Rummet och möblemanget i det gula sekelskifteshuset i Kirseberg andas folkloristisk historienostalgi, med en och annan absurditet som låter hälsa att vi befinner oss hos mannen bakom drömska videos av artister som The Knife, José Gonzáles och Jenny Wilson. Absurditeter som en minimässingselefant, en fullskalig trut och ett vykort i form av ett före detta pingisracket, som nu blivit bestyckad med frimärke och en vänlig hälsning.

– Jag har arbetat på min gubbidentitet sedan jag var sju år gammal.

Andreas Nilsson är det senaste stjärnskottet inom svensk visualiseringskonst. Han ger ett ödmjukt intryck och är avundsvärt lekfull i tankegångarna.

Flyttlasset har nyligen gått från Stigbergstorget i Göteborg som varit hemadress i dryga femton år, till Malmö. Studion, likt andra delar av boningen, är fortfarande nerpackad och vi pratar om hans senaste video, filmad i krogmiljö på pizzerian som ligger några hundra meter från där vi sitter:

– Det är som ett andra vardagsrum med högt i tak. Roliga människor också, jag trodde att flytten till Malmö hade varit för snabb och impulsiv, men där övertygades jag om att jag hamnat helt rätt.

Precis som andra yrkesmästare verkar hans verk enkla i komposition men omöjliga att efterlikna. En strid ström av sällsamma, minimala och repetitiva intryck möter den som ger sig i kast med en video av Andreas Nilsson, eller ser en liveshow av The Knife, där han spelat en nyckelroll för att det publikskygga syskonparet Dreijer ska känna sig bekväma nog att uppträda.

Tillsammans med filmaren Mikel Cee Karlsson, som han träffade på Filmhögskolan i Göteborg, har han skapat vackra svenska musikvideos för en rad artister.

– Jag gjorde min första video för mitt gamla band Silverbullit, det var en förfärlig historia. Nästa jobb var för The Knife 2003, och så har det rullat på så att jag nu bara sysslar med musikvideos och mindre med konst.

Andreas Nilsson har rönt stora framgångar med sin tankeväckande, humoristiska konst tillsammans med kollegan Bo Melin.

Bland annat kan nämnas en utställning på Moderna Museet, föreställandes en gigantisk hög pannkakor. Att besökare fick för sig att äta av pannkakorna med magsjuka och klagomål till museiledningen som följd gjorde kanske inte verket sämre.

– Just nu känns det kul att göra kommersiella musikvideos, kanske för att det irriterar ganska många av mina vänner som är anala elitister. Det finns en allmän oro kring vilka sammanhang man får verka i som är kul att gå emot.

Han berättar vidare att han vill bygga fantasivärldar och tycker om att vara i det fantastiska, det var just det irrationella, aparta som attraherade honom till konsten och som är genomgående påtagligt i hans verk. Han har egentligen mer gemensamt med visionären Ken Kesey än med en samtida, högteknologiskt inriktad videoproducent.

– Jag är mycket intresserad av den sekteristiska gruppdynamik som uppstår i till exempel projekt som ”Merry Pranksters” men även inom frikyrka, rollspelslive och liknande sammankomster. Det som i psykologitermer kallas för parentesbeteende, alltså när fokus ligger på att lämna det vardagliga och skapa en persona där man gör saker som inte ingår i ens normala beteendemönster. Ungefär som när svenskar semestrar på Mallorca. Det är spännande.

Ålder: 32.

Bakgrund: Konsthögskolan Valand 1995-2000, Konststipendium i Japan samt artist-in-residence på skotska Yttre Hebriderna. Vinnare av prestigefyllda Gyllene Draken 2006.

Mest känd för: Musikvideos för The Knife, Jenny Wilson, José Gonzáles, Soundtrack of Our Lives.

Inspiration: Werner Herzog, Michael Haneke.

Aktuell: Premiären på dokumentärfilmfestivalen CPH DOX på Vega i Köpenhamn tillsammans med Jenny Wilson på fredag den 9 november.