Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Mer än bara Bajsboken

Egentligen började det med Barbro Lindgren.– Jag hade en idé redan när jag var liten, att jag skulle göra barnböcker. Mamma läste Loranga-böckerna av Barbro Lindgren för oss, och de var så otroligt flippade. Sånt ville jag göra. Så jag läste konst och litteratur på universitetet.

Läser man mycket så förbättrar man sitt språk. Pernilla Stalfelt menar att samma sak gäller för bilder.
– Ser man mycket bilder lär man sig bildkultur. Det har hjälpt mig. Sedan har jag studerat på praktiska konstskolor, som animationslinjen på Konstfack. För jag har nog mitt hjärta i måleriet. När jag får mycket pengar någon gång ska jag bara måla.
Vad ska du måla?
– Det får man se då, vad man vill. Men jag har någon sorts passion för färg. Man kan måla stilleben. Se hur man får färger att stämma med varann.

Vill du ställa ut?
– Jag ska ställa ut, på galleri Candyland i Stockholm i höst. Jag ska gå runt på loppisar och hitta föremål som jag kan använda till assemblage, en sorts tredimensionell konst. Det är svårt att förklara men ganska tydligt för mig. Och jag tänkte att det eventuellt ska vara ljud till, jag har en kompis som är ljudkonstnär. Han heter Mats.


