Säg Bosse Larsson – och för många medelålders skåningar fungerar namnet ungefär som Prousts berömda madeleinekaka.

Tankarna försvinner till Malmö FF:s glansperioder på 60- och 70-talen med Kung Bosse ständigt i händelsernas centrum.

Likheterna med Zlatan Ibrahimovic, dagens omsusade fotbollskung är flera. De var och är båda hyllade MFF:are, landslagsspelare och proffsstjärnor. Men skillnaderna mellan de två är lika tydliga. Fotbollens ekonomiska och mediala utveckling de senaste tjugo åren har i grunden ändrat spelets förutsättningar – både på och utanför plan.

Zlatan är en internationell superstar med en framtoning som ligger nära det romantiska geniet – och som också dyrkas som ett sådant geni i Italien.

Bosse Larsson var en produkt av det svenska folkhemmet, en working class hero som höll en synnerligen låg profil utanför plan och alltid framhöll lagets betydelse. Efter bara några år som proffs i Stuttgart vände han hemåt – av hemlängtan som det sades.

Jonny Ambrius bok ”Bosse Larsson” ger sig alltså in på ett ytterst intressant fält. Här finns det mycket att säga om synen på idrottsstjärnorna förr och idag och om Larsson som förebild och representant för tidens Malmöman.

Ändå kan läsningen inte göra mig annat än besviken. Här handlar det om den typ av sportbok jag minns från tonåren: strikt kronologiskt upplägg, ofta översiktliga beskrivningar och en besvärande avsaknad av analys. Författaren förutsätter att vi alla redan är inbitna Bosse Larsson-fans. Det kanske vi är – eller var – men framför allt är det ju Larssons särskilda och komplexa position i tidens idrottsliv och mediala offentlighet vi vill ha utredd.

Hur kom det sig exempelvis att Larsson blev så utbuad och bortdömd på bortaplan – mobbingen av honom och hela MFF norr om Hallandsåsen? Författaren tar givetvis avstånd från detta beteende. Men vad berodde det på mer specifikt? Var det att betrakta som normalt åskådarbeteende för den tiden – eller var det helt unikt? Försvann det med den senare medelklassfieringen av fotbollen eller är tendensen fortfarande densamma?

En av bokens mest intressanta kommentarer kommer från huvudpersonen själv i en intervju i efterordet. Han förklarar att det inte var hemlängtan som fick honom att lämna Stuttgart utan tristessen. Det blev helt enkelt för mycket fritid när bara ett fåtal av spelarna i laget var heltidsproffs.

Med en sådan öppning hade boken kunnat få en helt annan dramaturgisk inledning: stjärnan som lämnar det utåt sett glamorösa proffslivet på grund av tristess. Men det får bli i nästa Larssonbok.

TORBJÖRN FORSLID

docent vid K3, Malmö högskola

BOKEN