Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Halvvägs till feminismen

Guilty pleasures brukar beskrivas som något man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt. Det kan vara musik, konst, litteratur, film eller en tv-serie – något man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om.

Vi bad några medarbetare att skriva om sina guilty pleasures och frågade dem också: Varför skäms man? Är det rätt att skämmas?

Nu har turen kommit till Rakel Chukri och hennes fascination för en viss välkänd tvålopera.

I gymnasiet ritade jag en sexkarta över såpan Glamour. Mina två vänner fnissade förtjust över den plottriga teckningen. ”Jo, ni förstår: Brooke har alltså varit tillsammans med båda bröderna Forrester, och även med deras pappa. Först trodde hon att Ridge var pappa till hennes två barn men det visade sig vara hans pappa Eric som var det. Så Ridge gick alltså från att vara pappa till att bli halvbror. Och Eric gick från att vara farfar till att vara pappa. Han var förresten tidigare ihop med Brookes mamma.” Och så vidare.
Den här typen av historier gav höga underhållningspoäng hos mina vänner. Samtidigt ställde det till det med min självbild: gick det verkligen att kombinera en rätt pretentiös gymnasiestil med ett starkt intresse för såpor? Kunde man verkligen prata om dubbelgångare och ångande älskog framför billiga studiokulisser när en Sartrebok stack upp ur väskan?
Till mitt försvar kunde jag säga att jag aldrig hade haft något val. I mitt andra hem, hos kusinerna, inleddes varje helg med att gemensamt titta på veckans avsnitt av Glamour. Till en början hade jag demonstrerat mitt ointresse med att begrava mig i en tjock bok. Men plötsligt en dag var jag fast.
Min gammelmormor brukade sitta och oja sig över kvinnornas promiskuitet. Likaså min moster. ”Titta på den där Brooke. Vilken slampa”, sa hon med illa dold fascination. Hennes man vankade av och an i rummet och frågade hur vi kunde titta på sådant skräp samtidigt som han slängde ett öga mot tv:n. Runtomkring satt alla tjejkusiner och dreglade över machomän som förförde kvinnor med en ros mellan tänderna.
När vi besökte släktingar i Södertälje och i Tyskland visade det sig att de också följde serien. Kvinnorna, i alla fall. För våra mammor tillhörde en generation där i princip alla var hemmafruar. Såporna blev synonyma med den assyriska halvan av mitt liv som spenderades till stor del i kök och tv-rum i hasorna på äldre kvinnor. I den svenska delen tittade jag på Kieslowskis Trikoloren och gick på kulturevenemang med villakompisar.
Även på senare år har jag uppdaterat mig när jag kunnat. I allrummet på studentkorridoren följde jag hur Ridge pendlade mellan olika kvinnor som en åsna mellan hötappar. De förlät allt bara de fick gräva ner fingrarna i hans mörka lockar. I knäet hade jag mina statsvetenskapsböcker, för att döva rösten som sa att detta var värdefull tid som borde ägnas åt något viktigare.
Till en början fanns inget behov av att ursäkta sig. Skamkänslor har alltid en enkel utväg: ironi. Genom att kokettera (rita sexkartor, sucka över taffligt skådespel och dåligt ljus) garderar man sig för att inte anklagas för dålig smak. Intresset framstår då snarare som en sociologisk studie. Den kulturella medelklasspositionen har en inbyggd bakdörr med guldhandtag: man kan göra tillfälliga dopp i lågkulturen utan att förlora sin kredd. Men att berätta att jag och mina kusiner ägnade timmar åt att diskutera kärleksrelationerna i Glamour var inget alternativ.
Traditionella såpor som sänds på hemmafruvänliga tider är kanske inte på utdöende men åtminstone inte på tillväxt. Etnologen Marianne Liliequist, som skrivit boken ”Våp, bitchor och moderliga män”, menar att det växt fram en slags postmodern såpa som driver med sig själv genom att vara lite galen och ironisk. Kvinnorna är fortfarande sexiga men de jobbar åtminstone.
Hennes dom om traditionella såpor är desto hårdare för där ”finns ingen utväg ut ur det patriarkala samhället. Det är bara att uthärda”. Där kan en god kvinna vara förförisk och klädd i raffset, men till syvende och sist drömmer hon alltid om en kärnfamilj enligt reklammått: kvalsterfritt hus, vattenkammade barn och en hund som heter Rex.
Mot den bakgrunden representerar kvinnorna i såpor som Glamour en backlash för sekulariserade svenska kvinnor. En resa tillbaka i tiden, före ”varannan damernas”, p-piller och delad föräldrapenning. Tvåloperan är kättrad vid lågkulturen och ingen feminist som diats med Bangartiklar skulle få för sig att hylla serier där män är evigt starka och kvinnor evigt mjuka.
Men för mig och andra assyriska kvinnor fanns där korn som var direkt revolutionerande: yrkesarbetande kvinnor som var goda mödrar och en handling som lyckades kombinera en allmänkristen moral och frigjord sexualitet.
Men störst av allt var att folk gifte sig av kärlek. De flesta äktenskap i mina föräldrars generation är mer eller mindre arrangerade. Där fanns sällan något tvång inblandat men det var inte graden av pirr i magen som gjorde att man knöt banden. En bra make kom från en bra släkt och hade anlag för att bli en god, kristen familjefar. Som min pappa sa när jag var liten: ”Äktenskap har inget med kärlek att göra”. De svenska skilsmässorna avskräckte. Ur hans perspektiv lämnade svenskar sin äkta hälft och barn för att de blev lite kära. Enligt vår ortodoxa kyrka var det närmast en dödssynd att skilja sig.
Men för cirka tio år sedan hände något. Plötsligt blev skilsmässor accepterade, och unga par förväntades vara förlovade länge – de skulle lära känna varandra, och kanske till och med bli kära. Jag har hört hur äldre har diskuterat om ”den negativa trenden” inte beror på omoraliska serier som Glamour. Som äldre tiders medieanalyser där populärkulturen sågs som en direktinjektion in i publiken.
Där finns nog inget absolut samband, men något måste det ha betytt att två generationer av hårt hållna assyriska kvinnor dagligdags har frossat i snaskiga såpaintriger. Hoppet från den assyriska kulturen som är både patriarkal och könskonservativ till den frigjorda svenska feminismen är stort. Därför behövdes en mellanstation i form av kurviga amerikanska kvinnor med plutande läppar och stort fönat hår.
RAKEL CHUKRI
medarbetare på kulturredaktionen
Gå till toppen