Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Lund

Hon bytte karriären mot Gud

Hon var chef på Astra Zeneca i Lund. Satt i Lunds universitets styrelse. Körde BMW och tjänade mycket pengar. Så hoppade hon av. I dag är det andra värden som gäller för Katarina Byström.

–Jag har gjort mina val. Det är klart att det finns en samhällskritik i det. Systemet vi lever i är ett system i förruttnelse.

Genarp. Ett samtal med Katarina Byström sätter sina spår. Tankar som antingen varit i dvala – eller inte visste att de skulle bli tänkta – väller fram. Kan man göra så? Kan man bara hoppa av? Lyssna till sitt inre? Strunta i omgivningens förväntningar? Plötsligt bli kristen? Svaret blir ja. Ja det kan man. I all fall kan Katarina Byström det.
– Ni kan gå in här genom finingången, säger Katarina när vi på slingriga vägar hittat fram till hennes gula hus. Hon öppnar dörren som annars sällan används eftersom det finns en mer användarvänlig köksingång.
Inne i huset är det också gult. Soligt. Varmt. Och ljust. På baksidan frodas en prunkande trädgård. Några höns går och sprätter i en hörna i sällskap av en handfull kycklingar och en tupp. De har stora fjäderbollar över fötterna.
Inne i huset bjuds det på kaffe. Katten Moses, som heter så för att han övergavs av sin mamma i tidig ålder, smyger in och ut ur rummet utan att riktigt kunna bestämma sig för om det är bra eller dåligt med besök.
Katarina Byström fingrar på sin frälsarkrans. Ett armband med pärlor i olika färger. Varje pärla med sitt alldeles speciella fokus. Som ett radband.
– Här är bekymmerslöshetspärlan, Gudspärlan, röda kärlekspärlor, hemlighetspärlor¿ Katarina förklarar. Snurrar armbandet och säger att det är något att hålla sig i. Ett hjälpmedel i arbetet att göra det abstrakta mer konkret.
Katarina Byströms liv började i Solna. När hon var tio flyttade hon och familjen till Malmö. Pappan fick ett bra jobb och mamman fick komma tillbaka till sin födelsestad.
– Jag känner mig helskånsk. Det enda jag har kvar från Solnatiden är rullande r och att jag håller på AIK.
Så kom det sig att hon växte upp i den döende industristaden Malmö. När hon slutade gymnasiet sa lärarinnan att det där med universitetsstudier kunde de strunta i. Nej, satsa på ett jobb som svetsare på Kockums istället. Det var tidens melodi.
Men trots det ”goda” rådet började Katarina läsa vid universitetet i Lund direkt efter gymnasiet.
– Att komma till Lund...Jag älskade det. Jag fick en sådan frihet i mitt liv.
Katarina läste matte, kemi och fysik. Hon började forska och när hon var 27 år disputerade hon i termokemi.
– I dag känns det rätt tråkigt, reflekterar Katarina över det som en gång var hennes liv.
Då var det i alla fall meningen att hon skulle vara forskare. Därför åkte hon som postdoc till USA. Ett sätt att meritera sig för ett akademiskt liv. Hemma i Lund väntade en tjänst på universitetet.
– När jag kom tillbaka till universitetet kände jag att det kanske inte var min grej. Därför var det bra timing att jag raggades till läkemedelsföretaget Draco som var en del av Astrakoncernen.
Från början jobbade hon som forskare på en avdelning för läkemedelsutveckling. Det var inspirerande. Katarina drogs med av det komplicerade. Av det svåra. Allt kändes nytt och spännande.
I samma veva som hon började på sitt nya jobb flyttade hon från stan till landet. Från Lund till Genarp.
– Tre gånger i mitt liv har jag gjort saker som andra tyckt varit konstiga. Det är en av de sakerna. Än idag kan jag inte förklara vad det var som gjorde att jag flyttade, men att bo här har hjälpt mig hålla balansen mellan jobb och återhämtning.
Katarina kom in i Astrakoncernen i en tid då företaget hade total medvind. Allt gick bra. Företaget tjänade pengar och var i stark tillväxt. Organisationen hade stor självkänsla. Man började nyanställa och bygga nytt.
– Då behövdes det också chefer. Och då kan man säga att min karriär började.
Katarina fick jobb som forskningschef. I den processen tappade hon mer och mer intresset för själva forskningen. Istället flyttades hennes fokus till hur man får ett antal forskare att fungera bra tillsammans.
– Man kan säga att för mig blev forskarna mer intressanta än forskningen.
Efterhand blev hon chef över större och större enheter tills hon en dag var platschef över hela Astras verksamhet i Lund. När Astra skulle fusioneras med Zeneca blev hon, som hon själv säger, fusions- och integrationsgeneral.
– Det var en intensiv period. Att leva i ett sådant tempo går inte.
Två år in i fusionen var Katarina slut. Själv tyckte hon att hon varit hyfsat bra på att sätta gränser. Men hon hade ändå inte kalkylerat med sin egen svaghet, säger hon. Kroppen sa i från och sköldkörteln lade av.
– Jag hade hur många symtom som helst. Det är egentligen ingen fara att få en sådan sjukdom men det tar tid att ställa in medicinen.
