Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Med Liv och lust

Serietecknaren Liv Strömquist kan sammanfatta begreppet ”könsmaktsordning” i en enda bild. Hennes serier syns i flera tidningar och nu har hon också gett sig på att skriva erotik. Nästa vecka släpps ”Drift”.

När jag berättade för en kollega att jag skulle intervjua en feministisk serietecknare så var hans kommentar: ”Jaha, hon är sådär arg”. Är det en vanlig koppling?
– Ja, det är det väl. Det är ju konstigt det där med feminism som identitet. Men det är klart att det i feminism ingår en politisk ambition att ändra på saker. Det finns en konflikt om makt.
Förra året kom din bok ”100 procent fett” ut. Några har menat att boken ofta går över i undervisning av feministisk teori. Är det tänkt så?
– Ja, de serierna har ett undervisande drag men det är också ett humoristiskt grepp. Jag ser en ironisk distans som man skrattar åt. Jag har rest mycket i Latinamerika och inspirerats av fackföreningar i Guatemala som gör undervisningshäften som serier så folk på landsbygden som inte kan läsa ändå kan förstå. Det finns nog en inspiration därifrån som lyser igenom.
Men det måste vara en balansgång att det ska vara roligt men ändå inte för mästrande?
– Fast det är också humoristiskt att det är mästrande.
I den kommande boken ”Drift” verkar du ha en rätt avslappnad attityd till sex – karaktärerna glider in och ut ur sina sexuella läggningar. En tjej som dittills bara verkat vara lesbisk till exempel knackar på hos ett bögpar och så har dom plötsligt sex. Hur resonerade du då?
– Det är väl en idé om att biologiskt kön inte är så viktigt.
Att man blir kär i en person?
– Det är väl en klyscha. Men man är väldigt fixerad i vår kultur av att det finns två motsatta kön och att det ska finns en attraktionskraft däremellan. Homosexualitet ses också som en identitet. Men sexualitet är snarare en handling än något man är.
Hur var det att skriva manuset till ”Drift”?
– Kul (haha). Jätte- jätteroligt.
Men svårt antar jag.
–Det var väldigt lustfyllt och jag var väldigt tillåtande mot mig själv. Det var kul att skriva skönlitterärt och att skriva en lång historia. Det som är skönt med att skriva seriemanus är att man slipper adjektiv, miljöbeskrivningar: sånt som är så träligt i skönlitteratur. Man kan låta teckningarna beskriva det i stället.
Jag kan tänka mig att något av det svåraste måste ha varit att formulera vad personerna skulle säga när de hade sex. En kvinna skriker till exempel ”åh” och ”himmel”. Säger man verkligen ”himmel” i en sån stund?
– Ha, ha. Nej, det gör man nog inte. Vi försökte desperat variera vad de sa så att det inte skulle bli ”åh” och ”ah” hela tiden! Vi tänkte att hon kanske kan säga ”himmel” eftersom just den personen är äldre än de andra.
Hur valde du de orden?
– När vi satte alla pratbubblorna i slutet. Om det bara är en lång tyst sekvens så kan läsningen rinna iväg. Vi försökte ha ett rullande schema på ”ooh”, ”mmm” och olika bokstavskombinationer.
Tittade du på porrfilmer eller läste porrnoveller för att få inspiration? Eller avskräckas?
– Nej, jag har aldrig intresserat mig för kommersiell porr eftersom jag tycker att det är så osexigt och kvinnoförnedrande. Men medan jag skrev manus läste jag en del erotiska novellsamlingar, till exempel ”Lustans labyrinter” som Birgitta Stenberg var redaktör för och feministiska sexserier från andra länder som ”Lost Girls” av Allen Moore och Melinda Gebbie.
I Drift antar kvinnan i huvudrollen mannens traditionella roll, alltså att hon aktivt tar för sig sexuellt. Eller är det för snävt beskrivet?
– Jo, kanske lite. Det enda jag tänkte på med henne var att hon skulle vara aktiv, gå efter sin egen lust och inte bli bestraffad för det.
Jag hajade till några gånger när jag läste boken eftersom man inte är så van vid att se män sexualiserade. Som i fotografen Britt Marie Trensmars bok ”Mangrant” där män poserar nakna på hästar och blommiga ängar. Kände du någonsin att mannen i din berättelse var löjlig, till exempel när han poserar naken?
– Jo, men i serien är seriefigurerna så överdrivna. I den scenen försökte jag skildra att han var ett slags narcissist som var besatt av blicken på sig själv och det är inte säkert att det är sexigt. Jag ville göra en manlig karaktär som tyckte om att vara objekt för andras blick.
