Sverige

Elchock – mirakelmetod eller skräckbehandling?

På bara tre år har antalet elchocker inom psykiatrin mer än fördubblats. Läkarna menar att det är en mirakelmetod som räddar liv – även om de inte kan förklara exakt hur. Många patienter är livrädda och klagar på att de tappar minnet av behandlingen. Andra menar att elchockerna gjort dem friskare.

I oktober 2001 samlades ett mindre antal psykiatriker från de nordiska länderna på Löwenströmska sjukhuset strax norr om Stockholm. Arrangörerna var till en början lite besvikna över det ljumma intresset från sina kolleger. Men ämnet för deras konferens var ju minst sagt kontroversiellt även inom deras eget skrå, så det var kanske inte konstigt att det inte kom fler.
Den konferensen blev trots det startskottet på en dramatisk ökning av antalet patienter som, med eller mot sin vilja, nu får elchocker eller ECT som behandlingen också kallas.
Få andra medicinska ingrepp väcker sådan skräck; den galna patienten som mot sin vilja tvingas ned på en brits för att sedan via elektroder fastsatta vid tinningarna få en elektrisk stöt som utlöser ett krampanfall. Det är en av de bilder från psykiatrins mörka historia som läkarna på Löwenströmska bestämt sig för att bekämpa.
För det var ju inte längre så, tyckte de. Här hade de en metod som på ett skonsamt och effektivt sätt kunde hjälpa över 90 procent av alla djupt deprimerade patienter. Samtidigt som motståndet var så kompakt mot ECT att både läkare och patienter vägrade att använda behandlingen.
Marco Nobis var en av läkarna på konferensen. Han är överläkare på psykiatriska kliniken i Trelleborg. Tidigare arbetade han på Universitetssjukhuset Mas i Malmö. Under sina år inom psykiatrin har han gett ett stort antal ECT-behandlingar – i de allra flesta fall med mycket gott resultat. Idag är han ordförande i NACT, den organisation som bildades under konferensen med syfte att missionera om behandlingens fördelar.
– Vi såg att användandet av ECT skiljde sig kraftigt åt på landets drygt 60 psykiatriska enheter. På många håll fanns det en skepsis mot behandlingen, som vi menade berodde på okunskap och fördomar.
NACT har sedan 2001 ägnat sig åt att sprida information, utbilda personal och se över behandlingsformerna.
Enligt Marco Nobis har den nu 70 år gamla metoden förfinats på en rad områden. Idag används den senaste tekniken, vilket gör att läkarna kan dosera elen mer exakt. Dessutom ges sedan många år ett muskelavslappnande medel för att motverka kramper och viktigast: Patienten är sövd under behandlingen. Tidigare gavs ECT rätt upp och ned.
– Den fastspända patienten fick sådana kramper att kroppen stod i en båge. Men då resonerade man väldigt cyniskt. De tänkte att det inte spelade någon roll eftersom behandlingen släckte ut minnet så att patienten inte kom ihåg något efteråt. Det var precis som lobotomering (se fotnot) helt felaktigt.
Många minns säkert bilderna på elchocksbehandlingar i filmen ”Gökboet” där Jack Nicholson är inspärrad på ett mentalsjukhus i 1950-talets USA.
– Så skulle det ju aldrig gå till idag, säger Marco Nobis.
Men det är det inte alla som vet. En del patienter som blir erbjudna ECT frågar förvånat om läkarna verkligen fortfarande använder elchocker.
Herman Holm, chef för psykiatrin på Umas, beklagar att de här bilderna lever kvar hos många.
– Det är förfärligt tråkigt. För det är det absolut snabbaste sättet att behandla deprimerade. Och ibland det enda sättet att häva en svår depression. Vi kan ha en patient som är fruktansvärt sjuk och som efter en eller två veckor är nära nog återställd. Det är nästan ett mirakel, menar Herman Holm.
Och så till vida har läkarna i NACT lyckats. Nu råder i det närmaste konsensus inom den svenska psykiatrin om att ECT är en mycket bra behandling med relativt få biverkningar. Därmed har användningen skjutit i höjden. Under 2006 gavs 42000 behandlingar. 2003 var siffran 18000.
ECT ges vid en rad olika sjukdomar och tillstånd. Framför allt vid depression där över 90 procent av patienterna sägs bli bättre.
– ECT är något vi tar till när inget annat hjälper, säger Marco Nobis.
Varför bara då? Om ni nu tycker att det är en så bra metod?
– Det är en bra fråga. Det handlar om att behandlingen är så stigmatiserad. Den väcker så mycket känslor hos patienter att många läkare drar sig för att använda den.
Det handlar inte om att ni är rädda för biverkningarna?
– Nej, det finns inga medicinska argument mot att använda elbehandlingen. Tvärtom.
Men kritikerna menar att ECT kan vara skadligt, inte minst eftersom elchockerna framkallar ett epileptiskt anfall – vilket kan ge skador. Förespråkarna menar att det inte går att jämföra ECT och epilepsi eftersom patienterna får muskelavslappnande medel och syretillförseln till hjärnan hela tiden övervakas noga.
I USA har flera läkare skarpt kritiserat metoden och hävdat att den dödar hjärnceller. Andra anser dock att ECT tvärtom leder till att nya celler bildas.
– Vi kan se att antalet nya celler i hippocampus, som är en viktig kopplingsstation för arbetsminnet, ökar med 300 procent vid elbehandlingar. Vid medicinska behandlingar är ökningen drygt 3 procent. Under svåra depressioner minskar antalet celler i hippocampus, säger Marco Nobis.
Samtidigt är kritiker och förespråkare överens om att ECT ger problem med minnet. Men de allra flesta forskare och läkare menar att problemen är övergående och att de endast i undantagsfall blir permanenta.
