Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Självbild i gungning

Guilty pleasures brukar beskrivas som något man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt. Det kan vara musik, konst, litteratur, film eller en tv-serie – något man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om.

Vi bad några medarbetare att skriva om sina guilty pleasures och frågade dem också: Varför skäms man? Är det rätt att skämmas? Först ut i vår sommarserie är Ann Heberlein.

Kanske borde jag problematisera det faktum att ”Kill Bill” är den enda film jag sett mer än tio gånger och att jag skriker upphetsat varje gång jag ser den där scenen där blodet sprutar som en fontän efter att Uma dekapiterat en av sina fiender. Det är möjligt att jag borde skämmas i alla fall litet över att jag gråter när jag hör Marie Lindbergs medelåldersmesiga ”Trying to recall” eller för att jag fortfarande lyssnar på The Cure och har läst alla deckare av Liza Marklund och Camilla Läckberg.
Den måhända pinsamma sanningen är att jag inte känner mig särskilt skuldtyngd över det faktum att jag då och då njuter av både patetisk musik, massproducerade deckare och våldsförhärligande film. Jag är så upptagen av den stora skulden att jag inte har tid med den sortens lyxskuld: alla mina skuldkänslor kretsar kring det faktum att jag har ett onyttigt arbete, ett arbete som jag älskar.
I det lilla samhället där jag växte upp fanns ett original som kallades Pelle med radion. Pelle med radion var en rundnätt man i blåbyxor, alltid med en radio under armen. Han rabblade sjörapporter och svensktoppslåtar utantill och flackade nervöst med blicken. Om honom sa man att han åkt till Lund och läst – och när han kom tillbaka var han spritt språngande galen. Han var ”förläst”. Att läsa kunde alltså vara farligt. Utan tvekan var det onyttigt och litet löjligt, något som märkvärdiga typer i glasögon och manchesterbyxor ägnade sig åt. Sillmjölkar som drack rödvin, gick på konstutställningar, lyssnade på jazz och var spanska i truten.
”Skall du inte gå ut i solen en stund? Du kan inte sitta och hänga över en bok hela sommarlovet!”. Min mamma var bekymrad. Jag ville varken bada eller leka vita/röda rosen. Jag ville bara läsa – Pollyanna, Kitty och Anne på Grönkulla. En gång i veckan cyklade jag på min begagnade cykel till biblioteket och lånade nya böcker – nya världar, nya vänner, nya erfarenheter.
Ibland, när jag var ensam hemma, gömde jag mig under min säng med en ficklampa och en bok. Jag var rädd att de andra ungarna på gatan skulle se att jag var hemma och tvinga ut mig för att delta i någon barnslig aktivitet.
Nuförtiden gömmer jag mig inte under sängen när jag läser – men jag känner mig ofta skuldmedveten och skamsen över att jag tillbringar så stor del av min tid med att läsa. Om det är Kant, Proust eller Patricia Cornwell spelar mindre roll: det är själva läsandet som är problematiskt, det onyttiga och världsfrånvända läsandet.
Skam och skuld är intressanta känslor eftersom de utgör en värdering av det egna jaget och de egna handlingarna. Självvärderingen sker givetvis inte i ett vakuum, utan i relation till kontexten och de värderingar individen gjort till sina egna. När jag misslyckas med att leva upp till mina egna värderingar, när jag bryter mot normer som jag själv bejakar så gnisslar självbilden och känslor av skam och skuld uppstår. Hos mig finns en grundmurad proletär idé om att göra rätt för sig, och jag känner mig ofta tveksam till om jag lyckas leva upp till kravet att göra nytta. Läsa böcker och skriva – är det verkligen ett arbete?
Jag har svårt för kulturskribenter som koketterar med sin arbetarklassbakgrund – den som skapat en plattform som skribent och debattör har definitivt lämnat proletariatet bakom sig. Det är billigt att hävda en underdogposition för att pappa arbetade på fabrik eller för att man växt upp utan tillgång till god litteratur, konst och klassisk musik. Samtidigt med mitt förakt för det eviga klasskoketterandet inser jag att klasstillhörighet har relevans för hur individen uppfattar sig själv och sin omvärld. Inte minst min egen reaktion på uppdraget att skriva om ”guilty pleasures” tydliggör mitt arbetarklassarv. Diskussionen om fin- och fulkultur är givetvis intressant, men är det inte också mycket poserande?
Såhär: det är ett plus att ha koll på tv-serier som ”Desperate Housewives”, och ”Men in Trees”, liksom det är okej att erkänna att man läser chick lit och lyssnar på okreddiga typer som Gessle och Ledin och älskar romantiska feel good-filmer så länge som det inte är det enda man uppskattar. Förutsättningen för att hemmafruarna och Ledin passerar är att man också har koll på smala filmer, läser Nobelpristagare (innan de får Nobelpris alltså) och kan skilja Mahler från Gounod.
Det handlar om förhållningssätt snarare än om genre – med hjälp av rätt vokabulär och analysverktyg blir både Dolly Parton och ”Sex and the City” finkultur i den meningen att de platsar för en diskussion på kultursidorna. Ett visst mått av distans tycks också nödvändigt: ”jag vet att texterna är patetiska, men..”. Således är subjektet, eller konsumenten, viktigare än objektet, det konsumerade. Sitter man i Akademien och gillar Fantomen så är det pikant och Fantomen upphöjs till fint i samma ögonblick som någon viktigpetter hänger sig åt en analys av densamme. När en lastbilschaffis läser Fantomen så är det bara löjligt.
Den tillsynes alltmer diffusa gränsen mellan fint och skräp är i själva verket lika skarp som någonsin förr – men synlig blott för de insatta och utvalda.
Gå till toppen