Vad mer än Mats?
– Det säger jag inte, för jag har inte frågat honom än. Så han vet inte att vi ska göra det här, haha.
Har du egna barn?
– Ja, jag har en dotter, som är tre år nu. Från Kina.
Det betyder att nästan alla dina barnböcker skrevs innan du blev mamma.
– Ja. Men genom mitt jobb som museipedagog har jag träffat många barn och pratat med dem och sett deras bilder.
Det är så du har gjort din research?
– Och så har jag syskonbarn. De är tonåringar nu, men de har varit till stor hjälp. De har hjälpt mig med teckningar och idéer och då har jag gett dem betalt. Det blir barnarbete kanske? Näe, extrajobb, istället för att klippa gräset. Jag vill att de ska känna att deras tankar är värdefulla för andra. Att hitta barnens språk är ju själva grejen.
Hur går det till när du hittar på en historia?
– Jag ligger ibland på natten och tänker ut grejer. Det är därför jag är så trött på dagarna. Jag har inte så mycket mental tid själv. En gång stekte vi korv, jag och min dotter. Stekte så att korvarna hoppade ur pannan. De hoppade ur, de rymde, de blev rymkorvarna och rymdkorvarna och så tänkte jag att man skulle kunna ha en figur som heter Ister Fugleband, och så sticker korvarna till en vattenkokare och skjuter iväg sig ut i rymden. Det kan jag göra en bok om.
Du har skrivit en hel bok om ett påhittat djur, ”lokvargen”. Hur gick det till?
– Det var min systerson Calles förtjänst. Vi lekte jämt charader när min pappa levde. Calle var nog bara två. Två och ett halvt. Han gjorde en figur. Sparkade med benen. Vi hade gissat på alla djur utan att komma på det. ”En lokvarg!” sa han då. Helt självklart. Sedan beskrev han hur lokvargarna är.
Har du starkt bildningspatos?
– Ja. Min pappas livs drivkraft var att få människor att läsa böcker. Formulera sig, uttrycka sig. Språk kan vara som film eller musik. Det kan gå rätt in, om det är enkelt och kärnfullt. Då kan det gå rätt in.
Hur ser du på att vara politisk i barnböcker då? I ”Kärlekboken” låter du popidoltjejen heta ”Madrazza” och sjunga ”Som en jung-jung-jung-jungfru”. Det är väl rätt politiskt?
– Nej, hur då?
Namnet ”Madrazza” ger kanske ingen positiv bild av den sjungande tjejen?
– Det var en kompis som kom på det där. Jag kan ju plocka in sånt ibland. Jag tycker att¿ När man hör en treårig flicka säga: ”Min mamma tycker inte man ska sminka sig när man är liten”, kan jag tycka att det är helt okej att leka och pröva och ha roligt med alla delar av sin personlighet. Men så måste man kanske ändå vara lite medveten om vad det kan väcka i andra. Jag tror inte att jag hade någon direkt värdering i den där figuren. Det var mer ett fenomen, att man kan ha en idol. Jag var kär i en kille i högstadiet och köpte en likadan blank täckjacka som han hade. Man vill vara som den man tycker om.
Du har skrivit ”Dödenboken”, en av väldigt få barnböcker på temat död. Det är väl Ulf Nilssons ”Adjö herr Muffin”, och så din.
– Ja, och så finns ”Ängeln Gunnar dimper ner” av Barbro Lindgren, och så Astrid Lindgren förstås med ”Bröderna Lejonhjärta”.
Behövs de?
– Min dotter är fascinerad av döden just nu. ”Mamma, kan inte vi dö samtidigt”, säger hon, och ”Kan inte vi ligga i samma grop när vi dör”, och så. Men det är för att min pappa är död, så vi har varit vid graven en del. Jag har fått berätta för henne. Ge henne raka förklaringar.
Stämmer det att du skrev om både mord och självmord i originalmanuset till ”Dödenboken”?
– Mm. Då hade jag en grupp sjuåringar, en konstskolegrupp, som jag frågade om döden. Då var det mycket mördare i deras tankar, att man kan bli mördad, och man kan ta livet av sig ¿ De kunde jättemycket. Det räcker ju att ett barn har ställt en fråga till sina föräldrar och så berättar de vidare. Som vuxen ska man vara med i det.
Men ändå försvann det ur manuset?
– Ja, förlaget tyckte att man ändå måste vara lite försiktig. Man kan bli stämd. Om barn tar livet av sig kan någon få för sig att de har fått inspiration från en bok¿ Och det kan de kanske få också. De leker ju, och saker kan hända. Man får vara försiktig.
Var det alltså rätt att stryka?
– Ja ¿ det är i alla fall skönt att slippa problemet. Men jag tycker att jag skrev väldigt bra om mördare. Vad är det att ta någon annans liv? Det är så stort liksom. Kan man beskriva det? Man vet ju inte vad det är för drivkrafter som får folk att mörda varann. På film är det så lätt, men i verkligheten är det fruktansvärt.
Du skriver om allvarliga saker. Vad hindrar dig från att skriva för vuxna?
– Inget. Nej. Men jag råkade börja med barn eftersom jag var intresserad av konst och arbetade med barnen i museet. Sedan har jag fortsatt där. Men jag skulle gärna göra saker för vuxna, men inte för att ”då ska jag våga, då ska jag ta mitt skapande på allvar”¿ Folk kan tycka så där ibland. Att skriva för vuxna, det är det som är på riktigt.
Det står någonstans om dig att du vill vara en blandning mellan filbunke och en laddad fullblodshäst.
– Jag tror faktiskt att jag är lite så! Alltså som filbunke och fullblod. Det var ett radioprogram där en kompis skulle beskriva mig, hon sa att jag var otroligt lugn och har en otrolig energi. Jag tycker att jag är lite seg. Men så kan jag vara otroligt intensiv ibland.
När är du vilket?
– Det vet man aldrig, haha. Men jag är nog väldigt lugn med min dotter. Då är det hon som är huvudpersonen. Och hon är väldigt intensiv.
Att bli mamma, har det påverkat dig mycket i jobbet?
– Ja, det tror jag. Jag skulle gärna skriva om ett kinesiskt barn, barn med ett annat ursprung. Men problemet är att jag har mindre tid.
Vi har pratat om din pappa en del, men inte din mamma, apropå mammor. Så vem är hon?
– Hon är före detta överläkare. Väldigt passionerad inför sitt arbete. Så det finns en självklarhet i att jag också har en uppgift i livet. Att uträtta något som man tror kan vara bra. Som kan betyda något. Det har jag kanske från henne.
Gå till toppen