– Patienterna kan ha svårt att minnas händelser bak i tiden, alldeles efter behandlingen. Men luckan brukar krympa ihop och bli allt mindre med tiden. Dessutom kan det vara svårt att minnas nya saker under några veckor efteråt. I de allra flesta fall är störningarna övergående, säger Jan-Otto Ottosson, professor emeritus och sedan flera decennier en av auktoriteterna på ECT.
– En del av våra medlemmar tycker att minnesförlusten är väldigt obehaglig. De minns ingenting av tiden runt behandlingen. Andra upplever ingenting negativt, säger Kjell Broström på RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa.
Marco Nobis menar att psykiatrikerna vill skapa en förtroendefull allians med sina patienter och därför inte alltid vågar föreslå ECT, eftersom bara tanken på behandlingen väcker så många känslor.
– Då ser vi aldrig mer patienten.
Kjell Broström på RSMH säger att många patienter känner sig övertalade och påtvingade behandlingen.
– De upplever olust och frustration när läkarna propagerar för ECT.
Herman Holm på Umas håller till viss del med:
– Det kan nog förekomma att patienter upplever att de övertalas. Ibland saknar de sjukdomsinsikt och då ”övertalar” vi nog lite grann. För många är ECT läskigt och obehagligt. De måste sövas och tappar kontrollen. Det momentet uppfattas som det mest otäcka.
Håkan Jarmar, som också arbetar på RSMH, berättar att många av medlemmarna i förbundet har erfarenheter av ECT och att deras inställning till behandlingen beror till stor del på hur de fått den.
– En del som fått den frivilligt är positiva. Andra som mer eller mindre tvingats är i huvudsak negativa. Det blir på något vis en fråga om mänskliga rättigheter när en läkare skickar elektricitet genom en patient mot dess vilja, säger Håkan Jarmar.
För ECT ges även i dag under tvång, då patienter rent fysiskt tvingas ned på en brits innan de sövs och genomgår behandlingen.
Marco Nobis och Herman Holm menar att det bara är i extrema undantagsfall som ECT ges mot en patients uttryckliga vilja. Men det är samtidigt en definitionsfråga eftersom ett antal patienter som är intagna på sjukhus under tvång också får behandlingen utan att protestera eller göra fysiskt motstånd.
– När vi ger det under tvång är det för att rädda liv. Det handlar om patienter som vägrar att äta och dricka och som stängt av alla kanaler till omvärlden. Under mina 20 år har jag bara personligen varit med om det ett fåtal gånger. Elbehandling är en behandling som erbjuds. Om patienten inte vill trots att vi rekommenderar det så säger vi att okej då provar vi med medicin även om det kan ta lite längre tid, säger Herman Holm.
Marco Nobis säger att det kan bära honom emot att ge behandlingen när patienten ”stretar emot”.
– Men vi vet ju samtidigt att det är livsviktigt.
Håkan Jarmar är oroad över att psykiatrin allt mer tar till det ”tunga artilleriet”.
– De borde börja med samtal och terapi, men det kostar för mycket och då tar de istället till nästa steg: mediciner. Det menar vi inte löser några problem utan bara söver ned patienterna. Och när medicinerna inte räcker tar man till ECT. Det får ersätta behandlingsformer som kan lösa problemen. Det gör inte ECT. Sjukdomen finns ju kvar, säger han.
Effekten av ECT är bevisligen kortvarig. Ofta återkommer besvären efter några veckor. Behandlingen kompletteras därför vanligen med mediciner. ECT används i de flesta fallen för att häva ett akut tillstånd.
– Ofta handlar det om svåra livshotande depressioner, säger Herman Holm.
Men vad är det då ECT gör med hjärnan? Experterna har ännu inte lyckats att helt och hållet förklara vad det är som händer vid en behandling. Någon har liknat det vid när man slår till en krånglande tv-apparat. Det fungerar, men man vet inte riktigt varför.
– Det verkar som om elektriciteten gör vissa nervceller känsligare så att de bättre kan ta emot ämnen som serotonin och dopamin på ungefär samma sätt som moderna antidepressiva läkemedel. Men med ECT blir effekten kraftigare och snabbare, säger Marco Nobis.
Enligt honom aktiverar ECT också vissa elektriska loopar i hjärnan som kan motverka depressioner. Men även om forskarna inte lyckats förklara gåtan så verkar det för de flesta läkare räcka med att det hjälper patienten.
– Det är fantastiskt egentligen. Det är en behandlingsmetod som vi har haft positiva erfarenheter av i 70 år nu utan att veta hur det fungerar, säger Marco Nobis.
Men han är ändå inte helt och hållet positivt inställd till att allt fler patienter får ECT. Han menar att psykiatrivårdens knappa resurser gör att patienter ibland får behandlingen i onödan.
– Många med lättare depressioner får inte hjälp eftersom köerna i vården kan vara väldigt långa. Ibland får patienterna vänta i över fyra månader och då kan de ha hunnit bli mycket sämre, menar Marco Nobis.
Det innebär alltså att en person som inte egentligen är psykiskt sjuk men som har ångest och mår dåligt tillåts få sjunka så djupt ned i en depression att endast ECT hjälper?
– Ja, så är det. När jag jobbade på Umas stod jag ibland hela dagarna och gav el-behandlingar – 20 och 25 patienter i rad. Det var inte alltid som de rätta indikationer fanns för ECT. Kanske skulle man ha haft mer tålamod med patienterna och låtit dem fortsatta med enbart mediciner ett tag till. Men ECT blev nog en enkel lösning.
Frågan är om det finns någon annan behandling där erfarenheterna mellan den som ger och den som får behandlingen är större – även om psykiatrichefen Herman Holm och andra läkare med honom säger att de inte skulle tveka att ta emot behandlingen om de själva blev svårt deprimerade.

