Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Operett räddade Bergmans anseende i Malmö

Då Ingmar Bergman 1952 blev konstnärlig ledare på Malmö stadsteater var förväntningarna inte höga. Först 1954 vann han publikens gunst, skriver Jan Richter, före detta teaterredaktör på Sydsvenskan.

Bergmantiden beskrivs helt rättvist som Malmöteaterns storhetstid.
Inte bara för att Ingmar Bergman som regissör enskilt kom att betyda mycket, också för att han som filmare drog flera tunga skådespelare till teatern. Alla hoppfullt inställda på att få filma om somrarna.
Under några korta år hade Malmö nog landets finaste ensemble.
Man ska inte för den sakens skull tro att Ingmar Bergman kom till en teater i kris. Tvärtom. Malmö stadsteaters första tio år hade varit sensationellt framgångsrika med årliga publiksiffror kring 350 000 och med en omväxlande högklassig repertoar.
Publiken var bortskämd med hög kvalitet och förväntningarna på Ingmar Bergman var lågt ställda. Han var inte känd som teaterman och den publik som uppmärksammat hans filmer var än så länge inte stor.
Tillkom sedan att Bergman ganska snabbt skaffade sig ett enormt dåligt anseende hos allmänheten.
Malmö stadsteater var på 50-talet stadens (och omgivningens) kulturella nav, det var där allting hände. Med inte så liten belåtenhet betraktade varje Malmöbo teatern som sin. In i denna allas älskade egendom, kom så plötsligt denne något sjavige filmregissör som knappast ens visste att föra sig.
Tidigt hörde man talas om hans grova språk. Det var sergeantaktigt och innehöll såväl runda som avlånga ord. Jag bodde på Fersens väg och hade börjat som teaterredaktör på Sydsvenskan. På gatan kunde man stöta på skådespelare som berättade om gråtande kollegor som lämnat repetitionerna, om regiassistenten som fått en fot i ändan och ofta påmindes man om att en äldre aktör under pågående repetition kommenderats enskild träning i konsten att kliva upp på en stol. Aktören var något korpulent och hade plågats tills fackets förtroendeman ingripit.
Jag minns det stilla jubel som spred sig när teaterns tidigare presschef Hans Bergrahm vann Rabén & Sjögrens förstapris i en tävling för kortromaner. ”Förföraren” hette vinnarboken, som hämtat både miljö och karaktärer från Malmö stadsteater. I den förekommer en lätt igenkännbar genialisk regissör som i kantinen omger sig med ett fjäskande hov, ängsligt avlyssnande mästarens humörsvängningar. När regissören skrattar, skrattar hovet, när regissören rynkar pannan är kantinen full av rynkade pannor.
När den gamla, fina skådespelerskan Jullan Kindahl som 80-åring drog sig tillbaka från teatern, frågade jag henne om Bergman verkligen varit obehaglig mot henne också.
– Jodå, svarade Jullan. Han skonade ingen. Han bad visserligen alltid om ursäkt efteråt, men då satt ju taggen redan där.
Det behövdes en operett för att Ingmar Bergman skulle komma på talande fot med publiken. Med ”Glada änkan” 1954 lyfte han publiksiffrorna till en icke tidigare uppnådd nivå. Han hade viss draghjälp av ”Oh mein Papa”, som gick upp samma år. Båda operetterna visade Malmöteaterns speciella styrka, tillgången på både dramatiska och lyriska skådespelare. I ”Oh mein Papa” dansade Benkt Åke Benktson och i ”Glada änkan” skuttade Toivo Pawlo runt i Sten Broman-mask, han som säsongen innan spelat i Kafkas ”Slottet” på Intiman.
Som publik tyckte man sig se ett förhållande mellan iscensättningar på teatern och de Bergmanska filmerna. Regissören själv har förnekat sådant samband. Men humörmässigt verkar ändå saker och ting hänga ihop.
1953–54 får Bergman sina första internationella framgångar med ”Gycklarnas afton” och ”Sommaren med Monika”. Han får för första gången åka till Rivieran och klappa palmer.
Sedan går han med samma goda humör in på Malmö stadsteaters stora scen och gör operetten ”Glada änkan” och därefter den amerikanska komedin ”Thehuset augustimånen”.
Därefter tar han i princip ett års ledigt, behåller komedihumöret och gör filmen ”En lektion i kärlek”, återkommer till t eatern hösten 1955, fräschar upp ”Glada änkan” för ett nytt spelår och låter leendet bredda sig ut i den skånska sommarnatten. ”Sommarnattens leende” får sin egen lilla ”Glada änkan”-paviljong och filmen blir Bergmans stora internationella genombrott med pris i Cannes.
Ingmar Bergmans lyckosamma blandbruk av film och teater (och radioteater, icke att förglömma) kunde låta sig göras bland annat för att omgivningen accepterade Bergmans särställning på teatern. Han bestämde i stort sett själv vad han ville göra. Ofta ändrade han sig och ville göra något helt annat. Då ingrep teaterchefen Laestadius resolut, det vill säga han övertog själv de regiuppgifter som Bergman ratat.
Ett av Malmö stadsteaters stora pluskonton var tillgången på absolut hängivna teaterarbetare inom kostym, smink, dekor och andra avdelningar. Plus att dessa tålmodiga människor fann sig i Bergmans ändrade krav och plötsliga omkastningar.
Det hör till de många motsägelserna hos Bergman att han, som efteråt ofta hävdat att Stora scenen var närmast omöjlig att spela på, själv föredrog den till sina egna uppsättningar. Under tiden 1955–59 gjorde Bergman sju föreställningar på Stora scenen (”Katt på hett plåttak”, ”Erik XIV”, ”Peer Gynt”, ”Misantropen”, ”Faust” och ”Värmlänningarna”) och en (”Sagan”), på Intiman. Den senare flyttades så småningom in på Storan.
1959 inbjöds Malmö stadsteater av Théâtre des Nations i Paris till världsteaterfestivalen. Kort tid därefter fick Malmö en ny inbjudan, denna gång från en klassikerfestival i London. Två världsstäder samtidigt. En sådan gästspelsresa skulle kosta cirka 50 000 kronor (ungefär en halv miljon i dagens penningvärde). Men varken kommun eller kulturminister ville skjuta till pengar. Och teatern själv hade inga reserver.
I det läget startade Sydsvenska Dagbladet en insamling bland sina läsare. Pengar strömmade till i en rasande fart och Sydsvenskan kunde till slut överlämna 47 000 kronor till teatern.
Stadsteaterns egen ensemble spelade Faust utan entrébiljetter, men beväpnad med skrammelbössor vid entrén.
Ger detta en antydan om vad Malmö stadsteater betydde för sin tids publik? Och vilken position Ingmar Bergman till slut skaffade sig också hos den breda publiken i Malmö?
JAN RICHTER
mångårig medarbetare på Sydsvenskans teaterredaktion
Gå till toppen