Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En stenhuggare som inte går av för hackor

– Det här är min såg, säger Ingrid Bockasten med triumf i rösten och håller upp industrisågen som skär genom sten och järn.

Här är gravyrpennan, fortsätter hon. De starka mejslarna för marmor och alabaster som hon köpt i Italien är omsorgsfullt inlindade i en duk för att inte nötas i onödan.

LUND. Ingrid Bockasten drar på sig stora skyddsglasögon, ett halvantikt munskydd med andningsfilter i och öronproppar. Egentligen vore det bättre med hörlurar, men det blir så mycket saker att ha på sig.
Hon pratar på varm göteborgska men genom andningsfiltret blir rösten lite lik en robots.
– Det är viktigt att ha skyddsutrustning, hela munderingen. Jag har astma också så jag vill inte få i mig en massa stendamm.
Ingrid Bockasten är 86 år och rör sig snabbt som en vessla igenom huset.
Ut i trädgården och vidare in i snickarboden. Förlängningssladden ska ut genom fönstret, i med sladden och så på med strömmen och den supervassa sågen. Hon är van vid rutinerna, hon har dem i händerna sedan tjugo års arbete med stenskulptur.
Hon har alltid varit sysslat med konst i någon form, men stenskulptur kom att bli hennes favoritform.
Sågen väsnas och det gnisslar och ryker om stenen, här i trädgården är Ingrid Bockasten i sitt esse.
– Den är så rolig diabasen, den går att variera så mycket. Stenen är ju matt i sig själv men kan poleras spegelblank eller huggas i grova block. Och så är den homogen, den har inga störande ådringar som gör att stenen spricker, förklarar hon efter att ha stängt av den respektingivande maskinen.
Ingrid Bockasten berättar att hon har varit hemmafru i alla år, och med en stor familj och hushåll att sköta har det alltid varit fullt upp.
Familjen Bockasten består av sönerna Nils och Claes, döttrarna Görel och Bodil, samt elva barnbarn.
Men konsten och hantverket har varit alltid varit hennes stora passion.
– Jag snodde undan med städningen så det blev tid över. Skulpterandet har betytt väldigt mycket för mig, och jag har alltid haft något nytt projekt i tankarna.
Hon arbetar gärna i diabas men använder sig lika gärna av järn och granit.
Som ung målade hon en del, men de plana ytorna var långt ifrån så spännande som de tredimensionella. Hon gick över till textilkonst och batik, och gick en utbildning i skulptur hos konstnären Thure Thörn i Malmö i mitten på 50-talet.
Men passionen för stenskulptur vaknade på allvar först när hon blev pensionär. Hon gick en kurs i stenskulptur på Broby Granit, i konstnären Björn Nordenhakes regi 1987, och fann då sitt rätta element.
Nu, tjugo år senare står hon i den soliga trädgården med skyddsglasögon och såg i handen, och de livligt blå ögonen skvallrar om att hon älskar det hon gör.
– Ibland saknar jag idéer och då letar jag överallt för att hitta bilder och uppslag till något nytt projekt. Då är det bara det jag tänker på hela tiden. Jag läser mycket konsttidskrifter för att få idéer, jag kan ta fasta på en linje eller en form, det är olika.
Hon har medverkat på ett flertal utställningar genom åren, senast på Galleri Svenshögs påskutställning i Lund. Där står bland annat hennes mer abstrakta skulpturer med brandgula inslag i fluoriscerande plexiglas.
Idéerna växer bäst om natten.
När hon inte vet hur en sten ska bemästras, hur bilden som finns där inne ska friläggas, är det ofta då som allt faller på plats, säger Ingrid Bockasten och berättar om hur den mäktiga skulpturen ”Vänskap över gränsen” kom till.
– Jag ville göra något enkelt men trevligt, men jag visste inte hur. Så en morgon satte jag mig upp i sängen och visste precis. Det skulle vara formen av två människor som håller om varandra, som när man träffar en gammal vän och man kramar om varann, så här, säger Ingrid Bockasten och demonstrerar med armen kring maken Kjell, som kramas tillbaka.
Det är ofta så det brukar gå till, att allt faller på plats efter att hon har gått och värkt på tanken ett tag. Det var likadant med skulpturen ”Fjällsjö”, en meterstor, hundra kilo tung pjäs som står mitt i vardagsrummet i sextiotalsvillan. Grova spetsiga berg tornar upp sig runt en sjö av blankpolerad sten, allt i favoritmineralet diabas.
– Jag ville ha en fjällsjö, du vet när man tittar ut över fjälltopparna och ser en sjö längst ner så ser den nästan svart ut.
Att hitta stenen med rätta formen var inte lätt, men till slut fann hon en meterstor bumling i pyramidform.
En natt kom hon på hur den skulle sågas isär för att få fram delen som skulle utgöra den blanka svarta sjön i mitten av stenen.
– Så, så och så. Precis så skulle det sågas upp, säger Ingrid och ritar entusiastiskt i luften.
Diabasen får hon från brottet i Boalt eller från Björn Nordenhakes granitverkstad i Sibbhult. På senare år har hon även fått stenen uppsågad av företaget Landenäs Marmor i Lund.
Förr om åren brukade hon och maken hämta stenen med bil.
– Men de senaste fem åren kör varken jag eller min man bil, så nu cyklar vi istället. Jag säger till dem hur jag vill ha stenen uppsågad, sedan tar vi så mycket vi orkar på varje cykel.
Stenblocken brukar väga runt åttio kilo innan de sågas upp i mindre bitar.
– Det är tunga grejer, men vi är spänstiga!
De verkar trivas med att göra saker ihop, hon och maken Kjell Bockasten, som fyllde 90 år i januari och är pensionerad docent och universitetslektor i fysik vid LTH.
– Jag tycker att det är jätteroligt att följa med och se när Ingrid jobbar, säger Kjell Bockasten.
Övervåningen i villan är full av små och stora skulpturer. Vissa helt nätta i plexiglas och ståltråd, andra stora i massiv sten och järn.
”Internät” är en kubformad lekfull skulptur i plexiglas och hönsnät. En serie bokskulpturer som tillverkats av plexiglas och antikvariatsfynd tillhör de senare verken som blivit mycket uppskattade.
Men oftast är det tunga material hon har valt att arbeta i. Det har behövts många händer att frakta de ibland hundra kilo tunga pjäserna till utställningarna.
– Jodå, vi får hjälp med de tyngre sakerna. Vi håller på att förstöra släktens ryggar, skämtar Ingrid Bockasten.
Under helger och högtider är det lugnare med stenhuggeriet ute i trädgården på Norra Fäladen, då är det ofta någon i familjen som kommer på besök.
Men när Ingrid Bockasten väl är uppe i varv vill hon inte gärna sluta jobba.
– Det får bli lite pauser för att gå in och laga mat, dricka kaffe och vila armarna.
Men sedan vill hon ut igen.
– Och det tänker jag fortsätta med, det är mycket att göra därute, ler hon och ser ut över den soliga trädgården och det stora lasset av sten.

