Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

Tågmålarlegendaren, mossig ... och nyskapande

Skog och graffiti. Contradiction in terms, en självmotsägelse. Eller kanske en ny väg för en konstform som fastnat.– Jag vet inte. Men det är en kreativ miljö och när vi målat lägger vi ut bilderna på nätet. Så på något sätt är det väl graffiti ändå, säger graffitikonstnären Zack.

Zack dansar lätt med en sprayflaska i handen. Framför honom reser sig en frigolitvägg på fem gånger tre meter.
– Att måla graffiti kräver ett visst fotarbete. Man måste röra sig för att färgen inte ska rinna, säger han.
Långt inne i skogen vid Romeleåsen i slutet av en gropig grusväg möter ögonen först en klassisk skånelänga från 1700-talet med halmtak.
Bakom huset, ut mot den täta skogen, reser sig graffitiväggen.
– Vi har snackat om att göra fler väggar eller åtminstone göra dem större, säger Zack.
Vi är han och de andra medlemmarna i graffiticrewet Demons of Art, Ance, Erse och Dhemn. Signaturer utan riktiga namn eftersom de är kända för något som betraktas som kriminellt.
Tanken är att målningarna ska flöda eller kanske utvecklas till ett gemensamt konstverk.
– Jag har alltid varit fascinerad av muralmålarna i Mexico. Och jag tänker mig att man skulle kunna göra något liknande fast med sprayfärger, säger han.
Zack tillhör den legendariska klick av graffitimålare som skapade historia i Stockholm i början av 80-talet.
Namn som Zappo, Ziggy, Disey, Merley, Razor, Dhemn och Zack lämnade stora och små avtryck som snart ledde till rasande debatter om konst och klotter.
Och till civilklädda säkerhetsvakter som Stockholms lokaltrafik hyrde in för att gripa klottrare.
Ett försök som misslyckades, det klottrades mer än tidigare, och lades ned.
– Jag såg en film från New York 1984 om graffiti, Style Wars, och blev frälst. Jag var väl tretton bast och stack ut och målade i den skola jag gick i. Helt vansinnig målning när jag tittar på den idag, säger Zack.
Zack och Merley blev kända som de första tågmålarna i landet. Signaturen Merley är för övrigt skådespelaren från filmen ”Sökarna” Liam Norberg.
I den speciella värld där graffitimålarna lever finns en märklig blandning av djup respekt för dem som skapade den svenska graffitin och ett förakt för dem som blivit gamla eller rentav legala.
– Hej, ...jag är gubbig, mossig, stel, har familj och jobbar med legal graffiti. Men det är helt OK för mig, jag har hittat andra sätt att uttrycka mig och jag vill inte ha det kriget igen, säger Zack.
Och när vi gått upp till huset byter Zack namn. Som privatperson och ”vanlig” målare heter han Johan Liljemark.
– När jag målar olja eller akvarell så är jag Johan och när jag använder sprayburken är jag Zack, säger han.
Graffitikarriären i Stockholm tog slut för många år sedan. I åtta år bodde han i Växjö och nu bor han i Malmö.
Eller rättare sagt i skogen.
– Det här är alldeles nytt. Vi har inte ens packat upp alla lådor. Jag har ju alltid målat lite John Bauer-aktigt och nu bor jag mitt i det, säger han.
Fast kopplingen till Malmö och den stora staden finns kvar. Varje dag pendlar han till Malmö och jobbar med konst och graffiti i Stapelbäddsparken.
– Jag har med mig mycket från alla år som Zack som jag vill dela med mig av, säger han.
Som omvänd, legal graffitimålare, har han förstås inte mycket till övers för dagens klottrare.
– Visst, jag känner igen det mesta av spänningen och det snabba uttrycket hos dem som målar idag. Men jag är trött på det där kriget. Jag orkar inte längre, säger han.
Att samhället valt en konfrontationslinje med hårdare straff och visitering av misstänkta klottrare tror han inte är en framkomlig väg.
– Jag tror inte en sekund på att klottret skulle minska för att straffen höjs. Jag har ju varit där själv och det ökar bara lusten att våga det där lilla extra, säger han.
Graffiti skulle aldrig ha överlevt om det bara varit vandalism, menar han.
Istället borde man göra som i Malmö, försöka fånga upp unga klottrare och ge dem möjlighet att utveckla sig som konstnärer.
– Vissa är förstås inte intresserade och kommer att fortsätta förstöra istället för att skapa. Men jag vet att många vill utveckla sig och just graffitin är en speciell konstform som kräver speciella färdigheter, säger Johan ”Zack” Liljemark.
Och så dansar han igen.
– Idag är det dessutom så lätt att måla. Sprayburkarna har en mängd olika munstycken, det finns burktillverkare för just graffiti och på nätet går allt att köpa, säger han.
Med sin långa erfarenhet från de små kretsar som utgör Sveriges graffitimålare vet han hur det fungerar.
– Konkurrensen är stenhård. De som är duktiga får en enorm cred, respekt, bland de andra målarna. Kan man fånga upp dem som är stora så får man bort en stor del av klottret, tror han.
När han höll på som mest blev han en kändis, han fick en tillhörighet som han saknade.
– Det är det som målarna jagar även idag, att bli någon, att synas, säger han.
Bland legalmålarna som kan inspirera dem som vill längre än att klottra på järnvägsväggar nämner han en annan legendarisk graffitimålare, Pärra ”Ruskig” Andreasson.
Uppsalamålaren Ruskig var den förste med svensk signatur.
Han utbildade sig på konsthögskola men har ändå hållit fast vid graffitin som konstuttryck. På flera platser har han startat graffitiskolor bland annat i Malmö på Graffitikompaniet.
– Min dröm är att man bygger upp graffitiparker runt om i Sverige. Upproret blir dynamiskt om det får ett konstnärligt uttryck, säger Zack.
Att måla på en vägg i skogen och lägga ut på nätet ser han som en självklar utveckling.
– Nätet var ju ingen grej 1984 när jag började. Idag kan vi nå en miljonpublik med våra målningar, säger han.
Gå till toppen