Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Jan Aghed kommenterar vinnarna

Så tog Martin Scorsese till sist hem Hollywoods största utmärkelse, tvåfaldigt till och med, när "The Departed" både utsågs till årets bästa film och dessutom vann klassen för bästa regi, där han tidigare varit nominerad för en Oscar inte mindre än sju gånger.

Scorsese var segertippad av många i förhandsspekulationerna, inte minst som väntad kompensation för alla de tillfällen då han varit nominerad men måst gå tomhänt från utdelningen.

Men ännu mindre överraskande för galans publik var valet av de två Oscaradressaterna i huvudrollskategorierna: Helen Mirren för regissören Stephen Frears "The Queen", där inlevelse och djup professionalism resulterar i ett virtuost porträtt av drottning Elizabeth II, och Forest Whitaker för sin framställning av Ugandas blodbesudlade diktator Idi Amin i "The Last King of Scotland".
Om Oscarsjuryn hade rättat sig efter undertecknads recension av Kevin McDonalds film skulle den sympatiske Whitaker fått lång näsa, då jag befann mig i en mycket exklusiv liten minoritet, för vilken biodukens Amin mest framstod som en provkarta av yrkesmässiga reflexer, i och för sig skickligt sammanställd och professionellt imponerande, men knappast konstnärligt enastående i en karaktärsroll med ett begränsat psykologiskt och mimiskt register, och knappast heller mer än vad man hade rätt att vänta sig av en skådespelare av Whitakers kaliber, suveränt demonstrerad redan i rollen som Charlie Parker i Clint Eastwoods "Bird" för tjugo år sen.
I antingen den ena eller den andra av kategorierna för bästa film och bästa regi skulle jag också hellre ha sett sagde Eastwood och hans "Letters from Iwo Jima" som vinnare. Scorseses "The Departed" brister i originalitet, dels för att Monahans manus är en amerikanisering av den hyllade Hong Kong-polisthrillern "Infernal Affairs", från 2002, dels för att filmens motiv, teman och rollkaraktärer har så pass många föregångare i regissörens verk att om man visserligen kan peka på betydande konstnärliga kvaliteter ifråga om atmosfär, spel och berättarflyt, så rör det sig på inget sätt om någon förnyelse.
Det gör det däremot, i båda dessa avseenden, när det gäller Eastwoods tematiskt och estetiskt kraftfulla pendang till "Flags of Our Fathers" och det kulturellt och politiskt djärva initiativet att skildra det historiska slaget om Stillahavsön genom de japanska försvararnas ögon och med uteslutande japansk dialog.

Att sitta igenom mer än två timmar av den senare blev väl för mycket för dem av Oscarsakademins röstberättigade som fortfarande kommer ihåg andra världskriget, under det att de yngre kan ha trott att Iwo Jima var namnet på någon sushiservering längs Sunset Boulevard.
Oscarstatyetten för bästa utländska film gick till "De andras liv", den tyske manusförfattaren och regissören Florian Henckel von Donnersmarcks – man skulle ha velat höra namnet utropat från estraden – kusliga skildring av Östtysklands hemliga polis. Ett pris som hamnade precis rätt
Gå till toppen