Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

En spottloska svår att svälja

Sisela Lindbloms ”De skamlösa” har kallats en uppgörelse med konsumtionshetsen och tidsandan. ”En av de underligaste, mest svårtillgängliga böcker jag läst” skriver Anna Hellsten .

Sisela Lindbloms tredje roman ”De skamlösa” är vårens mest omdebatterade redan innan den ens kommit i butik.
Försåtligt paketerad som chick lit, med rosa baksida och ett par perfekt målade läppar på omslaget, har den lanserats som en uppgörelse med tidsandan, med konsumtionshetsen, kyrkbröllopsvågen och den allmänna tomheten. ”Skrämmande realistisk”, som det står på baksidan. Stora ämnen, stora ord.
Stämmer det då? Tja, sådär, är nog det längsta jag kan sträcka mig.
I ”De skamlösa” vandrar mikrofonen runt mellan den vackra och välfriserade damtidningsredaktören Tito, hennes kollega Nathalie och den nyutexaminerade juristen Erik som ”söker kärlek utan kladd” och ska gifta sig med Tito, samtidigt som han när dominanta sexfantasier om gamla flickvänner.
Tito vill ta över tidningen hon jobbar på och sälja in sitt eget bröllop som omslagsstory, Nathalie vill skriva om en polsk nätprostituerad och porrsurfar nätterna igenom. På dagarna käkar de sallader och vegetariska pizzor och får manikyr och vandrar fram och tillbaka mellan en redaktion som jag antar ligger antingen på Östermalm eller i Gamla stan.
Där har vi berättelsen, och det är en av de underligaste, mest svårtillgängliga böcker jag läst tror jag. Jag tror att jag förstår vad Lindblom är ute efter, men jag ser det inte. Berättelsen, eller intrigen om man så vill, är tom och märkligt svår att ta sig in i, romanfigurerna studsar liksom tillbaka när jag försöker tolka och begripa, deras språk skorrar lika illa som deras inbördes dramaturgi.
Möjligen är det ett konstgrepp att hålla upp ett slags kall och dum och distanserad spegelbild av de uttalat kalla och dumma och distanserade människor som befolkar boken, men mig lämnar det oberörd. Eller nej, inte oberörd, men irriterad. Vem i hela friden pratar så där? Är det redaktörerna på Damernas Värld, eller kanske Svensk Damtidning?
En passage tycker jag mycket om, den där Nathalies gamla släkting Evy – en parant kulturtant på en skärgårdsö – återser en gammal älskare (som förstås råkar vara gammal kommunist) och de båda tillbringar en tidig kväll i hennes hus, fyrtio år efter det senaste mötet. Plötsligt flyter språket både friktionsfritt och drabbande, jag förstår både vad figurerna talar om och vad Sisela Lindblom vill berätta.
Annars är ”De skamlösa” en sådan där bok som får mig att undra om jag är dum, eller blind, eller om jag bara råkat få ett exemplar där någon rivit ut varannan sida. Jag har kort sagt ganska svårt att svälja spottloskorna mot samtiden – jo, överstyrda bröllop är det gott om, men betyder det med automatik att den specialsydda klänningen och håruppsättningen för tvåtusen ska tas som en intäkt för allt som fattas, på ”kärlekens kommersialisering” för att åter citera baksidan? Är vår samtid verkligen byggd av sådana som Tito och Nathalie eller är de möjligen bara Lindbloms egna hjärnspöken?
Intervjuerna som Sisela Lindblom gjort inför boksläppet har varit mycket lättare att ta till sig. I den där DN-intervjun av Bo Madestrand, den som tillsammans med Nina Björks frontalangrepp på magasinet Family Living satte igång den så kallade väskdebatten, säger Sisela Lindblom så här: ”Det är något annat, något i tiden – läget har skärpts på något sätt. Det handlar inte bara om stil längre, man kan inte längre klä ner sig. Har man slitna jeans måste man kombinera med någon detalj som visar att man egentligen har råd.”
Bara i den lilla passusen ryms en både sorgligare och oändligt mycket skarpare samhällskommentar än någonstans i hela boken.
ANNA HELLSTEN
kulturjournalist
BOKEN
Sisela Lindblom: De skamlösa. Norstedts.

FAKTA/Väskdebatten

Den 25 mars skrev DN-krönikören Nina Björk en text om hur hon bestämt sig för att strunta i ”skitdrömmar” om lyxkök och homestyling, och nöja sig med sitt lite skamfilade hem.

Den 31 mars ondgjorde sig Sisela Lindblom i en intervju i DN över att modejournalisten Susanne Ljung köpt en väska för 70_000 kronor som hon sedan hängt in i garderoben. ”En lögn”, svarade Ljung ilsket några dagar senare.

I den fortsatta debatten har krönikörer och andra tyckare tävlat om att uttala sig för eller emot ”ytlig konsumtionshets” kontra ”folkförakt”.

Gå till toppen