Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

En regissörs begär efter hämnd

I den franska filmen ”En studie i hämnd” blir flickan Mélanies inträdesprov till ett musikkonservatorium och drömmar om en pianistkarriär spolierade av ett ögonblicks arrogans.

Drömmen krossas och koncentrationen bryts när domarpanelens ordförande, stjärnpianisten Ariane, skriver en autograf i stället för att lyssna på hennes spel.
Tio år senare är Mélanie sekreterare åt en rik advokat gift med Ariane, oigenkänd guvernant åt makarnas son och snart befordrad till notbladsvändare åt hustrun. En ställning som tillåter henne att manipulera den nu psykiskt sköra pianovirtuosen, drabbad av svagt självförtroende och förlamande rampfeber.
Manusförfattaren och regissören Denis Dercourt har varit violencellist i en symfoniorkester och undervisar fortfarande vid ett konservatorium i Strasbourg.
–Jag skrev manuset medan jag vistades i Japan för några år sen och gjorde en experimentfilm med japanska skådespelare, berättar Dercourt i ett samtal med Sydsvenskan i Paris.
I japansk konst, inklusive film, är hämndmotivet mycket viktigt. En inspirationskälla var regissören Kon Ichikawas ”En skådespelares hämnd”, ett fyrtio år gammalt mästerverk. Ett annat huvudtema blev det franska samhällets markanta klasskillnader. Som vuxen är Mélanie en utböling i en extremt välbärgad social miljö, advokathemmet med omgivande park, swimming pool och all möjlig lyx.

Hon nästlar sig in i där och lyckas nästan glömma att hon är dotter till en slaktare.
– Klasstemat återkommer ständigt hos en av mina favoritregissörer, Claude Chabrol, även om den sortens samhällskritik framhävs mer i hans filmer än i min. Mina ursprungliga idéer ändrade sig från en historia om social hämnd till en berättelse om en emotionell hämnd, fast fortfarande med vissa tydliga klassmarkörer.
Din film förlitar sig mycket på subtila antydningar.
–Det beror på att jag tycker bäst om filmer som låter mig som åskådare arbeta med det som händer på bioduken och överlåter mycket till min egen reflektion och tolkning. Jag ogillar filmer där man gjort hela arbetet åt mig, som förutsätter total passivitet från min sida. Så när jag själv regisserar vill jag göra motsatsen – filmer med mångtydiga scener, ambivalenta inslag och antydningar som sätter igång publikens tankeverksamhet.
Antydningar om att Mélanie väcker ett lesbiskt begär hos Ariane?
–Där överlåter jag åt åskådaren att dra sina egna slutsatser! Men det kan ju knappast vara svårt.
Hur fann du dina aktriser?
– Catherine Frot i rollen som Ariane är en känd komedienne. Det var en intressant utmaning att ta med henne i ett thrillerartat psykologiskt drama där hennes berömda konsertpianist tappar all känslo- och yrkesmässig kontroll. Deborah François upptäckte jag i bröderna Dardennes ”Barnet” i Cannes i fjor. Hennes Mélanie kokar av hat och vrede inombords, hon bär på ett hemligt lidande och extrema våldsimpulser. Att hon låter oss ana detta – just ana – vittnar om en ovanlig skådespelartalang.
Fotnot: ”En studie i hämnd” visas just nu på bio.
Gå till toppen