Katarina blev sjukskriven några månader men skötte en del av jobbet hemifrån. När alla blodprover visade att hon var frisk gick hon tillbaka till jobbet. Men trots att hon var ”frisk” på pappret kände hon att hon tog ut mer ur systemet än vad som fanns.
2002 drabbades hon av en djup insikt. Hennes liv fungerade inte. Hon var inte glad. Livet var inte bra. Och insikten var så stark att hon var tvungen att ta den på allvar. Hon valde att hoppa av.
– Jag insåg min egen bräcklighet. Och jag insåg att jag hade rätt till mitt eget liv. Det var som början på en lång vandring. Som en resa härifrån, Katarina pekar på sitt huvud och ner hit, hon sätter handen över magen.
– De som kände mig väl skulle kunna ana att något sådant här var på väg, säger Katarina.
Så började ett liv utan mål. Ett liv i sökandet efter något odefinierbart. Helt klart var dock att hon inte skulle gå in i ett nytt system. Hon skulle inte söka nya jobb inom läkemedelsindustrin. Hon skulle leva ett annorlunda liv.
– Jag ville gå från att vara högpresterande höginkomsttagare med dålig livskvalitet till lågpresterande låginkomsttagare med hög livskvalitet.
I och med att Katarina lämnade AstraZeneca lämnade hon också de uppdrag som hon fått på grund av sin position, styrelseuppdragen i Lunds universitet och i Medicon Valley till exempel.
– Framförallt handlade det om att vänja sig vid att inte få all bekräftelse. I början saknade jag det men nu kommer jag inte riktigt ihåg hur det var.
Beslutet att hoppa av beskriver Katarina som ett beslut fattat i svaghet och därmed ett beslut som krävde ett visst mod. Dessutom fick hon försvara det inför sin omgivning. Beslutet var ju så konstigt. Säga upp sig från ett toppjobb
Under tiden som följde väntade hon på att något skulle uppenbara sig. Att det skulle visa sig vad det var hon skulle ägna sitt liv åt. Så en dag i november 2003. Hon hade varit på brunch på Savoy i Malmö. Efteråt gick hon till S:t Petrikyrkan för att tända ljus.
– Det har jag alltid kunnat göra i mitt sekulariserade liv. Den dagen tände jag ett ljus för mig och ett för en döende vän. När jag kom hem fick jag veta att min vän redan dött. Samma kväll ringde Caroline Gyllenkrok från Björnstorps slott och frågade om jag ville bli kyrkovärd i Genarp. När hon frågade om jag var kyrklig svarade jag nej.
Men Katarina tackade ja till uppdraget och för att lära sig mer om gudstjänstordningen, hon hade ju inte varit i kyrkan sedan hon konfirmerades, började hon gå i kyrkan flera gånger i veckan. Och det fortsatte hon med även efter att hon lärt sig hur det fungerade. Det blev ett behov.
– Jag kunde inte exponera mig för det heliga utan att bli berörd och påverkad. Samtidigt var det förvirrande. Jag var ju inte en av dem. Det är ju töntigt att vara kristen.
Det blev en kamp för Katarina. En del av henne hade fötterna på jorden och protesterade högljutt mot den nya ordningen, medan en annan del av henne ville flyga upp bland molnen. Ge sig hän. Hon sökte sig till präster i Lund för att reda upp förvirringen och det var så hon kom i kontakt med Den heliga killans bönegård.
– När jag kom dit inställde sig lugnet. Jag kunde reflektera, få stillhet och samtala om det som är viktigt.
Sedan dess är det längs den vägen Katarina går. Högtidligt uttalar hon att hon är kristen. Det är det hon är. Hennes liv är inte längre hennes eget. Hon ingår i den helhet som är våra gemensamma liv. Det är inte så att hon ändrat sin världsbild. Snarare är det bilden av henne själv i världen som är förändrad.
Sedan hon slutade sitt lönearbete har hon levt på sparade pengar. Och så har hon gjort ett och annat konsultjobb.
– Jag har upptäckt att jag behöver mindre pengar än vad jag trodde. Jag hade ett välbetalt jobb under några år men ändrade inte min livsstil. Jag köpte inte en femmiljonersvilla i Falsterbo. Jag har valt bort mycket av det som kostar pengar. Jag reser aldrig och jag går aldrig på restaurang. Och så har jag ett litet företag där jag arbetar med samtal och ledarstöd.
Klockan tickar i köket. Tick-tack tick-tack. På ovanvåningen leker de tre krabaterna. Kattungarna som Katarina tagit hand om för att deras mamma är hur vild som helst.
– Jag har gjort mina val. Ska jag vara helt ärlig så är det klart att det innebär en slags kritik mot samhällsstrukturen, mot konsumtion, tillväxt, produktion. För mig tar det sig uttrycket att jag ställer mig utanför.
I dag brottas Katarina med att inte ha så bråttom. Att inte sätta upp mål som riskerar att blockera henne från andra möjligheter. Kraften och drivet ägnar hon åt Den heliga killan. Bönegården ska utvecklas. Att leva på ett sätt som skapar rum för andra är hennes bidrag till världen i dag.
– Jag är sårbar och det krävs mycket för att få andra att se det, jag är allvarlig vilket ger ett djup och jag är beslutsam. Det jag gör det gör jag på riktigt.
Gå till toppen