Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Josefsson tillbaka i AF-borgen

Hans nya bok handlar om den kokande våren -68. Nästa om en far han inte visste att han hade. Sydsvenskan har träffat författaren Willy Josefsson.

Han har haft ihjäl fler människor än de flesta nu levande Lundabor. Det blodiga hantverket har gjort honom både känd och rimligt försörjd. Till hans försvar kan sägas att mördandet har skett i bokform. Nu är han aktuell med sin nionde kriminalroman – ”Övervintraren”.
– När det gäller att sätta sig in i en våldsmans psyke får jag chansa. Jag är själv ingen våldsam person, säger författaren Willy Josefsson.
Vi sitter mitt i hans senaste bok – betitlad ”Övervintraren” – på återuppståndna studentkaféet Aten i AF-borgens bottenplan och Willy Josefsson ser sig omkring lite eftertänksamt i den halvfyllda lokalen.
– Det har krympt, säger han. Jag menar både fysiskt och mentalt. När jag kom hit som ung student våren -68 var det här själva navet, kokpunkten, i den revolutionära ungdomsrörelsen.
– Då hamnade man mitt i en häxkittel som man bara förstod hälften av. Nu sitter folk här så städat med sina laptops och pluggar till nästa tenta. Det känns att det är en annan tid.
I nya boken ”Övervintraren” – ”en kriminalroman, inte en polisroman” – låter han sin lätt åldrade kriminalkommissarie göra samma blåögdhetens resa i det förflutna som han själv gjorde för fyrtio år sedan – från Ängelholm till Lund.
– Den tiden ville bli skriven. Jag ville ha den ur mig. Så har jag aldrig känt med en bok förr. Jag ser med 60-åringens ögon hur förvirrat, men ändå moraliskt och rättvisetörstande, alltihop var.
Boken gav honom möjlighet att koppla ihop sina två geografiska hjärtpunkter – Nordvästskåne och Lund. Att låta handlingen överbrygga fyra decennier, med ena brospannet i ett politiskt turbulent 60-tal och det andra i en mer privat nutid, gjorde det också naturligt att använda den egna livsresan som underlag.
– Jodå, visst finns jag själv med i boken. Men kanske mest på så sätt att rollfigurerna reagerar som jag tror att jag själv skulle reagera i vissa situationer.
– Men när det gäller att leva sig in i en våldsmans psyke får jag chansa. Jag är absolut ingen våldsam person själv. Och egentligen är jag inte ett skit intresserad av själva polisarbetet. Jag bryr mig mer om vilket samhällsklimat och vilka värderingar som får folk att begå de gräsligaste handlingar.
Med nio böcker i bagaget har han konceptet på plats. Figurerna är påhittade och sammansatta – ”delvis av juridiska skäl” – men miljöerna är noggrant researchade och effektivt tecknade.
– Är man exakt i miljöskildringarna så är det lättare att lura i läsaren själva rörarhistorien. Den är ju bara sannolik – inte sann i bokstavlig mening. Det visste redan Stig Trenter.
Den legendariske deckarförfattaren – känd inte minst för sina närvaromättade Stockholmsskildringar – blev en tidig favorit när unge Willy började läsa böcker på allvar hemma i Ängelholm. Att han bodde tvärs över gatan från biblioteket var ingen nackdel.
– Man fick låna en armlängd böcker åt gången. Jag hade snart läst ut allt med gröna ryggar på barn- och ungdomsavdelningen. De med röd rygg var tjejböcker. Så jag fick börja på vuxenhyllorna. Men där fick jag inte låna själv. Jag kunde ju snubbla över nåt olämpligt.
Idag är han själv författare på heltid sedan tiotalet år. Kvartseklet på radions ”OBS-kulturkvarten” hör till historien. Liksom tiden som yrkesfiskare. Och han är publicerad i halvdussinet länder ute i Europa. Översättningarna bidrar påtagligt till årsinkomsten.
– Inga Mankell- eller Marklundupplagor. Men jag såg att min nya ligger trea på Gleerups rankinglista. Det är ju glädjande. Även om jag skulle önska att själva genren togs mer på allvar.
Till kultursidornas kritiker är han som framgår av ovanstående – kritisk. Tycker att nivån är låg, kunskapen bristfällig och att substansen, tyngden och ambitionen att sätta sig in i vad författaren vill ha sagt lämnar en del övrigt att önska. Ofta.
– Det har blivit klart sämre under mina nio böcker. Många kritiker skriver så illa rent språkligt att jag ibland undrar: ”Hur fan ska den där kunna bedöma min bok när han inte verkar ha en susning om själva hantverket”?
Willy Josefsson lever med sambon Cecilia och tre småttingar i Håstad utanför Lund. Huset är från 1800-talet och han antyder att trädgården ser ut som om den inte blivit skött sedan dess – eftersom han ”aldrig påtar”.
Men familjen trivs med vildvuxenheten, ett skimmer av bortglömd idyll vilar över den lantlighet som frodas strax bortom lärdomsstadens tullar. Och alla känner alla i den lilla byn.
– Det är mest ungarna som är kända. Själv är man lättast identifierad som pappa till den eller den ungen. Men det är ett skönt liv. Även om det är svårt att vara både fysiskt närvarande och mentalt frånvarande som jag är när jag sitter och skriver.
Han berättar om hur han försökte hålla 5-åringen Albert – ”Abbe” kallad av alla i Håstad – borta från skrivarlyan för att få vara ifred med sina mordfall. Det gick inte så bra.
– Jag sa till honom vänligt men bestämt att: ”Det här är mitt arbetsrum”. Och han sa: ”Ah, Abbes rum”. Fast han var bara tre år då. Nu går det bättre – nu lär han lillebror.
När Willy Josefsson skriver är det sjudagarsvecka som gäller. Fyra månader per bok. Och han skriver aldrig om. Fast ibland säger kroppen – och själen – ifrån. Återkommande migränattacker tvingar honom att ”ta det lugnt ett par dagar”.Han beskriver det som en kortslutning i det mentala systemet. Och han talar om den ständigt malande oro han får leva med som till åren kommen småbarnspappa. Han är ju trots allt sextio år fyllda och ingen vet vart det bär.
– Jag får ju inte dö ifrån dem. Jag måste hänga med till åttio – minst. Så då får jag väl skriva under tiden. Och jag vill gärna tro på en större mening med det här. Det blir ju så när man ser barn födas.
När jag försiktigt frågar om hur det blir med nästa bok – författare brukar inte vara så benägna att prata om sådant i efterdyningarna av en nytimad publicering – berättar han en märklig historia.
– När mannen som jag trott var min pappa under hela mitt liv gick bort för tre år sedan fick jag veta han inte alls var min far. Så jag spårade upp min biologiska pappa i rullorna.
– Han var också borta, men jag for upp till Göteborg för att hälsa på hans hustru. Hon visade sig ha läst mina böcker utan att känna till vad som band oss samman.
Av den döde faderns hustru fick Willy Josefsson en del papper och tidningsurklipp och dessutom en prydnadskanon som hans pappa fått i pris någonstans längs vägen under ett kringflackande journalistliv.
– Under hemresan fick jag en mening i huvudet: ”Jag satt på tåget från Göteborg med mitt arv i en papperskasse; några tidningsklipp och en kanon”.
– Jag insåg att det var början på en bok och att den måste bli skriven. Nu ska jag bara vränga till historien så det blir en deckare också.
Kom ihåg vad Willy Josefsson sa om det där med att ”skriva om”:
”Aldrig”, sa han. ”Inte om jag är nöjd...”
Så nu vet ni hur hans nästa bok börjar.

Willy Josefsson

Ålder: 60 år.
Yrke: Författare.
Familj: Sambon Cecilia och barnen Albert, 5, Otto, 3, och Sara, 5 månader. Vuxne sonen Jesper, 36, bor i Japan.
Bor: 1800-talshus i Håstad, ”en riktig liten Bullerby utanför Lund”.
Äter: Sjötunga.
Dricker: ”Ofrivillig nykter. Det är inget kul att dricka en flaska vin själv när sambon ammar”.
Är rädd för: ”Höjder. Jag kör inte bil över Öresundsbron”.
Fritid: Egen fiskebåt i Skälder-viken. ”Egentligen är det ett yrke det också”.
Säger: ”Kaffe är den trötte mannens hjärteblod”.
Aktuell: Med nya boken ”Övervintraren” – hans nionde kriminalroman.
Gå till toppen