Rätt uttryck. Malla kommer från en porslinsspargris vi hade som var så himla söt. Min dotter älskade den där spargrisen. Så då sydde jag en gris till henne som jag försökte få så lik som möjligt. Sedan, flera år senare, så skulle jag skriva manus till tv för animerade dockor, och då använde jag figurer vi hade hemma. Mallas mormor var en av mina gamla nallar.
Hur tog du steget från tv till bok med Malla?
– Mamma hade dött. Då kom barndomsminnena tillbaka och jag gjorde ”Malla handlar”. Annars var min barndom ganska händelselös. Folk väntar på en Malla-bok till, och jag frågar mig: gjorde jag något mer spännande än att handla och cykla? Jag har inte kommit på något mer. Det var nog det jag gjorde när jag var liten.
Vad väntar i framtiden för dig?
– Jo, men jag måste nog göra en Malla till trots allt. Jag får gå och hypnotisera mig. Se om det finns något i barndomen som jag kan plocka fram.
Gå till toppen