Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

De sjuka övergavs ända in i döden

200 rostiga järnstavar med nummer på en åker är det enda som minner om de patienter som dog på Sankt Lars. Borgarna i Lund ville inte ha dem på sina fina kyrkogårdar och få hade anhöriga som brydde sig. Kusken, som körde den enkla svarta träkistan, var den ende som följde dem i döden.

LUND. Sankt Lars kyrkogård intill Flackarps mölla är en plats där den förnedring av de psykiskt sjuka som rådde in på 50-talet manifesteras med all tydlighet.
Efter ett liv inlåsta på sjukhuset och övergivna av alla utom uppoffrande skötare fick de inte ens en värdig begravning. På järnstaven, som sjukhusets smed utformade som en enkel liljelik blomma, ristades journalnumret. Inget namn, bara ett ”k” för kvinna och ”m” för man.
Många av dem som vistades på Sankt Lars hade ”glömts” av sina anhöriga, som skämdes och inte ville veta av dem. Några egna medel att betala en begravning hade de inte. Hemkommunerna tyckte att det var enklast och billigast att sjukhuset skötte begravningen.
Under sjukhusets första år blev patienter begravda på kyrkogårdarna i Lund. Men borgerskapet sade ifrån. Bland deras familjegravar skulle det inte ligga mentalpatienter från Sankt Lars.
1895 öppnades den egna kyrkogården. Den 11 december detta år begravdes Jenny Maria Ringström. Numret, som alltså är journalnumret, leder till dödboken på Landsarkivet. Den första som begravdes på Sankt Lars kyrkogård blev bara 21 år. Hon kom att följas i döden av drygt 2000 patienter fram till 1951.
De sista åren fanns det lite mer värdighet vid begravningarna. Någon eller några skötare och kanske någon medpatient följde den döda till kyrkogården.
Tidigare var det bara en transport av den enkla svarta kistan, som snickaren på Sankt Lars tillverkade.
Skötseln av kyrkogården har inte heller präglats av värdighet. De flesta stavar har rostat sönder och försvunnit. Flertalet av de över 2000 järnstavarna är borta. Länge växte gräset högt. När jordbruksmaskiner körde tvärsöver kyrkogården reagerade de Lundabor som kände till att kyrkogården fanns.
Dåvarande ägaren till marken, Realia, såg till att gräset klipptes. Skrivelser till länsstyrelsen från privatpersoner resulterade i att det sattes upp en skylt som berättar om kyrkogården. Idag är det en stilla plats. Då och då tänds ljus, kanske av någon anhörig eller vårdare. Några få gravstenar med namn finns kvar. Det hände att någon anhörig bekostade en sådan.
Den nuvarande ägaren till Sankt Lars, Kungsleden, har inga planer för kyrkogården.
– Nej, vi låter den finnas och ser till att den sköts och behåller det skick den har idag, säger Kungsledens förvaltare Fredrik Alvarsson.
Det är nu svårt att tyda siffrorna på stavarna. Där det går framträder ett nummer som via arkivet berättar om en människa, som förnedrades under och efter livet.
I boken ”Döden i Lund” av Jan Mårtensson och Per Lindström berättas om ”31832 m”. Han hette Bernhard Olsson och var åboson från Ottarp. Han togs 1893 in på sjukhuset och dog där 1912.
Gå till toppen