Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

on sicksackade sig från Pustan till ateljén i Lund

Med nål och tråd, tålamod och jävlar anamma har hon tagit sig fram i livet.
– Man kan allt man vill, säger Maria Halasz, skräddare och ägare till Christis skrädderi på Stora Södergatan.

LUND. I 24 år har Maria Halasz drivit sin skräddarateljé.
– Jag älskar mitt yrke, jag kan inte tänka mig något annat.
Och något annat har heller inte varit aktuellt. Maria Halasz har sytt sedan barnsben och började skräddarskolan som 14-åring.
Nyss hemkommen från skräddarnas världskongress i Taiwan är hon full av entusiasm.
– Vi togs emot som kungar. Presidenten inledningstalade och andra dagen talade utrikesministern.
Välkomstmiddagen bestod av tolv rätter. De gick ner tack vare att man äter med pinnar, fnissar Maria Halasz. Det gamla hantverksyrket är betydligt större i Asien och europeiska länder som Tyskland, Italien och Österrike än vad det är i Sverige.
På världskongressen deltog 400 personer från 18 länder. Som vanligt dominerade Italien men Maria Halasz är nöjd med sin egen insats. Hennes utställningsplagg, en vit kjol i thaisiden mönstrad med broderade svarta blommor och en osymmetrisk svart överdel, draperad med swarovskiknappar i kristall, fick mycket beröm av andra utställare.
För Maria Halasz har sömndaden varit ett yrke, en hobby och en väg från fattigdomen. Hon växte upp i det lilla samhället Janoshalma på Pustanslätten, långt ute på den ungerska landsbygden.
Familjen var fattig, kött på bordet var sällsynt och hon minns hur det var att gå och lägga sig hungrig.
Hennes mamma arbetade som sömmerska och Maria Halasz började tidigt intressera sig för kläder och sömnad. När hon 14 år gammal gick ur grundskolan började hon som skräddarlärling.
– Jag hade inte råd att läsa vidare, det enda jag kunde var att fortsätta sy, säger hon.
Att vara fattig flicka hade medfört en del spott och spe från hennes klasskamrater. Men hon skulle nog visa dem, tänkte hon.
Efter tre år som lärling fick hon sitt gesällbrev 1970. Då hade hon redan träffat sin blivande make, Geyza Halasz. Nästa år är det 40 år sedan de först träffades.
Men hennes fattiga bakgrund var nära att sätta stopp för deras framtid.
– Vissa pojkar jag träffade fick veta av sina föräldrar att jag var för fattig för att umgås med.
När hon, efter att ha träffat Geyza Halasz i tre månader, fick veta att han kom från en högutbildad familj, var det hon som ville göra slut.
– Jag sa att jag inte passade in i hans familj. Han var rik, jag fattig. I mitt hem fanns bara en bok –Bibeln. I hans hem fanns ett separat bibliotek.
Men för Geyza Halasz var det inget skäl och 1970, när Maria Halasz tagit sin examen, gifte de sig, trots protester från hans föräldrar. Därefter kom barnen snabbt och innan Maria Halasz hunnit fylla 20 år hade hon fött två barn, en flicka och en pojke.
1977 kom familjen till Lund som politiska flyktingar. Trots att det svenska språket till en början tedde sig helt omöjligt klarade Maria Halasz av svenskkursen efter bara fyra månaders intensivkurs.
Därefter började en tid full av arbete. Redan samma år de kom till Sverige började hon jobba som sjukvårdsbiträde på natten där hon förberedde salarna för operation. På kvällarna städade hon skolkansliets lokaler, och på dagarna ägnade hon sig åt att sy till olika teateruppsättningar.
När hon slutade på sjukhuset 1980 började hon jobba i lunchrestaurangen på Verdexa och på Persiennpågarna. Sy fortsatte hon att göra på nätter och lediga stunder. På helgerna sålde hon sina kläder på torget.
– Genom att pussla med olika deltidsjobb kunde jag vara hemma på eftermiddagarna när barnen kom hem från skolan. Så det var perfekt för mig.
Så småningom hade hon sparat ihop tillräckligt med pengar för att kunna öppna sitt eget skrädderi. Det var i oktober 1983.
– En otroligt pirrig dag, minns Maria Halasz.
Idén hade inte vunnit något gehör från arbetsförmedlingen.
– ”Det går aldrig”, sa de, berättar Maria Halasz.
Hon besökte bara arbetsförmedlingen den enda gången, i januari 1978. Då ville de att hon skulle omskola sig till lastbilschaufför.
Men, allt går om man vill, som hon brukar säga. Och idén med skrädderi var inte så galen, det skulle Maria Halasz snart visa dem.
Precis som hon visat klasskamraterna som retade henne för att hon var fattig att hon kunde bli något annat än fattig. Med tålamod och vänlighet har hon skakat allt sådant av sig och bestämt sig för att tids nog ska de som inte tror på henne få se. 1996 blev hon skräddarmästare. Nu har hon drivit sin ateljé Christi, ett namn inspirerat av dottern Krisztina, i 24 år. Hit kommer kunder för att få perfekt tillskurna plagg, hjälp med att lägga upp ett par byxor eller sy i en knapp.
Klassiska klädesplagg som dräkter och kappor hör till favoriterna, men också aftonklänningar, byxor och andra festplagg.
– Konsten ligger i att få kläderna att sitta perfekt till kundens kroppsform. Att sy till någon som har smal midja och stor bak och få det att sitta perfekt, eller att få en kjol att sitta rakt på någon som är lite sned. Det är det som är konsten.
Och det måste vara perfekt innan plagget får lov att lämna butiken. Det är hennes personliga ansvar att plagget sitter perfekt, resonerar hon.
– Belöningen är när kunden säger ”Åh, så här fin har jag aldrig känt mig!” Det är så jag vill att det ska kännas.
Förutom att sy till andra syr hon sina egna kläder. Helst går hon i dräkt.
– Jag går alltid ut välklädd. Jag presenterar mitt yrke i mina egna, sydda kläder. Det är min reklam.
Förutom kläder är det familjen som gäller. Varje helg samlas barnen och barnbarnen för att äta middag. I skrädderiet finns en liten lekhörna i form av bord och stolar i knattestorlek för barnpassningstillfällen.
Hennes nya projekt är att ta emot ett sommarbarn från ett barnhem i Ungern.
I flera år har hon skickat barnkläder till hemmet och från och med nästa sommar hoppas hon kunna erbjuda ett av barnen två veckors sommarvistelse i Sverige.
– Jag vet var jag kommer ifrån och jag har aldrig skämts för mitt ursprung. Vi är likadana varifrån vi än kommer och vem vi än är. Jag vill visa de här barnen att de kan komma ifrån fattigdomen.
Gå till toppen