Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Sverige

Tusentals offrades i svenskt hjältedåd

Tusentals andra lägerfångar offrades för att Svenska röda korset skulle rädda skandinaver i andra världskrigets slutskede. Men den baksidan passar inte i hjältesagan om de vita bussarna, konstaterar historikern Ingrid Lomfors.

Idag kommer kung Carl Gustaf till Malmö och avtäckningen av monumentet över de vita bussarna, Sveriges stoltaste insats under andra världskriget.
Men bilden av detta svenska hjältedåd är inte sann, konstaterar Ingrid Lomfors, historiker och idag chef för Göteborgs stadsmuseum. Hon ägnade fyra år åt att ta reda på vad som verkligen hände i de svenska bussarna våren 1945.
Historiens framsida är väl känd: Folke Bernadotte var chef för Svenska röda korset. Han ledde hjälpaktionen som befriade norska och danska fångar ur tyska koncentrationsläger i slutet av andra världskriget. Ungefär nittontusen fångar hämtades i Röda Korsets vita bussar och kördes till Sverige.
Detta är en insats som man måste ha stor respekt inför, poängterar Ingrid Lomfors.
– Men historien har en baksida. Tusentals andra lägerfångar offrades för att skandinaverna skulle kunna räddas.
Inför hemtransporten skulle de skandinaviska fångarna samlas ihop i koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg. För att göra plats för dem tvångsflyttades tusentals andra fångar. De vita bussarna utförde även dessa transporter.
– Det var lägrets svagaste fångar som flyttades. De som var sämst rustade att tåla en förflyttning.
Den 27–29 mars 1945 kördes exempelvis tvåtusen sjuka och döende franska, ryska och polska fångar från Neuengamme till läger i Hannover respektive Braunschweig. De flesta av dem avled som en direkt följd av transporten i de vita bussarna, konstaterar Ingrid Lomfors.
Genom att köra de svagaste till fortsatt fångenskap och välja ut skandinaver att räddas bröt Röda Korset mot både Genèvekonventionerna och sina egna principer – att inte göra åtskillnad på nationalitet, att alltid ”ge den största hjälpen där hjälpbehovet är störst”.
Redan vid krigsslutet vittnade ett par busschaufförer om händelserna. Men den ”stora berättelsen” om de vita bussarna har inte plats för nyanser, konstaterar Ingrid Lomfors.
De flesta som räddades av Bernadottes vita bussar kom från Norge. Där fick Ingrid Lomfors bok ”Blind fläck” stor uppmärksamhet häromåret.
– Den norska historieskrivningen går igenom något av en sanering. Man lyfter på stenar, lyser i mörka hål och försöker se Norge i ett nytt ljus.
I Sverige har det varit tystare. Det beror på att de vita bussarna spelar en så viktig roll för den svenska självbilden, tror historikern.
Denna självbild visar ett neutralt land som inte kunde ingripa förrän i krigets slutskede, men som då gjorde hjältedåd.
–Den bilden är inte sann. Men i den nationella historieskrivningen är man oerhört angelägen om att behålla den. Och det gör man med hjälp av kungahus, landshövdingar och andra representanter för nationen.
Man kan inte klandra en monark eller landshövding för att inte hänga med i forskningens senaste resultat, medger Ingrid Lomfors.
– Men Röda Korset har vetat om den här baksidan hela tiden. Ändå har de inte gjort minsta försök att bearbeta det faktum att Svenska röda korset offrade femtonhundra fransmän som faktiskt dog till följd av att man ville rädda skandinaver.
Det handlar inte bara om kravet på sanning. Genom att bejaka historiens nyanser får vi också lättare att ta itu med nutidens problem, tror historikern.
–Jag tror att Sverige får svårare att agera som neutral och självständig stat om vi hela tiden framställer historien i enbart svart eller vitt, gott eller ont.

Monumenteten norsk gåva

Monumentet ”Den trånga porten mot friheten” är en gåva från norska överlevare, som räddades av de vita bussarna.
Det avtäcks idag vid Värnhemstorget av stortingspresidenten Thorbjørn Jagland i närvaro av kung Carl Gustaf.
Ingrid Lomfors bok ”Blind fläck” utkom våren 2005.
Gå till toppen