Jag ger mig av med andan i halsgropen och en känsla av skuld. Visserligen
har jag lagat ihop någon av den handfull rätter jag brukar traktera mina
barn med, de kommer inte att svälta idag heller – för övrigt är de alla i de
sena tonåren och kunde kanske ibland koka ihop något själva. Jag borde sitta
med dem, familjen samlad kring bordet och allt det där. Men jag smiter iväg
som en blöt hund för att kunna fortsätta med mitt missbruk. För någon gång i
veckan är väl rimligt normalt, men fyra, fem, och dessutom klickande efter
filmklipp på Youtube när jag egentligen borde göra mer inkomstbringande ting?