Så som kvinnor traditionellt stt har varit objekt?
– Jo, fast jag tror många män är det också men inte via sin kropp utan genom andra saker – sitt yrke, sin konst.
Ska man bli kåt när man läser ”Drift”?
– Jag skulle beskriva boken som en skönlitterär berättelse men med många sexskildringar. Jag vet inte¿ Om man ritar sexuella bilder så är väl en effekt att folk blir upphetsade. En tjej berättade att hennes kille ville ha sex direkt efter att ha sett utdrag ur boken som publicerades i väggtidskriften Cigarett.
Är det för mycket moralism i porrdebatten idag?
– Ja, det är en viktig utmaning i feminismen. Under 90-talet fanns det mycket diskussioner om rädsla för våld och våldtäkt i hemmet. Jag vill inte att det ska ta över så att det blir de enda berättelserna om sex. Men det kommer ju nu en syn där man också vill ha tillgång till sexualitetens ¿ gåva. Låter högtravande, men kvinnors rätt till egen sexuell njutning är en jätteviktig feministisk fråga.
Varför?
– För att det varit ett område där det förekommit mycket förtryck mot kvinnor – och gör det fortfarande. Det är ett område som man behöver ta tillbaka.
Ser du dig som en del av postpornrörelsen?
– Nej, det gör jag inte. Det finns mycket polemik i den debatten. Finns bra argument på båda sidor men jag är överhuvudtaget ointresserad av att positionera mig i olika debatter.
Samtidigt genomsyras det mesta som du gör av politik.
– Man är ju ständigt i en intellektuell rörelse. Jag skulle inte vilja ägna mitt liv åt att försvara en position inom något utan vill förhålla mig mer fri.
Vad tycker du om porrfilmer som baseras på feministiska manifest, som Pink Prison och Constance som producerats av Lars von Triers bolag Zentropa?
– Såna försök är bra för även om man inte lyckas fullt ut så är det en position som andra kan bygga vidare på. Men det är en stor skillnad mellan en tecknad bild och en verklig människa. Jag skulle inte vilja anlita en massa skådisar för att spela in det här.
Kan du livnära dig på att teckna serier?
– Det är ganska svårt men jag gjorde det hela förra hösten. Nu jobbar jag på radion.
Innan det senaste Pang Prego i veckan så hördes en jingel som sa: ”Det här är en persika – och P3”. Är inte det lite fånigt?
– Den jingeln har vi gjort själva. Det är en sån tramsig grej. Jesper (Rönndahl) har hittat på det. Däremot kändes det konstigt i somras när vi skulle prata om lite allvarligare saker i programmet ”Meningen med allt”. Det kom sånt där pling, plong och clownmusik och vi bara: ”Nu ska vi prata om döden.”
– Men P3-humor ska vara ganska bred. Det står i vår uppdragsbeskrivning, allt från trivsamt till crazy humor.
Det är mycket egofixering just nu. Alla ska ha sin egen blogg, göra sina egna nyheter och nu kan alla få ett radioprogram dedikerat till sig själva i Pang Prego. Är alla verkligen så intressanta?
– Alla människor? Vi väljer ut de enkäter där folk svarat roligt. Egofixeringen står nog mer etablerade journalister för som skriver om sig själva i krönikor.
– Det som är positivt är att inte etablerade medier längre har monopol på nyhetsproduktion. Tankar och idéer som aldrig skulle komma med i tidningar och debattartiklar får utrymme. Det är en slags demokratisering av medierna som är sympatisk.
Många tecknare sysslar även med reklam. Skulle du kunna göra det?
– Nej!
Varför inte?
– Jag tycker inte att man ska göra reklam. Man ska inte lura folk att köpa saker de inte behöver. Ohämmad konsumtion och att piska upp folk till att köpa nya grejer varje, varje dag ¿ Det är inte hållbart.

Liv Strömquist

Född och uppvuxen i Ravlunda. I serien ”Tredje riket på Österlen” beskriver hon stämningen under uppväxten med konstanta slagsmål och nynazister som öppet bar hakkors. ”Det är så fruktansvärt konstigt att det var accepterat”.
Startade med det egna fanzinet ”Rikedomen”. Sedan dess har hennes serier publicerats i bland annat Galago, Arbetaren, DN på stan, Ordfront, Bang och Handelsnytt. Förra året kom debutboken ”100 procent fett” där hon bland mycket annat beskriver vilka män som ”aldrig borde fått ha sex” (Jean-Paul Sartre, Ingmar Bergman).
Sänder humorprogrammet Pang Prego i P3 där varje program utgår ifrån en persons intressen. Senast valdes Nadine ut som gillade arroganta fransmän men ogillade ”kulören kaffelatte som fisliberala, heterosexuella par har i sina kök”.
Gå till toppen