Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

...när Värnhem väntar

Det putsas och fejas runt Värnhemstorget inför kungens besök i morgon.

Detta är en opinionstext från ledarredaktionen. Sydsvenskans hållning är oberoende liberal.
Bortstädade blir några av torgets mest framträdande inventarier: hemlösa och missbrukare.
Själva tycks de icke-önskvärda ta saken med jämnmod. Med tanke på att kungen anländer strax efter klockan 10 borde det inte vara något problem, menar Peter utan efternamn, intervjuad i tidningen City:
”Då är vi ändå iväg och köar på Systemet.”
Kanske blir det dagen till ära en flaska Kron?
Den avslappnade attityd till kungahuset som tycks vara förhärskande bland Värnhemstorgets bänknötare kännetecknar knappast samhället i övrigt.
Det svassas och hummas, bockas, nigs och bugas varhelst kungafamiljen drar fram. Verkligheten läggs till rätta.
Och värst av alla är kanske medierna. Det gäller inte bara skvallerpressen som lever på att skriva förljuget och allt som oftast lögnaktigt om kungafamiljen.
I senaste numret av tidningen Journalisten kallar dokumentärfilmaren Tom Alandh Sveriges Televisions bevakning av kungahuset ”trams” – man tar inte kungen på allvar:
”Det handlar inte om kungen utan om statschefen, alltså vår företrädare. Genom att inte ta honom på allvar förminskar vi oss själva.”
Även hovets egen informationschef, Nina Eldh, uttrycker i samma tidning sin besvikelse över att det finns så lite seriös granskning av vad kungahuset gör utöver att klippa band och ta emot blommor.
Alandh och Eldh har en poäng.
Kungens uppgift som statschef är ceremoniell. Hans främsta uppgift är att skänka glans åt Sverige i olika officiella sammanhang. Formellt har han ingen politisk makt. I praktiken har han stort inflytande.
Kungen – och drottning Silvia – är personer vars ord väger tungt för många svenskar. År efter år kämpar majestäterna om tätplatserna när tidningen Icakuriren frågar svenska folket vilken nu levande man respektive kvinna de beundrar mest. 2006 hamnade kung Carl Gustaf trea bland männen. På spinnsidan intog drottning Silvia andraplatsen, kronprinsessan Victoria blev trea.
Fast när medierna faktiskt granskar vad kungen säger och gör utfaller det inte alltid till majestätets fördel:
Hans uppskattande ord vid statsbesöket i Brunei 2004 om sultanens närhet till folket och omdömet om Brunei som ”ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig” visar riskerna med en statschef vars ämbete går i arv och som ständigt möter en mer eller mindre tillrättalagd verklighet.
Det är hög tid – och mer än det – att ta kungen på allvar.
Från hovets sida tycks man utgå från att det skulle stärka kungahusets ställning. Det är inte säkert.
Mats Skogkär
Gå till toppen