Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Fredagsbarnen blåste liv i Malmö

1972 var Lasse Söderbergs och Jacques Werups lekfulla och oförutsägbara Cabaret Fredagsbarnen precis vad som behövdes i ett Malmö som hukade i snålblåsten. Östen Rosvall har läst en ny bok om Fredagsbarnen.

Fel tid, fel stad – temat återkommer i legendbildningen kring Fredagsbarnen.
I 70-talets osmidigt politiserande och polariserande kulturklimat, i Malmö där snålblåsten var ovanligt okänslig och tungsinnet gjutet i betong – just där och just då, den 15 september 1972 på Regementsgatan 4, föddes Cabaret Fredagsbarnen.
Litterär, lekfull och lättfotad bjöd kabarén på en egensinnig blandning av musik, teater, improvisation, poesi, politik och komik. Stjärnor delade scen med obekanta. Smalt och brett, elitistiskt och folkligt, anspråksfullt och anspråkslöst – Fredagsbarnens rötter fanns snarare i 20-talets Berlin eller i 50-talets Paris än i den svenska samtiden.
Författarna Lasse Söderberg och Jacques Werup var initiativtagare och pådrivare som drev kabarén ständigt i nya riktningar: nya gäster, nya former, nya städer, efterhand turnerade Fredagsbarnen landet runt med föreställningar i såväl tält som i salonger.
Omsider drog de vidare på egen hand. Den till synes tankspridde men träffsäkre konferenciern Söderberg grundlade Internationella Poesidagarna i Malmö medan den svärmiske estradören Werup fortsatte sitt utforskande av kärleken och döden i en lång rad poesikonserter tillsammans med olika musikaliska arbetskamrater.
Allt detta är naturligtvis värt en bok. Den finns nu: ”Fredagsbarnen – gnistan, sången och syskonskaran”. Generöst bildsatt, rikligt med prosa och dikter av såväl utländska som inländska författare. Göran Sonnevi, Birgitta Trotzig, Sonja Åkesson, Åke Hodell, Gunnar Harding och Håkan Sandell är några av de svenska exemplen.
Tre längre texter håller samman boken. Ingela Brovik skriver om Cabaret Fredagsbarnen, Anders Palm porträtterar poetestradören Werup och Jonas Ellerström speglar Söderbergs internationella poesidagar.
Naturligtvis blir det en hel del vänskaplig nostalgi.
Djupast i den fällan går Palm som blir lite väl reservationslös när han skriver om Werups förening av musik och poesi, om hans samarbete med musiker som Rolf Sersam, Hans Pålsson, Håkan Hardenberger, Lill Lindfors med flera. Mycket roligare att med egna ögon läsa bokens rikliga urval av Werups dikter än att höra talas om hans konserter.
Också Lasse Söderberg, poeten och poesigeneralen med sitt globala diktarnätverk, lovordas. Men Jonas Ellerströms text speglar främst Malmös internationella poesidagar som pågick mellan 1987 och 2006 med Söderberg som drivande kraft. Texten tryfferas med massvis av inspirerande poesi, skapad av poesidagarnas gäster: Nobelpristagare som Seamus Heaney, Derek Walcott, Wole Soyinka, Czeslaw Milosz, Octavio Paz och återkommande priskandidater som Inger Christensen, Hugo Claus, Adonis, Ismaïl Kadaré, Les Murray, Paul Muldoon, John Ashberry och Cees Nooteboom för att nämna några.
Både Werup och Söderberg är Fredagsbarn. Kabarén de startade på Regementsgatan i Malmö 1972 fick en avgörande betydelse för dem: poeterna blev scenkonstnärer, lärde sig att ståndaktig otidsenlighet rätt tillämpad är precis vad samtiden behöver. Därför är Ingela Broviks kapitel om Cabaret Fredagsbarnen roligast att läsa. Initierat och interfolierat med åtskilliga texter ur föreställningarna reflekterar hon en epok.
I boken finns Sven Delblancs tidigare opublicerade manuskript från mitten av 70-talet då han hos Fredagsbarnen framträdde som Fröken Julies åldrade betjänt Jean intervjuad av en skjutjärnsreporter. Skrivglädjen är uppenbar. Dessvärre var jag inte på plats den kvällen.
Annars gick jag ganska ofta till Fredagsbarnen. Minns Sven Christer Swahn, Werup-Sjöströmgruppen, Jacques Werups läsning ur Hemstaden, Lasse Söderbergs dikt ”Varje gång jag ligger med dig dödar jag en general”. Kommer ihåg när proggflaggskeppet Hoola Bandoola spelade och Mikael Wiehe från scenen dömde ut hela idén med en litterär kabaré som ”så jävla pretentiös”. En annan gång drog Nisse Ahlrot buskiskämt typ ”jag heter Ström om det kan vara till någon ledning” inför en vrålskrattande publik som nyss hade hyllat en diktuppläsning.
Krockarna och de tvära kasten, infallsrikedomen och äventyrligheten, oräddheten och oförutsägbarheten, vinddraget från kontinenten – det var precis vad en gymnasist i 70-talets instängda Malmö längtade efter.
För mig kom Cabaret Fredagsbarnen i rätt tid, i rätt stad.
ÖSTEN ROSVALL
medarbetare på kulturredaktionen
BOKEN
Fredagsbarnen – gnistan, sången och syskonskaran. Red Marie Pettersson & Erik Magntorn. Ellerströms.
Gå till toppen