Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Frustrationen gjorde henne till författare

I dagarna kommer hennes andra bok, en ungdomsroman. Redan är hon igång och arbetar med intervjuer till uppföljaren. Hon är inte längre bitter över att vara arbetslös. Katarina Frankel blev författare i stället.

LUND. Katarina Frankel har en lätt CP-skada. När man träffar henne noterar man det inte på annat sätt än att hon hälsar med väns-ter hand. Att hennes funktionshinder knappast märks är på ett sätt en börda.
– Mina svårigheter blir synliga först efter ett litet tag. Då har folk vant sig vid att jag klarar det mesta. De blir irriterade när jag plötsligt är helt hopplös på att hitta. Jag har också svårt att strukturera.
Desto mer beundransvärt att Katarina Frankel klarar att styra sin tillvaro på egen hand. Många som inte har hennes funktionshinder skulle ha svårt med självdisciplinen, att skapa sina egna rutiner som författare och egen företagare.
– Visst är det gans-ka tufft. Jag är glad att jag har Wilma, säger hon om den vänliga golden retriever-tiken.
– Tack vare henne måste jag ha vissa rutiner. Och så är det så skönt när hon kommer och säger till mig att gå ut med henne i stället för att sitta vid datorn.
Just nu ställer hon samman intervjuer med barn som har syskon med funktionshinder, men även andra barn som har erfarenheter av att umgås med handikappade barn.
– Man måste våga prata, det är ju inte konstigt att barn har många frågor när de möter handikappade. Att tillåta att barn undrar är inte detsamma som att den handikappade blir ledsen. Det är inte synd om oss med funktionshinder.
Det är temat för senaste boken, ”Johannas modiga idé”, som förlaget Kabusa ger ut.
– Hennes idé är att berätta om sitt funktionshinder inför klassen, tillsammans med andra funktionshindrade barn.
Romanen bygger på intervjuer Katarina Frankel gjort, men även på hennes egna upplevelser. Hon hoppas att det ska bli en uppföljande bok, om hur det är att ha ett syskon med funktionshinder.
Katarina Frankel är även engagerad som föreläsare och som poet. Hon framträder med egna dikter, tillsammans med musikern Cornelia Jonsland som skrivit musik som ansluter till dikterna.
Sedan tre år tillbaka är Katarina Frankel gift med Johan Jönsson som hon träffade redan för 19 år sedan. De bor tillsammans i en lägenhet i centrala Lund. Han har också en CP-skada.
– Han behöver längre tid på sig för att uttrycka det han vill säga. Ofta väntar jag inte på vad han ska säga, utan tar orden ur munnen utan att tänka mig för. Bara för att man har ett funktionshinder själv betyder inte det att man alltid förstår och tar hänsyn till andra¿
– Men Johan och jag kompletterar varandra. Jag har lätt för att prata, han har lätt för att hitta. Det är han som läser kartan när vi reser, åtminstone till att börja med.
Hennes perceptionssvårigheter, det vill säga att sortera sinnesintryck och därigenom till exempel orientera sig, är kanske det hon upplever som värst i sitt handikapp.
– Det låter kanske inte så farligt, men inför andra kan jag känna mig som en liten treåring om jag ska röra mig i okända trakter. Det tar också lång tid för mig att lära mig hitta rätt i ett bostadsområde där husen och gatorna påminner om varandra.
I vår ska hon bege sig ut på en resa, som alltid en skrämmande men spännande utmaning.
– Det är ett företagsnätverk som arrangerar resan till en vingård i Toscana i Italien. Det är pirrigt att jag inte känner någon av dem jag ska resa med, men jag tror jag ske be dem läsa åtmin-stone delar av min första bok så att de vet varför jag inte hittar och hur det känns.
Katarina Frankel är utbildad fritidsledare och församlings-assistent. Hon har haft praktikperioder som gett mycket, men aldrig fått någon anställning.
– Jag hoppades så intensivt att jag skulle kunna få ett arbete med lönebidrag som diakoni-assistent. Men det fanns ingen församling som ville ta emot mig. Diakonen hade inte tid med handledning kunde det heta. Eller så fanns det inte pengar.
Hennes styrka är energin och viljan. Men hennes starka sidor blir också hennes känsliga punkt. Var kanaliserar man besvikelsen över att inte få, när man vill och kan så mycket?
I Katarina Frankels fall blev det alltså att skriva böcker. ”Nästan ikapp – trots handikapp” kom 2002 och berättar hennes historia från det att hon föddes i Lund 1965, fram till besvikelsen över att hennes fantastiska kamp för utbildning och arbete år efter år inte gav något resultat.
Hon skrev om hur de andra barnen i skolan visade liten förståelse för att hon behövde mer tid på sig för att lära sig saker, hur hon blev mobbad men fick revansch när hon mot alla odds klarade att läsa in gymnasiet. Då hade hon förberett sig grundligt, var fyra år äldre än sina klasskamrater och hade lärt sig att strunta i kommentarer och elakheter.
Däremot kunde hon inte hantera att hon blev satt att sortera spik hos Samhall av Arbetsmarknadsinstitutet när det var dags att ge sig ut i yrkeslivet.
– Min pappa brukar säga att jag är bortskämd, att man inte bara kan ha roligt. Men jag godtar inte att ägna mitt liv åt att plocka spik, även om jag inser att man måste göra tråkiga saker också.
Ibland är hon självkritisk när hon ser tillbaka på saker som gått snett eller som hon hade kunnat hantera på ett annat sätt.
– Självklart kan man inte lägga allt ansvar på samhället. Men att aldrig få en chans att visa vad man kan gör en bitter. Ju fler nej man har fått på rad, desto svårare blir det att våga tro på en möjlig väg.
– Jag vet att jag kan många av de saker som läkare och and-ra experter ibland säger att jag inte klarar. Det handlar bara om att jag behöver lite mer tid än de flesta andra. Måste det vara fel?
Katarina Frankel värjer sig inte mot att vara kritisk även mot sina föräldrar, även om det är kärleken och tilliten till dem som överväger. I boken beskriver hon bland annat en episod när hon skulle åka till Ikea tillsammans med sin far, som inte är så smickrande för honom.
– Jag frågade honom tre gånger om han ville att jag skulle sudda ut det, men han sa nej. Han säger också att han tycker att han förstår mig mycket bättre efter att ha läst boken.
Båda föräldrarna har skrivit varsitt kapitel i slutet av boken, för att ge sin bild.
– De ville att jag skulle leva ett så normalt liv som möjligt när jag var liten. Särskilt min pappa pushade mig en hel del. Jag är tacksam för det. Det enda jag önskar är att jag hade fått umgås med andra funktionshindrade också. Det var inte fel att jag behandlades som vilket barn som helst, men det var jobbigt att alltid mäta sig med dem som hade ett försprång.
För en tävlingsmänniska som älskar utmaningar är hon innerst inne. Hon minns hur stolt hon var när hon mot alla odds lärde sig cykla. Med idog träning blev hon en duktig utförsåkare på skidor, trots sin nedsatta rörlighet i höger sida.
Katarina Frankel är stolt också över sitt författarskap.
– Men visst längtar jag fortfarande efter att få arbeta tillsammans med andra med de frågor som engagerar mig. Ha arbetskamrater, äta lunch. Johan går till sitt jobb på Uggleboden varje dag, men har jag inget särskilt inbokat sitter jag här hemma. Idealet vore att arbeta några dagar i veckan med sociala frågor, och skriva de andra dagarna.
– Jag vet att man inte kan fånga hela världen. Men jag hoppas att min dröm om att få arbeta med människor kan bli sann.
Gå till toppen