Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vägarbete på klassresan

Guilty pleasures brukar beskrivas som något man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt. Det kan vara musik, konst, litteratur, film eller en tv-serie - något man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om.

Vi bad några medarbetare att skriva om sina guilty pleasures och frågade dem också: Varför skäms man? Är det rätt att skämmas? Nu har turen kommit till Patrik Svensson.
Jag skäms för att jag gillar John Lennon. Det låter kanske som en konstig sak att skämmas för. Okej, det är inte särskilt originellt, och om jag bara gillat John Lennon och inget annat hade det kanske varit mer begripligt. Men det gör jag ju inte, jag gillar honom lite grann och då och då. Och alla gillar ju John Lennon. Det borde verkligen inte vara något att skämmas för.
Och ändå gör jag det alltså. Jag ska försöka förklara varför.
Min pappa föddes i en statarlänga 1947. Tunna väggar, vedeldad spis, utedass och jordbruksarbete på godset. Själva statarsystemet hade avskaffats några år tidigare men familjen bodde kvar under ungefär samma förhållanden.
Två decennier senare byggde min pappa och mamma egen villa. Ytterligare två decennier senare åkte de för första gången på utlandssemester. Idag har de två bilar, sommarstuga och fonder på banken.
En fantastisk klassresa? Nej, ingen klassresa alls. Däremot en klass som färdats långt. Pappa har sedan han blev myndig varit vägarbetare. Mamma har jobbat inom äldrevården, varit dagmamma och suttit i kassan på Konsum. De är fortfarande arbetare men de tillhör den svenska arbetarklass som under lika lång tid som det tar att bli vuxen höjt sig från dragig statarlänga och ett slags uppsminkad livegenskap till villa och fondsparande. Den arbetarklass som upplevt efterkrigstidens sociala och välståndsmässiga revolution utan att överhuvudtaget ladda ett vapen.
Mitt guilty pleasure består i att jag sedan tonåren funnit nöje och intellektuell stimulans i olika slags kulturyttringar vars huvudsakliga budskap är att arbetarklassens resa bara varit en vanföreställning.
Det var en pubertal grej från början. Jag började på en generations avstånd fascineras av det som ibland kallas motkulturen. Det vill säga den självutnämnt radikala livsåskådning som nådde sin explosionsartade klimax i sextio- och sjuttiotalets vänstervåg.
Jag gillade ”Cool Hand Luke”, jag försökte förstå Guy Debord och situationisterna, jag läste ”Räddaren i nöden” och ”Clockwork Orange” och trodde mig förstå systemets subtila brutalitet. Jag fascinerades av ett på många sätt våldsammare sätt att tänka och prata. Jag älskade Gil Scott Heron, ja jag älskar honom fortfarande även om jag tror att revolutionen faktiskt kommer att sändas i tv. Och jag gillade John Lennon när han sjöng om en arbetarklass som var drogad på religion, sex och tv. En arbetarklass som var still fucking peasants, som trots alla materiella framsteg fortfarande var omedvetna slavar under ett hjärntvättande, förtryckande, förvillande kapitalistiskt SYSTEM.
Vad jag inte kunde förstå var varför mina föräldrar aldrig tycktes ha delat min fascination. Varför hade de aldrig åkt med i sjuttiotalets stora vänstervåg? De var arbetare, de var vänstersinnade, de var unga. Varför hängde de inte med i en frihetsrörelse som handlade om dem själva?
Svaret, vilket det tog sin tid att inse, var såklart att vänstervågen först och främst var en angelägenhet för den yngre urbana och akademiska medelklassen och att mina föräldrar i själva verket var fullständigt representativa för efterkrigstidens svenska arbetarklass. De rökte aldrig marijuana, gick med i något R-förbund eller demonstrerade för FNL. De knegade, byggde hus, köpte tv och fortsatte att rösta på sossarna. De hade varit med om en reformistisk revolution vars kraft och omfattning sjuttiotalets akademiska vänster aldrig riktigt begrep.
Arbetarklassen förstod i sin tur aldrig vad för slags framtida revolution den nya vänstern talade om eftersom de precis upplevt en. De hade nått så långt på så kort tid. Och så kom en akademisk hippie och sa att de inte uppnått någonting alls, att de blivit lurade, att deras nybyggda villa bara var en statarlänga förklädd i mexitegel.
Och jag, som en generation senare tog denna akademiska hippie till mig, sa indirekt samma sak. Ni är ”still fucking peasants”.
Det var i förlängningen inte bara ett förminskande av mina föräldrars liv. Det var att förråda mitt eget ursprung. Vi hade fått det så bra, och jag påstod att det ingenting varit värt. Självklart borde jag skämmas.
Ingen har beskrivit det här bättre än Hans-Jørgen Nielsen. Hans roman ”Fodboldenglen” handlar om en akademisk vänsterradikal med arbetarbakgrund som i det sena sjuttiotalets kalla uppvaknande upptäcker att han och hans kamrater aldrig haft med sig den arbetarklass de sagt sig kämpa för. De har rusat berusade genom decenniet, ”isolerade inne i det strömmande larmet från oss själva”, och inte ens sett att deras arbetande bröder inte följt med.
Tvärtom har de till och med distanserat sig från dem, i sin revolutionära iver har de anammat en syn på arbetarklassen som ”en besynnerlig blandning av passiv boskap och den naturliga inkarnationen av alla socialistiska dygder”.
Det är en skamfull upptäckt som jag alltför väl kunde känna igen när jag gick i demonstrationståg där medelklassbarnen ropade om ”arbetarklassens kampenhet”.
Så varför inte bara släppa det helt? Varför håller jag fast vid denna osäkra idé om att det fanns något sant och riktigt i motkulturens radikalism? Att vi ändå på något sätt blivit lurade.
Tja, det är detaljerna som gör det. De små privata uppenbarelserna.
Pappa fick cancer av asfaltångorna för några år sedan, en arbetsskada i rakt nedstigande led från stendammslungan. Samma sommar blev mamma arbetslös. Efter ett arbetsliv inom vård och barnomsorg stod hon på arbetsförmedlingen och fick förklarat för sig att om hon ville ha någon arbetslöshetsersättning måste hon naturligtvis ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Det vill säga, cancersjuk make eller inte, om arbete dök upp i Umeå, 115 mil bort, var hon så illa tvungen att ta det. För att arbetarens flexibilitet är marknadens förutsättning. Nu är hon timvikarie och städar på skolor och jobbar i köket på vårdhem.
En gång åkte de på semester med ett slags gruppresa där de flesta av medresenärerna var, som min mamma uttryckte det, ”lite finare människor”. En kväll på hotellet hamnade de i samtal med en äldre svensk man. Han var pensionerad tandläkare och frågade med hövlig nyfikenhet vad min pappa jobbade med.
”Jag är vägarbetare”, sa pappa och tandläkaren skrattade gott och sa ”Nej men allvarligt, vad sysslar du med?”.
”Jo det är sant, jag lägger asfalt”.
Tandläkaren blev ställd, insåg sin fadäs men fattade sig snabbt. Han klappade pappa kamratligt på axeln och sa ”Ja ja, inför tandläkaren är vi ju i alla fall lika”.
När mina föräldrar berättade om det förvånades jag över att det verkade som om situationen verkligen gjort dem illa berörda, att det hade gjort dem ledsna snarare än roade eller arga. I deras reaktioner såg jag något fult och äckligt som ett halvt sekels historiskt framgångsrika reformer trots allt inte lyckats utrota. Och någonstans långt inne i mig laddades på nytt ett vapen.
PATRIK SVENSSON
medarbetare på kulturredaktionen
Gå till toppen