Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den spökande barndomen

Christer Strömholm (1918–2002), en av svensk fotografis verkligt stora, är dubbelt aktuell. Dels med en utställning på Galleri Final i Malmö, dels med en minnesbok som en rad tunga fotonamn bidragit till. Per Lindström har sett utställningen och läst boken.

Den allvarsamma flickan i Barcelona är Christer Strömholm, liksom den ensamma pojken i den mörka gränden i Tanger och den blinda flickan med det ärrade ansiktet i Hiroshima.
Svensk fotografis store guru stack aldrig under stol med att de barnbilder som nu visas på Galleri Final i Malmö under Fotografi i fokus (med början i morgon, lördag) var självporträtt.
”Enfants Terribles” heter utställningen med både ikoner och några aldrig tidigare visade. Och det går, påpekade Christer Strömholm en gång då våra vägar möttes, att läsa in mycket psykologi i dem. Mycket i hans liv kretsade kring barndomen – och döden.
1967, samma år som boken ”Poste Restante” kom, berättade Christer Strömholm för vännen Tor-Ivan Odulf om sitt liv och hur det speglades i hans bilder. Intervjun tog en vecka att göra och rubriken var, när valda delar publicerades i tidningen Foto, ”Hemligheten bakom Christer Strömholms bilder”. Mycket handlade om barndomen. Om föräldrarna som skiljdes. Om hur han bollades mellan familjerna, fick stryk med ridspö som straff för olika förseelser och ansågs förhärdad eftersom han kunde ta emot tio rapp utan att klaga.
När Christer Strömholm var femton tog fadern livet av sig: ”Det hela kom som en överraskning. Pappa hade från översta byrålådan tagit fram sin tjänstepistol, letat ut hjärtat och sen tryckt av, som den gamla officer han var.”
I tonåren revolterade han, kastade tomater på Dramaten, blev nationalsocialist och frivillig, först som budbärare i spanska inbördeskriget, sedan som soldat i finska vinterkriget. Så småningom kom han till insikt och bytte sida, blev norsk motståndsman, likviderade två dubbelagenter – och utsattes för flera mordförsök.
Den spökande barndomen handlar också om hans eget förhållande till nära och kära. Det blev tydligt i filmen ”Blunda och se” som sonen Joakim Strömholm gjorde 1996 i ett försök att lära känna sin pappa.
”Du luktade illa när du var liten. Du stank rutten blöja ungefär. Det kan ju inte vara en människas dröm att förälska sig i nånting sånt”, säger Christer Strömholm i filmen i ett försök att förklara varför han drog när yngste sonen var ett år och reducerades till ”vykortspappa”.
Först när Joakim var sexton år fick de kontakt igen. Då fick han en Leica och rådet att inte bli fotograf om han ville ha mat på bordet (under de bohemiska Parisåren sov Christer Strömholm ofta på dragiga vindar och tvingades dricka vatten för att känna sig mätt).
Ansvar, insikt, närvaro var tre ledord som gällde för fotografen Christer Strömholm, men knappast för pappan med samma namn. Det enda som räknades var bilden. Den var viktigare än den egna karriären. Till och med viktigare än livet, förklarade han och konstaterade att ögat söker det sinnet hungrar efter, underförstått: man ser vad man vill se.
För Christer Strömholm handlade det om att bli sedd och älskad. Som svensk fotografis store guru uppnådde han med råge det han aldrig fick uppleva som barn. Guldringen i örat, som han påstod sig ha fått efter en lyckad smuggelaffär i Tanger 1951, bar han som en påminnelse om mötet med sig själv i den mörka gränden.
PER LINDSTRÖM
utvecklingsredaktör på Sydsvenskan
Fotnot. Joakim Strömholms film ”Blunda och se” visas i morgon, 3.3, på Malmö konsthall klockan 16.00 och på söndag, 4.3, på Panora, också kl 16.00.
UTSTÄLLNING
Christer Strömholm. Enfants Terribles. Galleri Final, Helmfeltsg 9, Malmö. 3.3–25.3.

Minnesbilder utan svar

Det kartongtjocka pappret i inlagan gör ”In Memory of Himself” svårbläddrad. Det är som om Christer Strömholm inte vill att vi ska få se allt, veta allt.

Känslan förstärks av det inledande citatet ”Alla minns hur det var – men olika”, en av många aforismer som CHR kalligraferade i svart tusch, sorterade i små lådor och till sist publicerade i boken ”Kloka ord”.

Den nya ”minnesboken” är en vänbok signerad storheter som Ed van der Elsken, Georg Oddner, Anders Petersen och Lars Tunbjörk. Den senare har gjort urvalet tillsammans med formgivaren Greger Ulf Nilson och påpekar apropå den egna bilden att den snarare är ett självporträtt än ett traditionellt porträtt. Christer Strömholm regisserade. Det skulle synas att han var konstnär med stort K.

Två snapshot, tagna med nästan femtio års mellanrum, fascinerar. På det första sitter Christer Strömholm bakpå Rune Hassners tungt lastade motorcykel. Paris är målet, deras uppdrag att skriva och illustrera den minst kända av alla Strömholmböcker, ”Liftare och läckergommar” som kom 1953 (Wahlström & Widstrand).

På det andra står en smokingklädd Christer Strömholm bredvid prinsessan Lilian. Året är 1998 och han ska just få Hasselbladspriset på en kvarts miljon kronor då han plötsligt räcker ut tungan mot yngste sonen som inte missar denna sextiondels sekund av revolt och triumf.

När den i dag okände Hultmark utan förnamn tryckte ner avtryckaren inför Parisresan var alla klassiska Strömholmbilder otagna. När Joakim Strömholm, också han fotograf, tog sin bild av den åldrande fadern handlade det sedan länge om att spela en roll.

”In Memory of Himself” ingår i Gerhard Steidls och Greger Ulf Nilsons satsning på ”Germany. The home of the Swedish photobook”, men trots att det är en vänbok så stryker den inte föremålet för vänskapen bara medhårs. I efterordet påminns vi bland annat om en av Christer Strömholms ungdomssynder.

Gösta Flemming citerar författaren Stig Claesson som berättat att det var ”den nu världsberömda fotografiprofessorn” som gick i täten när de svenska nazisterna första gången marscherade i uniform 1936. ”Kanske blir han aldrig förlåten_...” noterade Claesson, och Flemming skriver att Strömholm när han 1998 fick frågor om sitt nazistiska förflutna undvek att svara. Istället konstaterade han på Strömholmskt vis att det ibland är de obesvarade frågorna som är de viktigaste.

PER LINDSTRÖM

............................................................................

BOKEN

Christer Strömholm: In Memory of Himself. Steidl.

Gå till toppen