Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Stor konst skänker skamlig njutning

Guilty pleasures brukar beskrivas som något man inte kan låta bli att uppskatta fast man vet att det i allmänhet uppfattas som dåligt, lågt eller pinsamt. Musik, konst, litteratur, film eller en tv-serie – något man skäms för att man tycker om, eller som man vet att man med sin smak, yrkesroll eller identitet inte borde tycka om. Vi bad några medarbetare att skriva om sina guilty pleasures. I dag avslutas serien av Daniel Sandström som tycker att även högkultur kan ge skamkänslor.

Det finns scener i filmer och böcker som öppnar en fallucka till det förflutna. Plötsligt trillar man genom åren och landar i sin barndom. Som en Gulliver bland minnena.
För mig blev en scen i Noah Baumbachs ”The Squid and the Whale” en sådan lucka. I filmen sitter pappan – en skäggig Jeff Daniels gör sitt livs roll som den imposante författaren Bernard Berkman – och lägger ut texten om världslitteraturen. Sonen Walt lyssnar uppmärksamt på vad som är ”minor Dickens” och inte. Sedan repeterar han samma fraser i skolan – ”kafkaesk” används på ett bedårande okunnigt vis – som vore de hans egna.
Min pappa var en bildad och litterär man. Vissa dagar kunde han påminna om Bernard Berkman i ”The Squid and the Whale” och som tonåring satt jag i köket likt Walt och lyssnade på utläggningarna. När jag sedan öppnade munnen utanför hemmet kom samma ord ut ur munnen på mig. Jag tyckte att det lät hisnande individuellt ända tills jag, som Walt i filmen, en dag insåg att jag i allt väsentligt var en kopia.
Att inse detta var ett stort steg för mig, men det hindrar inte att insikten också var en smula banal. Varje människa som ska bli vuxen måste onekligen hitta sin egen smak, sina egna åsikter, göra sig fri från föräldrarnas värderingar. Man behöver inte vara Freud för att fatta det.
Den frigörelse från föräldraauktoriteten som ”The Squid and the Whale” berättar om är en otroligt förförisk och universell historia, och den finns med i de flesta bildningsberättelser. För bildning består ju inte av att repetera vad någon annan dikterat för dig, bildningens mål är snarast att utveckla individen, så att man som en fri och tänkande medborgare myndigt kan fatta självständiga beslut.
Denna syn på bildningen kan till en del förklara varför ett begrepp som ”guilty pleasure” är så problematiskt för oss. Vi gillar inte tanken på att man som vuxen människa ska behöva känna litet skam när man gillar något. En självständig individ som fattar självständiga beslut har väl inget att skämmas över?
Skamfylld njutning kan därför ses som ett tecken på en ofullbordad frigörelseprocess, ett tecken på att man inte är en självständig individ, utan fortfarande ett mähä som inte förmår frigöra sig från alla normer som samhället fortsätter att paternalistiskt förmedla. Kort sagt: att känna skamfylld njutning är att fortfarande vara ett barn.
Men egentligen är förekomsten av ”guilty pleasures” kanske inte så dumt. En av de författare som min pappa gärna avfärdade var John Updike, förmodligen den mest hyllade romanförfattaren i USA de senaste femtio åren. ”För borgerlig”, löd domen. Min pappa syftade på Updikes envetna strävan att skildra den amerikanska medelklassen. För pappa var detta en alltför snäv ambition medan världen brann.
När jag nu i vuxen ålder läser Updike är det just hans ambition att teckna och klä av (ibland väl bokstavligt) denna välmående medelklass som fascinerar mig. Det är som om vår svenska samtid hunnit i kapp Updikes USA från 60- och 70-talen när det gäller konsumtion och västerländsk liknöjdhet. Modernare böcker finns inte.
Att jag därmed bryter mot min fars värderingar är inte särskilt skuldtyngt, snarare lite njutningsfullt. Men Updike ger mig ändå en hel del problem. Läsningens njutning blandas också med en lätt känsla av just skam eller skuld.
Jo, även högkultur kan vara guilty pleasure. För medan man läser Updikes klassiska romankvartett om Harry Angstrom blir det uppenbart att detta är en författare som betraktar världen von oben. Likt en dömande Gud tittar Updike ner på sina karaktärer, registrerar deras tillkortakommanden och bristande förmåga att hantera sina liv. Han gör det med en hel del kärlek, men också med en distans som är både fördömande och voyeuristisk. Jag skäms en smula när jag kommer på mig själv med att inta samma blick som författaren.
Blir Updike en sämre författare för det? Nej, de konstnärer som får oss att känna skamfylld njutning är ofta de bästa. Det är hos dem som vi lär oss att estetik och etik inte alltid går hand i hand.
Updikes romaner hade varit estetiskt värdelösa utan den skoningslösa distansen till karaktärerna. Etiken får vi som läser bidra med. Och om vi är vuxna nog är det inga problem att säga emot verken vi njuter av.
Så kanske är det ett tecken på mognad, inte barnslighet, att kunna identifiera både skammen och njutningen och sedan leva med dem på ett kreativt sätt.
Till och med ”The Squid and the Whale” är en guilty pleasure för mig, fast den är en oklanderlig film, med gott om kulturellt kapital. Det är min benägenhet att jämföra min pappa med filmens Bernard Berkman som stör mig. Jämförelsen är inte riktigt schysst.
Det finns en scen i filmen som är obetalbar, och som avslöjar vilken självcentrerad mansgris Bernard är. När skilsmässan är ett faktum konstaterar Bernard att han faktiskt ansträngt sig för att göra allt bättre, med middagar och annat. ”Du gjorde väl aldrig middag”, svarar frun bittert. Då svarar Bernard: ”Jag gjorde hamburgare den gången du hade lunginflammation!”
Något sådant skulle min pappa aldrig ha sagt. Han, som inte bara älskade att föreläsa om böcker utan också älskade att stå i köket, gav mig verkligen den näring jag behövde. Den föder mig än idag.
DANIEL SANDSTRÖM
Sydsvenskans kulturchef
Gå till toppen