Bockasten

Intresset för konst, arkitektur och form delas av många i den stora familjen Bockasten.
Sonen Nils Bockasten är arkitekt i Ängelholm, medan Klas Bockasten är civilingenjör och är bosatt i Toronto, Kanada sedan trettio år.
Dottern Bodil Bockasten är Montessorilärare och bor i Varberg. Yngsta dottern Görel Bockasten är den som bor närmst. Hon är inredningsredaktör på Hemmets Journal och bor i Bjärred.
De har totalt elva barnbarn och fyra barnbarnsbarn.
– Det är alltid någon i släkten som fyller år, och vi träffas mycket med familjen. Påsken firar vi alltid tillsammans. Gärna i sommarstugan mellan Laholm och Knäred, säger Ingrid Bockasten.
Född: I Göteborg, för 86 år sedan.
Intressen: Korsord! Vi har löst Sydsvenskans korsord i säkert tio år. Och så cyklar vi mycket ihop, min man och jag.
Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag har väl alltid varit lite för hastig. Och tålmodig och stark, det måste man vara när man håller på med skulptur.
Favoritmat: Det blir ofta rostbiff eller kyckling när det är fest. Kjell är duktig på att laga mat, han gör jättegod ärtsoppa och chili con carne.
Favoritplats i Lund: Vår egen trädgård.
Stolt över: Min man, han är så duktig, snäll och hjälpsam!

Diabas

Diabas är en magmatisk bergart. Det betyder att den har bildats av smält berg, magma, som stelnat. Det är en ganska vanligt förekommande bergart i Sverige, och eftersom diabas ofta är väldigt mörk och vacker lämpar den sig bra för stenskulpturer. Den kan också användas som jordförbättringsmedel.

Källa: Magnus Ripa, Sveriges geologiska undersökning SGU, Uppsala.

Studier och kvällskurser:

Skulptur, slöjdföreningens skola, Göteborg, 1940-1945

Skulptur Thure Thörn, Malmö 1954-1955

Bildvävnad, Medborgarskolan, Lund 1975

Bildvävnad, kursverksamheten Lunds universitet 1980

Skulptur, kursverksamheten Lunds universitet 1980-1990

Stenskulptur, Broby Granit Sibbhult, 1987.

Utställningar i urval:

Kullens konstförening Krapperup, 1989

Bergasalen Bjärred 1997

Kronovalls Slott, 2000

Galleri Svenshög, 2007.

Gå till toppen