Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Flandern (4)

”Flandern” är fransmannen Bruno Dumonts fjärde långfilm. I dess första och sista parti återvänder han till den egna födelseregion som utgjorde miljön i ”Jesu liv”, 1997, och ”Mänsklighet”, 1999. Ett kargt och ändlöst nordfranskt slättlandskap befolkat av slutna, tystlåtna bönder och enstöringar.

Film: Flandern
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 2006
Originaltitel: ”Flandres”
Regi: Bruno Dumont
Skådespelare: Adélaide Leroux, Samuel Boidin, Henri Cretel, Jean-Marie Bruveart
Längd: 1:31
Betyg: 4
Hos Dumont har detta fungerat både som en inramning och som en spegel för ett psykiskt klimat med explosiva uppdämda aggressioner och primitiva instinkter.

Naturalistiskt, brutalt och dessutom ofta kliniskt filmat sex och våld är konstanter i hans värld. Långa tagningar utan klipp, total frånvaro av yrkesskådespelare och deras orörliga miner och svårtolkade blickar i påträngande närbilder utmärker ett formspråk med lika obestridlig som tålamodsprövande originalitet.
Huvudpersonerna är en ung bonde, André Demester (Samuel Boidin), och hans psykiskt bräckliga, promiskuösa flickvän Barbe (Adélaide Leroux). Hennes frikostiga samlagsinviter delar han med sin rival Blondel (Henri Cretel). Efter en lång prolog, som fixerar deras monotona, verbalt oartikulerade vardagsliv och deras kroppars läge, tyngd och funktion i den omgivande naturens mönster, ett centralt, betydelsebärande motiv i Dumonts fall, går de två unga männen frivilligt ut i krig.

Medan klippningen då och då fäller in scener från Barbes mer och mer desperata ensamhet hemmavid lämnar Flanderns frusna landsbygd plats för ett förbränt och hotfullt landskap, av allt att döma beläget i Nordafrika.
Här tycks något franskt kolonialkrig utspela sig - på ett sätt lika abstrakt allmängiltigt och arketypiskt som kriget i Ingmar Bergmans Vietnam-allegori ”Skammen”. Men i sin fysiska realism samtidigt ett skakande uttryck för människans förmåga till grymhet och barbari och varför inte också för det förträngdas återkomst – alltsammans åskådliggjort i på en gång konkreta och symboliskt laddade scener med gruppvåldtäkt, kastrering och blod.

Avsnittet förvränger och smular sönder krigsfilmsgenrens koder och konventioner, med allt vad dessa rymmer av heroisering, glamoröst våld och uppoffrande vapenbrödraskap, till förmån för en serie provokativa, mycket ”dumontska” chocker under en utdragen ökenvandring genom förnedring och skräck.
I sista och tredje delen återvänder Demester hem, den ende överlevande av sin soldatgrupp, fortsätter det avbrutna arbetet med åkrar och redskap och återgår till ett förhållande med Barbe där kriget och ett kollektivt moraliskt sammanbrott, som inkluderat honom själv, skaffat rivalen ur vägen. Hans blick – blickar har en primär roll i Dumonts filmskapande – är förändrad. Slutscenerna väcker frågan om möjlig nåd och försoning, om än inte i religiös bemärkelse. I ljuset av resten av filmen kan Dumonts svar uppfattas som alltför banalt.

Dessförinnan är det svårt att inte beröras av hans ambition att frammana tunga och tryckande existentiella, sociala och moraliska villkor i ett visserligen omständligt men sensuellt, realistiskt bildspråk med oroande undertoner. Hans stil och teman, som från första början polariserat både inhemsk och internationell kritik, ställer anspråk på åskådaren.

Men intressantare är att se honom, på gott och ont, som en djärv och originell förnyare av filmisk form, i rakt nedstigande led från en fransk storhet som RobertBresson.
Gå till toppen