Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Självbild i gungning

Guilty pleasures brukar beskrivas som något man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt. Det kan vara musik, konst, litteratur, film eller en tv-serie – något man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om.

Vi bad några medarbetare att skriva om sina guilty pleasures och frågade dem också: Varför skäms man? Är det rätt att skämmas? Först ut i vår sommarserie är Ann Heberlein.

Kanske borde jag problematisera det faktum att ”Kill Bill” är den enda film jag sett mer än tio gånger och att jag skriker upphetsat varje gång jag ser den där scenen där blodet sprutar som en fontän efter att Uma dekapiterat en av sina fiender. Det är möjligt att jag borde skämmas i alla fall litet över att jag gråter när jag hör Marie Lindbergs medelåldersmesiga ”Trying to recall” eller för att jag fortfarande lyssnar på The Cure och har läst alla deckare av Liza Marklund och Camilla Läckberg.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen