Efter att ha läst ”Harry Potter och de vises sten” startade den fjortonåriga Heather Lawver en nättidning: The Daily Prophet. Tidningen skulle rapportera om stort och smått på Harrys skola Hogwarts. Men artiklarna skulle inte skrivas av författaren J K Rowling utan av ungdomar från hela världen.

The Daily Prophet engagerade snabbt flera hundra skribenter som tillsammans fantasifullt fyllde ut luckor i det universum som Rowling var i färd med att skapa. Samtidigt utvecklade ungdomarna sin journalistiska och litterära förmåga.

The Daily Prophet illustrerar en viktig tendens i dagens mediesamhälle. Människor som tidigare enbart konsumerade medier blir nu själva producenter. Man skriver, fotograferar, filmar och gör så kallade mashups, egenredigerade versioner av filmer och musikvideor. Och med hjälp av nätet görs materialet tillgängligt för dialog. Nätsajter som Youtube och Myspace har miljontals dagliga användare.

I en nyutkommen bok menar den amerikanske medieforskaren Henry Jenkins att vi numera lever i en ”konvergenskultur”. Den tekniska utvecklingen gör att gamla och nya medier smälter samman. De kan användas på alltmer kreativa sätt. Och detta leder i sin tur till att relationerna mellan samhällets mäktiga – storföretag, politiker med flera – och samhällets mindre mäktiga – vanliga medborgare – blir mer intima. Det är alltså inte bara medier som konvergerar. Mellan individer och institutioner uppstår nya kontaktytor.

Det låter ju bra. Men är det hela sanningen? Nej. Samtidigt som teknologin har gjort människor mer aktiva som medieproducenter ökar mediekoncentrationen. Och de stora konglomeraten försöker till varje pris behålla kontrollen över medieutbudet.

I en tid av stenhård konkurrens försöker företag och institutioner skapa starkare band till sina kunder genom att bygga känslomässiga relationer till dem. På Coca-Colas amerikanska hemsida uppmanas kunderna att skicka in berättelser om hur Coca-Cola har påverkat deras liv. Det kan röra sig om såväl barndoms- som krigsminnen. Den amerikanska armén har startat nätspelet ”America’s Army”, med syfte att genom underhållning öka förståelsen och engagemanget för sin verksamhet.

Men det är inom populärkulturen som de känslomässiga relationerna växer sig starkast. Och ofta utan någon större insats från producenterna själva. Fans till Harry Potter, ”Sagan om ringen” eller ”Stjärnornas krig” behöver bara läsa böckerna eller se filmerna för att känna sig berörda. Sedan agerar de själva, som Heather Lawver och hennes skribenter. Och kreativiteten och kompetensen är stor.

En grupp före detta filmskolestudenter i Kalifornien gjorde en tio minuter lång kärleksfull komedi om den unge George Lucas mödosamma arbete med att skriva det filmmanus som så småningom skulle bli ”Stjärnornas krig”. Lågbudgetfilmen vann många festivalpriser och när den kom ut på video sålde den på Amazon inledningsvis bättre än någon av filmerna i eposet.

Lucas uppskattade upptåget och amatörregissören arbetar nu i Hollywood. Samtidigt har Lucasfilm med hänvisning till upphovsrätt aktivt arbetat för att stoppa alla noveller om ”Stjärnornas krig” som innehåller erotiska inslag. Man har också försökt hålla kontroll över mashups.

På sin hemsida tillhandahåller man scener ur filmerna så att fans kan redigera samman dem med egenproducerat material. Men under förutsättning att de enbart används på den sidan och att versionerna godkänns av Lucasfilm.

Det kulturella verk som engagerar flest människor idag världen över är emellertid Harry Potter. Enbart på www.fictionalley.org, en av flera fansajter, kan man hitta över 30_000 noveller och bokkapitel om Harry. J_K Rowling gav tidigt sin tillåtelse till dessa aktiviteter.

Men när Warner Brothers köpte filmrättigheterna till böckerna ändrades situationen. Man ville kontrollera innehållet i nätsajterna om den unge trollkarlen och krävde att de som innehöll olämpligt material skulle stängas.

Vill man upprätta en känslomässig relation till sina kunder är det emellertid inte så begåvat att hota med stämning. Och fansen bör inte underskattas. Bland annat startade den redan nämnda Heather Lawver organisationen ”Defense Against the Dark Arts”, som redan efter två veckor hade samlat 1_500 namnunderskrifter mot Warner Brothers agerande. Den mediala uppmärksamheten blev stor och Warner tvingades backa.

Konvergensen är alltså samtidigt en konfrontation. Mediekorporationerna vill att fansen ska hylla deras hjältar, inte lägga beslag på dem. Och de agerar kraftfullt. I USA har man till exempel lyckats ändra upphovsrättslagstiftningen. Lagen är omskriven så att ”ingen ska kunna behandla Disney som Disney behandlade bröderna Grimm”, som juridikprofessorn Lawrence Lessig uttrycker det. Men den juridiska situationen är trots detta oklar. Kampen går vidare.

Är då detta bara en kamp om populärkultur? Eller står något större på spel? För Jenkins handlar det om myndighet och medborgarskap. Genom att producera eget material, och genom att göra sin röst hörd i relation till de stora mediekorporationerna, växer man som människa. Man känner att man kan påverka. Och om man kan göra det i en populärkulturell sfär, varför inte i en politisk?

Resonemanget kan låta naivt. Men avståndet mellan den populärkulturella och den politiska sfären är inte så stort som det en gång var. Även här kan man tala om konvergens. När Hillary Clinton vill nå unga väljare är Youtube arenan. Och där vill hon absolut inte framstå som en mossig gammal politiker. Tillsammans med make och dotter medverkar hon i en pastisch på den omtalade slutscenen i det sista avsnittet av ”Sopranos”. Naturligtvis spelar hon Tony. Bill får vara Carmela.

De mäktiga och de mindre mäktiga konfronteras alltså med varandra i ett nytt sammanhang; i en ny offentlighet. Och den är inte lätt att styra. Sopranospastischen på Youtube har lett till kritiska mashups, både från Barack Obama-sympatisörer och mer allmänna Hillary Clinton-hatare. Några är väldigt professionella, andra mer amatörmässiga.

Men det intressanta är inte inslagens tekniska kvalitet utan det faktum att de finns där, sida vid sida med de officiella, gjorda av privatpersoner som vill delta i ett politiskt samtal. Detta samtal är kanske inte så rationellt som alla skulle vilja önska. Men det är demokratiskt.

BO REIMER

professor i medie- och kommunikationsvetenskap, K3, Malmö högskola

BOKEN