Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Vilken känsla! Vilken skuld!

Guilty pleasures brukar beskrivas som något man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt.

Vi bad några medarbetare att skriva om sina guilty pleasures och frågade dem också: Varför skäms man? Är det rätt att skämmas? Pernilla Ouis skriver om skammen som omgärdar konsumtionen.


70-talet formade min uppväxt och utgjorde min formativa period då jag var mellan fem och femton år. Det var frigörelsens och liberalismens tidevarv. Eller? Kanske inte. Som jag minns det existerade en mängd förbud från miljörörelsen. Som känslig tonåring ansåg jag människorna och samhället förljuget och smutsigt, medan naturen var det enda som var rent och rätt. Miljörörelsens moral kring rätt och fel blev således min lag.
I mina tidiga tonår hade discomusiken sina glansdagar. Disco lät underbart medryckande i mina öron, men någonstans visste jag att den var fel, för den var ”kommersiell”. ”Jag tycker inte om kommersiell musik”, hade jag lärt mig att säga, fast jag inte visste vad ordet kommersiell betydde.
Det som jag egentligen gillade, gillade jag alltså inte. Av princip alltså. Det var bara att lära sig att så var det. Fast egentligen var detta bara en variant på konstens dilemma: det som uppskattas och förstås av många är inte bra, medan det som ingen begriper sig på är fint.
Det som var problematiskt under denna tid var att oavsett vad man gjorde eller ville köpa så ledde detta, genom en räcka ganska oklara orsakssammanhang, till ”förstörelse av regnskog”. Det mesta faktiskt. Och det gav dåligt samvete. Toalettpapper var ett exempel. Vad var det för resursslöseri att förstöra skog för en sådan skitsak? Skulle vi nu som perverterade människor ändå göra det så var det viktigt att använda rätt papper: oblekt returpapper, inget annat. Brunt var alltid finare än vitt på 1970-talet, både symboliskt och konkret.
Men – och nu kommer ett mesigt i-landsproblem – sådant oblekt returtoapapper är ”rivigt”. Jag minns min skuld när jag i början av 2000-talet äntligen vågade köpa vitt, mjukt toapapper. Vilken känsla! Vilken lyx! Vilken dekadens! Och vilken skuld! Skäms människa!
Amerikansk imperialism fanns att köpa på flaskor med drycken Coca-Cola, så det köpte man ju inte. Hamburgare av kött från djur som betade på marken där de skövlat regnskog och McDonald’s fanns inte på mitt 1970-tal i Säffle så därför kunde jag inte bojkotta det. Men pommes frites fanns och därmed också en smygande känsla av att det måste vara fel genom ”guilt by association” till USA. Först långt senare blev jag varse att pommes frites var lika amerikanskt som Frihetsgudinnan, det vill säga franskt.
Det gav starka skuldkänslor att äta de feta, salta, men ack så välsmakande potatisstripsen. I vuxen ålder har jag fått lära mig att känna skuld inför denna mat av transfett och övervikt.
I början av 1980-talet bröts min egen konsumtionsmoralism till förmån för hedonismen av en enda händelse. Jag var hos min syster som läste på universitetet och bodde på ett konstigt sätt som kallades ”korridor”. Hon hade en egen hylla i det gemensamma skafferiet, och eftersom hon själv hade ett brinnande intresse för Asien hade hon mest alger och andra marina livsmedel från denna del av världen på sin hylla. Det var konstiga påsar i olika färger med mystisk mat.
Men mitt på denna hylla stod en burk O’boy, denna korrupta dryck. Jag vet inte med säkerhet vari anklagelsen mot O’boy egentligen låg, men det måste vara att det var socker (vitt!) i den. Jag blev bestört när jag såg detta och ställde henne mot väggen: ”Varför? Hur kan du ha O’boy? För att jag tycker det är gott!” sa hon, min djupa, mediterande syster som läste kinesiska på Stockholms universitet. Häpp! Så fräckt! Och så fruktansvärt enkelt livet kunde vara.
Missförstå mig inte. Miljöfrågorna är viktiga och konsumenterna har förändrat världen. Mitt problem är kanske att vi bara har makt som konsumenter – det är endast genom vårt val av vad vi köper eller inte som vi får en röst. Politiker har abdikerat till förmån för de diffusa marknadskrafterna.
Miljörörelsen gjorde oss uppmärksamma på konsumentens individuella ansvar – och skuld. Jag skulle hellre se att politiker och ”systemet” gjorde valen åt oss, så att det inte fanns några andra varor på marknaden än de som producerats på ett miljövänligt och socialt schyst sätt.
I mitten av 1980-talet konverterade jag till islam. Hedonismens korta tid i mitt liv var definitivt över. Ett moraliskt ramverk byttes ut mot ett annat, nya regler ersatte gamla och efterlevdes med samma nit. Vad ska man göra med någon som inte vill vara lycklig? Frigörelsen från dessa regler skapade så småningom samma guilty pleasures som jag upplevde när jag frigjorde mig från miljörörelsens moralism, fast tusenfalt starkare. Men det är en annan historia. En hel bok, skulle jag tippa.
Skuldbördan verkar vara konstant över tid. Det kan vara religion, miljö, övervikt eller solidaritet – det finns alltid något som gnager den samvetsgranna individen. Själviskhet är svårt. Just nu är det klimatförändringarna vi ska känna skuld inför. Vad vi än gör, så bidrar det till att öka koldioxiden i atmosfären.
Så var still människa! Res inte någonstans! Köp ingenting! Medborgare – ta detta som en intäkt att njuta av semestern. Gör absolut ingenting och känn ingen skuld.
PERNILLA OUIS
fil dr i humanekologi, lektor och forskare på Imer, Malmö högskola
Gå till toppen