Ernest Hemingway stod alltid upp när han skrev. Han avslutade varje dag med att på väggen i arbetsrummet skriva upp hur många ord han hade avverkat. ”För att inte lura mig själv”, som han uttryckte det.

Truman Capote, däremot, var en horisontell författare, med ett mer lustfyllt förhållningssätt till sitt skrivande. ”Jag kan inte tänka om jag inte ligger ned, i sängen eller på en soffa. Med cigarett och kaffe i närheten. Och på eftermiddagen växlar jag från kaffe till mintté till sherry till martinis.”

Citaten är hämtade ur intervjuer med författarna gjorda för The Paris Review. Tidskriften kom ut med sitt första nummer 1953. I ett intellektuellt klimat där de litterära tidskrifterna framför allt fokuserade på kritik var syftet med The Paris Review snarare att publicera nyskrivet material och att låta författare och diktare själva komma till tals. Det senare genom intervjuer. Och det är till stor del dessa intervjuer som har givit tidskriften dess ryktbarhet.

Intervjuer kan vara granskande, ifrågasättande. Men de kan också vara tillmötesgående. Intervjuerna i The Paris Review är av den senare sorten. Syftet är att få författare att reflektera över sitt skrivande, inte att ställa dem till svars. Kanske mer Erik Fichtelius än Janne Josefsson. Och metoden är enkel. Utfrågaren träffar författaren ett antal gånger, upprättar en förtroendefull relation och ställer några grundläggande frågor om arbetssätt. Efter intervjuerna får författaren möjlighet att korrigera sina svar och till och med skriva om dem om han eller hon så skulle önska.

Med detta tillvägagångssätt har det inte varit svårt att få betydelsefulla författare att medverka. Efter fem år publicerades en första samling av intervjuer från tidskriften. Den innehöll bland andra E M Forster, William Faulkner, Alberto Moravia, François Mauriac, Françoise Sagan och Thornton Wilder. Vid det här laget har över 300 intervjuer getts ut.

Men trots att tidskriften har varit betydelsefull har den inte varit lätt att få tag på, åtminstone inte utanför USA. Detta håller emellertid på att ändras. Under ledning av nye redaktören Philip Gourevitch arbetar The Paris Review hårt med att förbättra distributionen. Och som ett led i populariseringen av tidskriften ges nu fyra nya antologier ut.

Den första av dessa har just publicerats. Utöver Hemingway och Capote innehåller den bland annat intervjuer med Dorothy Parker, T S Eliot, Jorge Luis Borges, Saul Bellow, Joan Didion och den nyligen avlidne Kurt Vonnegut. Det är en lysande samling.

Inom ramen för en ganska fast form vecklar sig intervjuerna ut i olika riktningar. Vissa författare förhåller sig relativt trogna frågorna. Andra tar helt över intervjusituationen. Det är till exempel ganska uppenbart att Kurt Vonnegut inte bara svarar på frågor utan också formulerar dem.

Tydligt är också att vissa förhåller sig ganska fritt till sanningen. Bland annat är det fascinerande att följa den notoriske lögnaren Truman Capotes små utvikningar, till exempel den om hur han rymde hemifrån med en kvinnlig, tonårig massmördare som senare avrättades i Sing-Sing: ”Men nu har jag visst kommit ifrån ämnet igen.”

Det är vidare här i The Paris Review som Hemingway för första gången i detalj presenterar sin isbergsteori: bara en åttondel av ett isberg är synligt. Resten är under vattenytan. På liknande sätt kan en författare som vet vad han skriver om med gott samvete lämna det som är under ytan till läsarens fantasi.

Om intervjun med Hemingway är instruktiv, är intervjun med Dorothy Parker mera smärtsam. Parker är självkritisk; hon har inte varit rolig på tjugo år, menar hon. Och hennes poesi håller inte längre: ”Let’s face it, honey: min poesi är fruktansvärt daterad.” Den 89-åriga Rebecca West talar däremot med självklarhet om sin egen förmåga och sina samtidas brister. Eliot? ”En posör.” Bennett? ”En småaktig, avskyvärd man.” Yeats? ”Inte det minsta imponerande. Han brölade som en mistlur.”

T S Eliot är mer generös. Han talar med värme om hur Ezra Pound hjälpte honom med att redigera ned ”The Waste Land” till ett mer meningsfullt format, och om hur Pound uppmuntrade honom att våga vara unik. Eliot erkänner också att han i yngre dagar, vid tidpunkten för ”The Waste Land”, ännu inte behärskade sitt språk fullt ut. ”Jag brydde mig inte ens om huruvida jag förstod vad jag skrev”. Men alternativet hade varit att inte skriva alls, menar han. Språkbehärskning kommer först med ålder och erfarenhet.

Intervjuerna består till vissa delar av författarnas analyser av sina egna verk. De delarna är med vissa undantag mindre intressanta. Få författare har förmåga att i sådana reflektioner lägga till särskilt mycket till de verk de redan har skapat. Inte ens storheter som dessa.

Behållningen av intervjuerna är snarare utläggningarna kring själva skrivprocessen. Inte nödvändigtvis för att alla anser det meningsfullt att tala om den. James M Cain menar att det enda man kan göra för någon som vill bli författare är att ge honom en skrivmaskin. Och Hemingway är vidskeplig. Han vill helst inte tala om sitt skrivande; det för olycka med sig. Men andra är mer hjälpsamma.

Kurt Vonnegut ger ett gott råd: Skriv aldrig om kärlek. Har man kommit in på det ämnet blir det omöjligt att få läsare intresserade av något annat. Capote talar om betydelsen av precision: en novell kan helt förstöras av en felaktig rytm i en enda mening.

Ingen är emellertid mer konkret än T S Eliot. Vilket råd vill han ge till en ung man som vill åka till Oxford för att lära sig den svåra konsten att skriva? ”Ta med yllekalsonger.” En lika självklar som svindlande vardagsreflektion från1900-talets störste poet.

BO REIMER

professor i medie- och kommunikationsvetenskap, K3, Malmö högskola

BOKEN