Förra hösten överraskade Georg Oddner mig med att säga att han lagt kameran på hyllan. ”Kan man inte längre böja på knäna så är det ingen idé”, sa han. Jag hörde vemodet och insåg allvaret i det han sa. Att bara knäppa var det aldrig tal om även om många av hans bästa bilder ser ut att vara fångade i flykten, som mannen med boken som han lyckades fotografera från ett bussfönster i Minsk 1955.

Det är en magisk bild, bortom tid och rum, som har varit min nästan dagliga följeslagare i tjugofem år och ett lysande exempel på vad ”Jojje” kallade en bra bild.

”Det intressanta med en riktigt bra bild är att den ger ifrån sig något nytt varje gång man ser på den”, sa han. ”Den är alltid densamma, och likt förbaskat förvandlar den sig på något märkvärdigt sätt.”

Jag kan bara travestera och konstatera att det märkvärdiga med Georg Oddner var att han alltid gav ifrån sig något nytt varje gång vi möttes. Det gjorde luncherna, promenaderna, samtalen och utställningsbesöken så spännande. Det var med möda jag fick honom att berätta om de guldkantade dagarna på femtiotalet då många av hans livs bilder blev till. -Georg Oddner levde i nuet, förundrades av vad andra gjorde och tyckte. Och reagerade, som när plötsligt all fotografi blev konst – och alla fotografer konst-närer. Konst har med konstnärlighet att göra, vad som ska räknas som konst handlar mindre om var den visas än vad den uttrycker, förklarade han.

När Georg Oddner fyllde åttio år 2003 skrev jag att Malmö konsthall var hans kök eftersom hans eget sedan länge var förvandlat till mörkrum. Han var ”stammis” – både i restaurangen och på utställningarna. Han firade sitt stora åttioårskalas där samtidigt som han visade sin sista stora retrospektiva utställning ”Genomresa”. Jag glömmer aldrig den sista söndagen. Jag skulle visa utställningen och ”Jojje” undrade om han fick smyga i bakgrunden och lyssna. Visst, sa jag, glad att kunna förvandla monologen till dialog. När vi gått varvet runt stod han i centrum och ett par hundra sjöng ”Ja må han leva”. Han var lite generad, men också mycket glad och rörd.