Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Dumont arbetar helst med amatörer

Ena hälften av publiken ser honom som en formförnyare, den andra har hälsat prestigefyllda festivalpriser till ”Mänsklighet” och ”Flandern” med öppen fientlighet. Sydsvenskan har intervjuat regissören Bruno Dumont.

Det ena ser honom som en formförnyare, det andra har hälsat prestigefyllda festivalpriser till ”Mänsklighet” och ”Flandern” med öppen fientlighet.
– De som protesterat företräder en helt annan filmsyn än min, kommenterar Dumont torrt i ett samtal med Sydsvenskan i Paris. Deras reaktion har ingen som helst betydelse. Den enda typ av film som intresserar mig är den som undviker upptrampade stigar och helt struntar i publikens och kritikens smak.
I hans fjärde och senaste film, ”Flandern”, med skånsk premiär i fredags, lämnar en ung nordfransk bonde frivilligt sin hemby för att strida i ett grymt ökenkrig. André Demester bevittnar mordet på en pojke, deltar i en gruppvåldtäkt och ser en av sina tillfångatagna kamrater bli kastrerad.
Kriget påminner en hel del om det i Ingmar Bergmans ”Skammen” – man vet inte vad som orsakat det, vad det gäller, när det äger rum.
– Så till vida är det abstrakt, samtidigt som det – det var i varje fall min tanke – skapar resonanser som ger inblick i rollkaraktärernas psyke och historia, säger Dumont. De flesta krigsfilmer innehåller samma ingredienser. Det enda intressanta är själva utformningen. Amerikanska krigsfilmers sätt att göra koreografi av krig är avskyvärt. Själv ville jag ta fram de primitiva drifter som kriget släpper lösa hos människan, återföra det till instinkternas lägsta nivå och utnyttja formen för att uttrycka detta. Om krigsscenerna kan uppfattas som en anspelning på kriget i Irak eller på Algerietkriget – så mycket bättre. Televisionens dokumentärer om Irakkriget är extremt otillfredsställande. I all sin obestämbarhet kan en spelfilm som min föra åskådaren närmare sanningen om krigets – alla krigs – natur.
– Bergman? Jag såg ”Persona” i går kväll. Han är en djupt beundransvärd filmskapare.
Dumonts egen filmmetod ställer stora krav på de medverkande framför kameran. Långa, stumma scener utan klipp, röntgenartade närbilder (à la Bergman!), stort antal omtagningar innan han blir nöjd. De som spelar soldater i ”Flandern” tvangs förbereda sig med sex veckors hård träning i ett militärläger. Tröttheten, ledan och frustrationen syns i filmen och ger autenticitet åt vad som ser ut som ett franskt kolonialkrig i Nordafrika.
Utom i ”Twentynine Palms” har du hittills enbart haft amatörer i rollistan. Hur kommer det sig?
– Yrkesskådespelare skulle göra en massa motstånd mot de speciella uttryck jag vill få fram, mot den vision av kampen mellan ont och gott som jag vill fästa på film. Jag skriver inte rollkaraktärer som de skulle kunna gestalta med någon trovärdighet. Mina personer är klumpiga, tafatta, saknar förmåga att kommunicera. Sådana är många människor i verkliga livet – inte minst i min nordfranska hemregion – och jag insisterar på att det måste avspeglas på bioduken.
Gå till toppen