Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Den nya romanens företrädare

Böcker som ”Stenögonen”, ”Jalusi” och ”I labyrinten” gjorde Alain Robbe-Grillet till en omskriven företrädare för de författare som i Frankrike för femtio år sen grupperades under beteckningen ”den nya romanen”.

En litterär skola som avskaffade intrig, karaktärsskildring och känsloyttringar till förmån för en kyligt, minutiöst observerad fysisk verklighet, den enda som gick att ha någon kunskap om, enligt gruppens uppfattning.
Denne relativt nyinvalde medlem av Franska akademin är också filmregissör med ett tiotal titlar i bagaget. Och i den egenskapen har han varit hedersgäst vid nyss avslutade Fantastisk Filmfestival i Lund. I Stadshallen träffade Sydsvenskan honom för ett samtal, en pigg, livligt gestikulerande 85-åring.
Och internationellt känd inte minst som manusförfattaren till ett av filmmodernismens nyckelverk, regissören Alain Resnais ”I fjol i Marienbad”, 1961, ett gåtfullt pussel, där två män och en kvinna strövar omkring i en palatsliknande hotellinteriör, medan de frammanar olika sidor av en upplevd eller inbillad relation. Tidsplan flyter samman, verklighet, illusion och fantasi likaså, i ett elegant svartvitt bildspråk med långa kameraåkningar genom en raffinerat stiliserad dekor och obegränsat utrymme för tolkningar. Den nya romanskolans synsätt och formsträvanden översatta till filmmediet.
Du sågs som författargruppens chefsteoretiker. Dåtidens kritik ställde sig rätt oförstående.
– Framför allt den i Frankrike, minns Robbe-Grillet. Med få undantag var – och är – fransk litteraturkritik kolossalt obildad och provinsiell. De kritiker som hudflängde oss för förment obegriplighet och en krånglig form, de föreföll inte känna till vare sig Joyce, Kafka, Borges, Faulkner eller Virginia Woolf. Man förstod inte våra romaner, men vi – Nathalie Sarraute, Michel Butor, Claude Simon och jag själv – blev i alla fall mycket uppmärksammade. Än i dag talar man ju om ”den nya romanen”.
Som filmregissör debuterade han med ”Den odödliga”, 1962, följd av titlar som ”Trans-Europ-Express”, 1966, ”Lustans gradvisa glidningar”, 1974, ”Leken med elden”, 1975, och ”La belle captive”, 1983. Till stor del fortsatte han här på linjen från ”I fjol i Marienbad”: experiment med olineärt berättande, rollkaraktärernas subjektiva värld projicerad på duken, sällsamma förhållanden mellan mystiska män och kvinnor.
Senaste filmen, ”Gradiva”, som hade fransk premiär i maj, är också karakteristisk. En konsthistoriker irrar desorienterad omkring i ett förfallet marockanskt palats, besatt av både 1800-talskonstnären Eugène Delacroix och av kvinnan som objekt – konstföremål, sexslavinna, erotisk drömgestalt i en målerisk blandning av sadomasochism, surrealism och erotomani.
Av vårt samtal framgår att Robbe-Grillet skiljer mellan tre olika filmtyper, mellan vad han kallar ”cinéma narratif”, ”cinéma non narratif” och ”cinéma dysnarratif”. Den första sorten är film som berättar en historia, liktydigt med kommersiell film. Den andra innehåller ingen sammanhängande berättelse och ägnar sig i stället åt formella experiment i stil med 1960-talets undergroundfilm i USA. Den tredje berättar visserligen en historia, men i en uppbruten, komplex, ”störande” form.
Dess ledande representant är Jean-Luc Godard. I denna kategori stoppar Robbe-Grillet även in Buñuel, Fellini, Antonioni, den Bergman som gjorde ”Persona”, den Sjöman som signerade ”Jag är nyfiken – gul” och ”Jag är nyfiken – blå” och den Coppola som regisserade ”Avlyssningen”. Självskriven i sällskapet är också David Lynch. Samt Robbe-Grillet själv.
– ”Gradiva” är ett givet exempel. Här finns inte bara en enda historia utan flera möjliga historier som blandas med varandra och ger åskådaren en mängd alternativ. Två personer kan se två totalt skilda filmer.
Färgfotot är imponerande, ett rikt spel med ljus och skugga.
– Det är första gången jag arbetat med datorteknik. Den tillät fotografen att efter själva inspelningen skulptera bildernas ljussättning på det mest häpnadsväckande sätt. Jag fick en hjärtattack under inspelningsarbetet och måste genomgå en bypassoperation. Åtta dar senare, medan jag vilade upp mig på en klinik, kunde jag med hjälp av den här tekniken själv finjustera klippningen!
Det finns ovanligt gott om nakna unga kvinnor i ”Gradiva”¿
– En konstant i mina filmer!
¿i bojor, piskade, pinade. Du verkar inte rädd för att bli utskälld för kvinnoförakt.
– Jag struntar fullständigt i sådana anklagelser! De får mig bara att skratta, eftersom hjälten inte på något vis är en machotyp utan en förvirrad stackare som manipuleras av två kvinnor, den ena av kött och blod, den andra en vålnad. Men dagens feminister är korkade (”stupides”), de uppfattar inte att kvinnorna i denna film är mycket intelligentare än männen. De må vara lättklädda eller nakna – än sen?
På fullt allvar är Robbe-Grillet övertygad om att hans filmskapande hindrade honom från att få 1985 års nobelpris i litteratur.
– Jag råkar veta att jag låg väldigt bra till för priset det året. Svenska akademin var nämligen inställd på att belöna ”den nya romanen”. Men så anordnade cinemateket i Stockholm en retrospektiv med mina filmer, med följd att tidningarna förfasade sig över vad de kallade ”fransk pornografi”. Dag för dag kände jag hur priset blev mer och mer avlägset. Claude Simon fick det istället.
– Mycket lustigt – för oss fransmän gällde Sverige som den sexuella frihetens förlovade land. Och så visade det sig att det var själva motsatsen – puritanismens förlovade land!
Åttiofemåringen skrockar högljutt.
Gå till toppen