Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En brun skamfläck som aldrig går bort

Klockan halv ett på natten till den 18 februari 1939 upplöstes studentkårens stormöte i Uppsala. Frågan gällde om Sverige skulle ta emot judiska flyktingar från Nazityskland.

Klockan halv ett på natten till den 18 februari 1939 upplöstes studentkårens stormöte i Uppsala. Frågan gällde om Sverige skulle ta emot judiska flyktingar från Nazityskland. Gymnastiksalen hade varit fullpackad och långt efteråt låg det negativa svaret, som kommit överraskande för kårledningen, kvar och vibrerade i det tomma rummet.
Kvällen har gått till historien som Bollhusmötet. En tyskvänlig tidning skrev pompöst om ”Eden i Bollhuset”.
Studentmötet är nu symbol för svensk skam. När Ola Larsmo för några år sedan berättade att han tänkte skriva om Bollhuset blev jag nyfiken. Det slog mig att jag inte visste någonting om vad som egentligen hände den där vinterkvällen.
Först blev det en pjäs för Uppsala stadsteater. Och nu en politisk historia i ”Djävulssonaten”. Det är som att läsa manus till en filmdokumentär: plötsligt träder de inblandade fram, jag hör deras röster, läser deras inlägg, förstår den större striden om opinionen och ryser när Thor Åke Leissner, som var en av huvudaktörerna, säger: ”För Sverige slåss jag gärna, men inte för demokratin”.
Dramaturgin är enkel men perfekt genomförd och jag läser skildringen som en långsam politisk thriller. Larsmos gester är små. Efterverkningarna större. Det är en suveränt skriven bok som fortsätter borrandet i svensk krigstid från hans senaste roman ”En glänta i skogen”.
Bollhuset var en skickligt iscensatt kupp från ett litet nätverk nationalistiska högeraktivister med uppenbara nazistsympatier. Larsmo följer deras spår som tråcklar sig bort från och sedan tillbaka till högerpartiet och högerns studentorganisation Heimdal. Den inre kärnan var inte fler än fem–sex personer. Mest känd var Arvid Fredborg, senare Svenska Dagbladets korre i Berlin.
Flyktingfrågan var brännande efter Kristallnatten några månader tidigare. Svenska nazister drev kampanj för att stänga landets gränser, i första hand för judar med akademisk utbildning. Det var en liten men målmedveten minoritet som lyckades vända opinionen. Kuppen i Bollhuset var på så vis ett manipulativt mästerverk. Och den påverkade helt säkert svensk politik i ett kritiskt läge. Studentmötet var ett koncentrat av större strider.
Genom att minutiöst skildra till synes marginella studentpolitiska uppgörelser i Uppsala lyckas Larsmo visa flyktingmotståndets långa linjer. Herregud, tänker jag gång på gång. Med lite språklig modernisering kan argumenten från 1930-talet lätt användas nu. Ja, de är exakt samma: flyktingar framkallar rasism och ökar arbetslösheten. Det enda som försvunnit är rasbiologin, men den har istället ersatts av kulturfobier. Då kom människor från Tyskland. I dag från Irak.
Redan våren 1933 hölls en laddad riksdagsdebatt om flyktingpolitiken. Larsmo identifierar den som en negativ vändpunkt. Jag tänker direkt på den lika laddade riksdagsdebatten 2005 om amnestifrågan. Blev den en liknande vändpunkt, men åt andra hållet? Så läser jag hela tiden ”Djävulssonaten”. Den tvingar fram min egen tid, våra frågor om rätt och fel, i ett slags dubbelt seende. Plötsligt ser jag de svensk-irakiska flyktingsmugglare jag träffade i våras röra sig i gränsskogarna mellan Sverige och Norge 1941. Det som av de flesta, i historiens backspegel, betraktas som ett slags moralisk plikt behandlas nu som svåra brott i svenska domstolar.
Det täta nätverket från Bollhuset återvände snabbt till den rumsrena högern. Ja, redan sommaren 1940 välkomnades de tillbaka av partiledningen och gjorde sedan karriär. Men nätverket upplöstes aldrig. ”Bollhuskretsen dyker ständigt upp här och där i den svenska högerns historia”, skriver Ola Larsmo. Det står där som en uppmaning till ett moderat parti som sedan Berlinmurens fall koketterat med moraliska fjädrar: dags att städa egna garderober.
”Djävulssonaten” avslutas med en äldre artikel om den norsk-judiske flyktingen Leiba Wolfbergs öde efter att ha avvisats vid värmländska gränsen 14 april 1941.
Först känns den som ett påklistrat appendix. Men det klarnar och Wolfbergs berättelse blir den nödvändiga kontrapunkten till den om Bollhusmötet. Studentstriderna var ingen lek. De handlade om liv och död – om Leiba Wolfbergs möjlighet att överleva. Har något förändrats?
PER WIRTÉN
chefredaktör för tidningen Arena

BOKEN
Ola Larsmo: Djävulssonaten. Albert Bonniers Förlag.

Relaterat

Gå till toppen