Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Venus (4)

Maurice är en gammal skådis och före detta matinéidol i London, som ålder i förening med en skelettartad framtoning begränsat till att spela döende patriarker och lik i dåliga melodramer. Veteranen och legendaren Peter O’Tooles egna årsringar och härjade utseende passar rollen som hand i handske.

Film: Venus
Genre: Komedi
Land: USA-England
År: 2006
Regi: Roger Michell
Skådespelare: Peter O’Toole, Jodie Whittaker, Leslie Phillips, Vanessa Redgrave, Richard Griffiths
Längd: 1:34
Betyg: 4
Han slog igenom i ”Lawrence av Arabien”, 1962, och kan fortfarande överraska med djupet av sin talang. med sin förmåga att tränga in i och förmedla sina rollkaraktärers väsen och om så krävs hålla åskådaren fången enbart genom sin röst, sitt minspel och sina ögon. I komedier har han ständigt briljerat med perfekt komisk tajming. ”Venus”, en komedi om åldrad skådespelares passionerade dragning till tjugoåriga Jessie (Jodie Whittaker), systerdotterdotter till en av hans vänner, är en uppvisning i O’Tooles konst. Ett kolossalt ego och fullfjädrad narcissism har också präglat hans profil på bioduken genom åren. Här roar han sig och oss medan han gör narr av dem med subtil humor och ironi.
Maurice lever ett liv fyllt av prostatabekymmer, läkarundersökningar och kaféseanser med två jämngamla, knarriga kompisar (härligt spelade av Leslie Phillips och Richard Griffiths), där samtalet rör sig om antalet rader han kan hoppas på i tidningarnas kommande dödsrunor. Då Jessie dyker upp yttrar sig hans revolt mot åldrandets kroppsliga förfall i verbalt franka, men i övrigt kyska erotiska närmanden. Dessa har mindre med gubbsjuka att skaffa, och ännu mindre med någon pervers eller pedofil drift, än med minnen av sexuell lust och en desperat längtan efter det livgivande begär som sviktande hälsa och potensstrejk nu reducerat till teori.
I mer allmängiltig mening är filmen en både underhållande och rörande meditation över problemet att åldras med värdighet. Manuset har skrivits av Hanif Kureishi, ett faktum som ger upphov till en för Roger Michells regi något ofördelaktig jämförelse med den osminkade realismen och autenticiteten i Kureishis tidiga samarbete med Stephen Frears. Jessies karaktär förblir dessutom alltför diffus. Men O’Tooles spel ger alltså fördjupning, förståelse och svårmotståndlig charm åt en story och ett porträtt som ytligt sett skulle kunna förväxlas med en slipprig version av Pygmalion-motivet och av Humbert Humbet i Vladimir Nabokovs roman ”Lolita”.
Gå till toppen