Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Mr Brooks (3)

En variant av historien om Jekyll och Hyde. Intressant så till vida att den aktade medborgaren, här kallad Earl Brooks, och hans onda alter ego, alias Marshall, är nära vänner och – veterligt för första gången – porträtteras av två separata, karismatiska skådespelare.

Film: Mr Brooks
Genre: Thriller
Land: USA
År: 2007
Regi: Bruce A. Evans

Skådespelare: Kevin Costner, William Hurt, Demi Moore, Dane Cook, Danielle Panabaker, Marg Helgenberger.
Längd 2 timmar

Betyg: 3
Earl (Kevin Costner) är en framgångsrik och omtyckt företagsledare i Portland, Oregon, en samhällets stöttepelare, äkta make med vacker hustru och far till söt dotter i collegeåldern.
Men ibland bevistar han möten i Länkarna och presenterar sig som ”missbrukare”. Han är nämligen slav under en hemlig last. Osynlig för andra sitter Marshall (William Hurt) i baksätet i hans bil och eggar honom att göra sig kvitt sina skuldkänslor över det som Earl ägnat sig åt i många år – att seriemörda.
I filmens början ger han sig hemifrån om natten, tar sig proffsigt in i en låst våning och utför en specialitet: att skjuta ihjäl ett ungt par mitt i sexakten för att sedan arrangera deras nakna kroppar i amorösa ställningar.
Dessvärre har han glömt att dra för fönsterdraperierna, varför en tjuvtittare i huset mittemot kan knäppa foton och börja utpressa Earl. Men inte för pengar utan i syfte att tvinga sig med på nästa mordexpedition för en extrakick som vittne.
Under tiden antar Earls relation med Marshall en alltmer stressad ton, eftersom han vill sätta stopp för sin böjelse, särskilt som han misstänker att dottern, själv föremål för en polisutredning av ett yxmord, ärvt hans mordiska gener.
Likväl delar hjälten och hans ”förkroppsligade” inre röst från baksätet, hans demoniska och ocensurerade ”id”, månget gott skratt åt den töntige utpressarens naivitet.
Denna story är drivet berättad och visuellt suggestiv, och i all sin sjuka cynism och omoral och bisarra syn på ondskans universalitet och seriemördande som en ärftlig drift, är den både spännande och perverst underhållande.
Det senare främst tack vare spelet och replikskiftena mellan Costner och Hurt, oslagbart sardonisk och numera en av amerikansk films främsta karaktärskrafter.
Men varför nöja sig med bara en intrig om man kan ha flera? Den kvinnliga polis (Demi Moore) som försöker spåra Earl jagas själv av en förrymd psykopat som vill hämnas för ett livstids fängelsestraff.
Dessutom ligger hon i en uppslitande skilsmässa från en parasitär playboy som kräver miljoner av henne, samtidigt som filmen slösar ännu mer utrymme – och totalt okreativ energi - på att förklara varför hon, en stenrik arvtagerska, valt polisyrket.
Resultatet blir sidoförvecklingar som krockar med varandra och huvudhandlingen, stör koncentrationen på denna och gör helheten spretig och osammanhängande.
Gå till toppen