Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Elizabeth: The Golden Age (3)

Elizabeth: The Golden Age är uppföljaren till 1998 års ”Elizabeth”. Cate Blanchett återigen i rollen som gjorde henne till stjärna, Englands Elisabet I, nu med sin romantiska ungdom långt bakom sig. Jan Aghed har sett filmen.

Film: Elizabeth: The Golden Age
Genre: Drama
Land: USA
År: 2007
Regi: Shekhar Kapur
Skådespelare: Cate Blanchett, Clive Owen, Geoffrey Rush, Abbie Cornish, Samantha Morton, Jordi Mollà
Längd: 1:55
Betyg: 3


Enligt regissören Shekhar Kapur, densamme som förra gången, är detta andra delen i en planerad trilogi om den varaktigt ogifta regent som blev kallad ”Jungfrudrottningen”. Till dess borde Kapur och hans producent ge sin indiske kompositör A.R. Rahman kicken, här skyldig till en understrykande filmmusik av det mest bombastiska och okänsliga slag.
Handlingen omspänner åren 1585-88. Spaniens kung Filip II (Jordi Mollà), som härskar över den mäktigaste nationen i världen, vill göra även England katolskt och intrigerar för att i stället få upp den rättrogna skotska drottningen Maria Stuart på örikets tron. Ränker smids, kuppförsök avslöjas, folk hängs, Stuarts huvud faller för bilan, alltmedan Elizabeths rådgivare bemödar sig om att få henne gift och filmens manusförfattare på nytt blandar en och annan autentisk detalj med ett lättsinnigt förhållande till den historiska bakgrunden.
Exempelvis genom att göra upptäcktsresanden och sjöbjörnen Walter Raleigh (Clive Owen) - som i verkligheten visserligen vann hennes bevågenhet och adlades - till föremål för drottningens begär och därefter för hennes ursinniga svartsjuka, sedan han fräckt nog försatt hennes hovdam (Abbie Cornish) i välsignat tillstånd. Som i alla såpors värld är en försmådd kvinnas raseri ingenting att leka med. Vilket de arma spanjorerna bittert får erfara när Filip, otvivelaktigt menad som en symbolisk version av vår tids religiösa fundamentalister, skickar sin spanska invasionsarmada mot den engelska kusten och Blanchett vid ett av de sällsynta tillfällen då filmen just tack vare henne får emotionellt liv arbetar upp sin frustrerade rollkaraktär till en furiös krigsgudinna.
Redan tidigare seglar berättelsen omkring på ett hav av vad som ofta ser ut som visuellt kitsch, i sig för all del välgjort och inte utan underhållningsvärde. Kapur har en särdeles prålig bildstil, präglad av en kamera som är trånsjukt förälskad i melodramatisk pomp och ståt, samtidigt som den sällan dröjer vid en scen och rastlöst söker efter nya vinklar på all grannlåten, från marknivå till fågelvyer. Priset tar en slutkomposition där Blanchett i vitt nattlinne skådar från en hög klippa ut mot de brinnande fiendeskeppen i fjärran - som i en oavsiktlig parodi på den tyska romantikens måleri och Caspar David Friedrich.
Gå till toppen