Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Musikaliska avsnitt i högt tempo

I en fullsatt Lunds stadsteater gavs den första av helgens tre musikalkonserter. Tommy Körberg var affischnamn och scenen myllrade av folk när halvsceniskt bearbetade avsnitt ur olika musikaler följde på varandra i högt tempo.

Musikalkonsert: Pipedream in Concert
Medverkande: Kör, orkester och sångsolister.
Jonas Nydesjö, dir. Paula Helander, regi.
Plats: Lunds stadsteater
Konsertdag: 8.9
Föreställningen gavs stadga bland annat av en handfull skickliga, unga sångare. Hedwig Beckes intima sång fångade uppmärksamheten, liksom Simon Laufers och Fredrika Tungströms spralliga uppenbarelser. Melker Sörensen sjöng visionärt med blicken mot horisonten och Susanna Wickström hushöll med kraften till rätt ögonblick.
Vokalt var det de mer erfarna sångarna som tog ut svängarna. Monica Tyllgren var klart hörvärd med sin ömsom råa, ömsom lyriska röst, liksom Körberg när han nuddade vid rockrösten i Spelman på taket.
Fina danser ingick också, som i The Nightmare Before Christmas där oknytt for omkring i en överraskande Halloween-natt. Fonden utgjordes av en engagerad amatörkör och en lyxig orkester med stråkar, träblås, brass, elinstrument och stort slagverk.
Mellan scenerna uttryckte producent Mathias Dümmatzen sin rättmätiga stolthet över evenemanget och konferencierkollegan K Arne Blom bidrog med reflektioner om bland annat musikens historia och metafysik. Det mest förbryllande sidospåret var Körbergs återkommande haranger av vitsar om kvinnor, TV4, sex, åldrande och dansbandsmusik.
(Varje musikgenre verkar hålla sig med en annan genre som driftkucku).
Programhäftet angav att kvällens final skulle bli ”Anthem” ur ”Chess”. ”Sjunger man inte Anthem får man stryk nästan”, sades det på presskonferensen. Kanske hatar Körberg denna låt. Musiker har stumnat förr av att ständigt avkrävas ett och samma nummer. Trots att han tidigare under kvällen visat nakna känslor och smärtsam våldsamhet i ”Where I Want to Be” var det dessutom som att han med allt sitt vitsande försökte kompensera för ett kommande platt fall.
Hur var han då i ”Anthem”? Helt lysande. Den lågmälda inledningen fick karaktär av improviserat, bekymrat berättande medan slutet nådde en sådan grad av känslomässig och klanglig intensitet att alla andra och allt annat på Stadsteaterns scen sopades all världens väg, inklusive Körbergs egna gamla skämt.
Var vitsarnas poäng kanske just att man skulle börja tro att han var uträknad? Så att han då, just när man skruvat ner förväntningarna, med ett drag kunde sätta en fullständigt schack matt?
Gå till toppen