Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Ungas våld har inte ökat

Debatten behöver sakliga analyser, menar kriminologen Björn Johnson.

Världen är full av omständigheter som är skadliga, hotfulla, kostbara eller på andra sätt oönskade. Alla dessa omständigheter uppfattas dock inte som problem, och bara en bråkdel hör till det vi brukar kalla samhällsproblem.
För att något ska ses som ett samhällsproblem krävs normalt att det ska beröra många människor, att det ska öka i omfattning och att det ska kunna bli föremål för något slags samhällsingripande. Skadliga fenomen som uppfattas som naturliga, ofrånkomliga eller omöjliga att komma tillrätta med är förstås beklagliga, men de blir aldrig samhällsproblem.
För att ett missförhållande ska få status som samhällsproblem krävs framför allt att det sker en mobilisering kring problemet – att det träder fram personer eller grupper som framför påståenden och klagomål och som formulerar krav på att något måste göras. Alla de problem som låter tala om sig i den allmänna debatten – narkotikamissbruk, våldtäkt, sexuella övergrepp mot barn, diskriminering eller vad det än må vara – har en gång i tiden framträtt och etablerats genom sådan mobilisering. Subjektiva uppfattningar är alltså avgörande för om något blir ett ”samhällsproblem” eller inte.
Vissa ”framgångsrika” problem kan lyckas hålla sig kvar på dagordningen under lång tid, även om de självklart inte alltid är lika aktuella. Ungdomsvåldet är ett bra exempel.
Under de senaste veckorna har detta problem återigen och med full kraft återvänt till tidningsrubrikerna, rikspolitiken och diskussionerna kring fikaborden. Katalysator denna gång var en tragisk dödsmisshandel i Stockholm, då några berusade ungdomar sparkade en sextonårig pojke till döds. Händelser av den typen får alltid stor medial uppmärksamhet. Detta beror på att det är mycket ovanligt med dödligt våld mellan ungdomar. De få fall som inträffar ses dock nästan alltid som bevis på att ungdomsvåldet ständigt blir allt vanligare och allt grövre.
Den här gången tillhörde både offret och förövarna överklassen, vilket av många tolkats som att våldet nu blivit så vanligt att det kan utövas av vem som helst. Men bortsett från de inblandades klasstillhörighet tycks fallet i allt väsentligt vara typiskt. Både offer och förövare är män. Det börjar med en ordväxling, kanske en mild provokation, som möts av en våldsam överreaktion. Åtminstone två av förövarna har tidigare uppvisat bristande impulskontroll och varit inblandade i våldshandlingar. Alla har – givetvis – druckit alkohol.
Sen händer det som brukar hända. Medierna beskriver våldet som ”oförklarligt”, men lanserar ändå snart de vanliga förklaringarna: normupplösningen i samhället, abdikerande vuxna som hellre vill vara kompisar med sina barn än föräldrar, avsaknad av goda manliga förebilder, skadligt inflytande från videovåld och datorspel, brist på meningsfulla fritidsaktiviteter, alkohol- och drogbruk.
De som framför dessa förklaringar kan kallas moraliska entreprenörer. Barnombudsmannen och företrädare för den borgerliga alliansen uttalar sig. Socialdemokraterna svarar genom att ta initiativ till en kampanj mot ungdomsvåldet. Det anordnas manifestationer i Kungsträdgården. De moraliska entreprenörerna för fram olika åtgärdsförslag – förslag som ofta är direkt härledda från de föregivna orsakerna till problemet.
Men har de moraliska entreprenörerna rätt? Är ungdomsvåldet verkligen ett stort samhällsproblem? Det kan inte vetenskapen avgöra eftersom det handlar om just subjektiva uppfattningar.
Vad forskarna däremot kan göra är att försöka bedöma om de beskrivningar som förekommer i debatten har fog för sig eller inte. Sociologen Stanley Cohen myntade ett särskilt begrepp för ändamålet, moralpanik, ett uttryck som till och med har letat sig in i vardagsspråket. Begreppet har blivit synonymt med överdrivna och stereotypa reaktioner på nya kulturfenomen – allt som oftast relaterade till olika ungdomsgrupper – som på ett eller annat sätt upplevs som hot mot etablerade samhällsnormer.
Fenomenet är dock betydligt äldre än begreppet. Ett tidigt svensk exempel är debatten kring ”dansbaneeländet” i början av 1940-talet. Ungdomens nöjeslystnad lyftes då fram som en av orsakerna till ungdomsbrottsligheten. Ett senare men likartat exempel är diskussionerna kring videovåldet på 1980-talet.
Men hur är det då med ungdomsvåldet? Har det verkligen förvärrats? Kriminologerna är inte övertygade. Felipe Estrada, en av landets främsta experter på ungdomsbrottslighet, menar tvärtom att våldet varken ökat eller blivit grövre under senare år. Den statistik som finns tillgänglig visar sammantaget att ungdomsbrottsligheten verkligen ökade under decennierna efter andra världskriget, men att den sedan början av 1970-talet har varit oförändrad eller till och med minskat något. Detta gäller både stölderna och våldsbrotten.
Visserligen har det skett en kraftig ökning om man ser till antalet polisanmälda misshandelsbrott, men Estrada och andra menar att detta hänger samman med att mörkertalet har minskat. I takt med att samhällets attityder till ungdomsvåld har blivit allt mer avståndstagande har myndigheternas och allmänhetens benägenhet att anmäla våldshandlingar ökat dramatiskt. Det som betraktades som pojkstreck och skolgårdsbråk på 1970-talet ses numera – och säkert ofta med rätta – som mobbnings- och misshandelsfall.
De starkaste beläggen för att ungdomsvåldet inte har ökat finns i de skolundersökningar som Brottsförebyggande rådet regelbundet genomför bland niondeklassare. I undersökningarna ställs frågor om delaktighet i brott och om utsatthet för brott. Enligt den senaste studien från 2005 tycks våldet snarast ha minskat något sedan 1995. Ett indicium på att detta stämmer är att skolungdomars konsumtion av alkohol och droger – tvärtemot vad de flesta säkert tror – har minskat under senare år.
Att våldet inte blivit grövre märks framför allt på sjukvårds- och dödsorsaksstatistiken. Exempelvis har antalet fall där tonåringar dödat jämnåriga varit oförändrat under en lång rad av år. Som nämndes tidigare är sådant våld mycket ovanligt – i genomsnitt inträffar mellan ett och två fall varje år.
Så vad innebär då detta? Innebär det att det råder moralpanik kring ungdomsvåldet? Nej, inte nödvändigtvis. Väldigt många ungdomar i Sverige utsätts för stölder, hot och våld av jämnåriga.
Det är uppenbart att det finns ett stort behov av insatser från samhällets sida. Chansen att sådana insatser ska kunna bli välriktade och effektiva ökar dock om de utgår från sakliga analyser av våldets struktur och orsaker. Så är det knappast idag.
BJÖRN JOHNSON
lektor i socialt arbete med inriktning mot kriminologi, Malmö högskola
Gå till toppen