42 000 behandlingar om året

ECT står för electroconvulsive therapy (elektrokonvulsiv terapi). Inom vården används också termen elbehandling.
Redan på 1500-talet försökte läkare att utlösa kramper för att bota psykiska besvär. Då användes kamfer. 1938 gav för första gången två läkare elchocker till en förvirrad man i syftet att utlösa ett epilepsiliknande anfall. Efter elva behandlingar ska mannen ha blivit bättre. Sedan dess har ECT ingått i psykiatrins arsenal.
Under 1960- och 70-talen växte kritiken mot behandlingen. I många delar av Europa är misstron fortfarande stor mot ECT, medan användandet de senaste två decennierna ökat i bland annat USA och Sverige.
Idag anses ECT vara verksam mot depression, mani, psykoser och parkinson.
Förra året gavs 42 000 behandlingar i Sverige.

Så går behandlingen till

Behandlingen ges vanligen på morgonen eftersom patienten måste vara på fastande mage sedan kvällen innan. En läkare gör en kroppsundersökning innan en injektion med sömnmedel och muskelavslappnande medel ges. När patienten sover fäster personalen elektroder på hjässan. Sedan ges några mycket korta strömimpulser som utlöser en ökad hjärnaktivitet. Kroppen stänger själv av aktiviteten inom någon minut. Patienten vaknar sedan efter mellan 10 och 30 minuter.
Gå till toppen