Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Kulturkoll = noll

Anna Hellsten om att släppa populärkultur-kollen – och försöka att inte skämmas.

Jag läser en småkäbblig kommentarstråd på journalisten Kjell Häglunds tv-blogg ”Weird Science”. Häglund har angripit SVT:s dramachef Gunnar Carlsson för att inte ha koll på dramaserier, samtidigt som Carlsson säger sig följa ”de bästa”, som ”Six Feet Under” och ”Vita huset”. Häglund undrar hur Carlsson kan göra en kvalitetsbedömning utan att också ha koll på utbudet, varpå en kommentator invänder att Häglund själv väl bara har koll på det amerikanska. Icke, svarar han, han laddar ner asiatisk tv ”via AznvTV, som jag bloggat om” och har även ”hygglig koll” på ”tevekultur i Brasilien, Argentina, Kanada och Australien, samt övriga Skandinavien”.
Det handlar inte om huruvida Häglund har rätt eller inte, för det har han garanterat. Det är bara det att den här sortens diskussion är symptomatisk bland oss som arbetar med populärkultur. Att ”ha koll” är vår livsluft, vår motor, vårt existensberättigande. Man ”ska” ha sett det senaste, hört det senaste, läst det senaste. Man ska, inte minst, ha en åsikt – gärna en lite pikant sådan. Och kulturjournalisten måste därför upphäva det som sociologer och beteendevetare i alla tider kommit fram till – att man är mer mottaglig när man är ung, säg, fram till 25, och att man därefter sällan orkar konsumera nytt i samma vansinnestakt.
För tio år sedan jobbade jag som recensent av soul- och r&b-skivor, och jag tog mitt uppdrag på ett närmast frimärkssamlande allvar. De skivor jag inte fick eller hade råd att köpa gick jag duktigt ner till Folk & Rock och lyssnade på, minst ett par gånger i veckan. Jag lade obegripligt mycket studiemedel på musiktidningar. Jag absorberade information. Om jag hörde en bra låt kunde jag inte helt ta till mig den förrän jag noggrant läst mig till vilken sampling den byggde på, eller vad producenten eller låtskrivaren hade för bakgrund. Blicken var stadigt riktad framåt – nästa skiva, nästa erövring.
Idag? Jösses. Det är så länge sedan jag köpte en ny skiva att jag knappt törs skriva det. Jag har inte slutat lyssna på musik. Däremot är det sällan jag lyssnar på något som spelats in den här sidan millennieskiftet. I mitt universum är den amerikanske soulartisten D’Angelos ”Voodoo” fortfarande den bästa moderna soulplatta som gjorts. Inte för att jag med säkerhet vet att det är så, utan för att jag bestämt mig för att det är enklast att fortsätta tycka så. Jag är alltså lat. Och jag skäms. I alla fall delvis.
Idag, när i princip allt går att få tag på – förutsatt att man har tillgång till bra nedladdningssajter – känns den där lättjan extra oursäktlig. Men samtidigt är den också fullkomligt logisk. Det finns inte en chans att ha överblick. Inte om man samtidigt vill ha ett privatliv, ett umgänge där man inte bara snackar nya skivor eller kameraåkningar i ”House”, och kanske, åtminstone ibland, vill kunna hänge sig åt njutningen att göra absolut ingenting. Det är enklare att nöja sig med det man har och redan känner till. Vi har hårddisken på dvd:n full av osedda filmer hemma, på datorn är ny musik några klick bort. Ändå känns det ofta mer lockande att återigen kolla in tredje Larry David-säsongen, eller titta på ”Hannah och hennes systrar” för sextusende gången, att hålla ännu en middag med Luther Vandross som soundtrack. Det funkar alltid. Man blir glad, man blir road, och – inte minst – man vet exakt vad man får.
Det handlar alltså om ett slags nostalgi också. Och om lättja är illa så är hemfallelse åt nostalgi i princip att ge sig själv dödskyssen i det här jobbet, att retirera in i skuggraderna av människor som aldrig kommit vidare från sin första Beatlesskiva eller den där Depechekonserten 1984. Skillnaden mellan mig och de som sjunger karaoke till ”Dover/Calais” är bokstavligen bara teoretisk.
Nu är ju dock nostalgi en högst logisk känsla, hur ful den än må vara. Jag skulle rentav säga att den är en av de mest genuint mänskliga sinnestillstånd vi har. Människor mår i allmänhet sämre när de är yngre. Eller kanske inte sämre – men livet är ofta läskigare och rörigare. I de lägena blir kulturkonsumtion extra viktig. Musik som kommer till en under stor sorg eller stark längtan blir så mycket mer än bara musik, böcker förvandlas från läsning till manifest eller livboj.
Om någon ber mig lista mina favoritfilmer, eller böcker, eller skivor, så är det kanske inte de som hållit högst kvalitet (hur man nu mäter det), utan de som gjort de djupaste avtrycken under de perioder jag varit som allra mest utlämnad till mina känslor. ”Junior”, en löjlig film där Arnold Schwarzenegger blir gravid, är fortfarande en av mina mest ogrumlade källor till glädje, eftersom jag minns hur mycket jag och min dåvarande bästis skrattade första gången vi såg den. Min traumatiska Stockholmsflytt klingar av R Kellys ”I Believe I Can Fly”. En av mitt livs brutalaste kärlekssorger hade Robbie Williams som soundtrack: spela ”No Regrets” för mig och ringarna under ögonen kommer omedelbart tillbaka. Samma period blev Woody Allens ”Celebrity” – den där Kenneth Branagh med varierande framgång härmar Woodys ticks och schtick – det mest insiktsfulla jag sett om förhållanden. Det är den sannerligen inte, det inser ju jag med, men det är likafullt en av mitt livs viktigaste filmer.
Delvis är det säkert mitt trygga och välfungerande liv idag som dämpat nyfikenheten – kulturkonsumtion är fortfarande viktig, men inte livsavgörande. Det känns mer angeläget att gå hem och laga lite god spagetti än att skaffa spjutspetsåsikter om ny media. Eller så var jag kanske aldrig något äkta fan ens när jag uppförde mig som ett, aldrig ännu en inkarnation av den där konsekvente nörden som i allmänhet befolkar vår bransch. Min lättja är liksom mitt sätt att räcka finger åt nyhetshetsen och den febriga ängsligheten över att inte vara först på bollen, det är min egen lilla revolt.
För tio år sedan flinade jag nervöst och hoppades febrilt att ingen skulle fråga mig något då samtalen rörde sig kring plattor eller filmer eller böcker jag inte kände till. Efteråt gjorde jag en grundlig internetsökning eller tog mig till närmsta butik och skaffade mig de kunskaper jag behövde för att slippa skammen över att inte ha koll. Idag övar jag på ett nytt credo: ”hörrudu jag har faktiskt inte en aning”. Det känns livsfarligt, provocerande och alldeles, alldeles underbart.
ANNA HELLSTEN
medarbetare på kulturredaktionen
Gå till toppen