Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Lady Chatterleys älskare (4)

Nästan åttio år har gått sedan D.H. Lawrence gav ut sin skandalomsusade roman om Lady Constance Chatterleys kärleksaffär med en viril skogvaktare. Nu har historien filmats igen, med lyckat resultat, tycker Jan Aghed.

Bild: Foto: Atlantic Film AB
Film: Lady Chatterleys älskare
Genre: Drama
Land: Frankrike
År: 2006
Regi: Pascale Ferran
Skådespelare: Marina Hands, Jean-Louis Coullo’ch, Hyppolite Girardot och Helène Alexandridis
Längd: 2:38
Betyg: 4
Moraltanter och censurvänner väsnades i årtionden. Först 1960 blev denna lovsång till sexualitetens ömsesidigt förvandlande kraft frisläppt i författarens hemland.

Lawrence skrev tre versioner. Han föredrog den sista, den vi känner som ”Lady Chatterleys älskare”. Nummer två kallade han ”John Thomas and Lady Jane”, parets smeknamn på sina flitigt motionerade könsorgan, och det är den versionen som fransyskan Pascale Ferran valt för sin lysande filmatisering.

Den rike gruvägaren Sir Clifford Chatterley är en impotent krigsinvalid och bördsmedveten, arrogant aristokrat, beredd att acceptera att hustrun avlar en arvinge med en annan man – såvida denne kommer ur samma samhällsklass.

Så när hon av en slump fått se skogvaktaren, omdöpt från bokens Mellors till filmens Parkin, tvätta sig med naken överkropp utanför sin stuga och synen väckt hennes frustrerade begär måste målet för fortsättningens förväntansfulla skogspromenader förklarligt nog hållas hemligt.
Det följande är en berättelse om sexuellt uppvaknande och förverkligande. Känsligt, poetiskt, med en stark sensuell laddning i huvudpersonernas gester och blickar fångar den etapperna i deras upptäckt och utforskning av varandras kroppar och i den kvinnliga partens erövring av en skuldfri sinnlig glädje.

Samlagscenerna är filmade med en frontal, jordnära realism, som i all sin koncisa intensitet är observant på subtila skiftningar och nyanser i bägges upplevelse. Bildspråket har en beundransvärd uppriktighet och direkthet som får potentiellt corny eller löjliga avsnitt att te sig fullkomligt självklara och naturliga, som de där det nakna kärleksparet leker tafatt i regnet eller flätar in blommor i sitt könshår – en scen som för övrigt är ”ordagrant” hämtad från Lawrences original.

Precis som han gestaltar Ferran erotiken som en förvandlande och befriande naturkraft, ett perspektiv centralt framhävt och speglat i de olika faserna i filmens lyriska och rytmiska naturskildring.
Att Ferran fastnat för den andra romanversionen har hon förklarat med att det mer omfattande persongalleriet och de teoretiska och undervisande klassanalyserna i författarens definitiva version gjorde att den senare föreföll mindre filmisk.

Men progressiva klasspolitiska aspekter lyser fördenskull inte med sin frånvaro i hennes filmatisering, lika lite som könspolitiska.

I en mästerligt förtätad scen, utformad som en skärande övergång från sensualismens och naturens yppiga ljusa grönska till gruvanläggningens brutala mörker, betraktar hon en grupp arbetare: först med en blandning av skräck och nyfikenhet, sedan i en enormt expressiv kamerainställning där en av männen lösgör sig ur det farliga kollektivet, möter hennes blick och blir en medmänniska, förtryckt liksom hon på sitt sätt är det i äktenskapet med Clifford Chatterley.

Direkt hämtad ur boken är också episoden med dennes rundtur på ägorna i en motoriserad invalidstol. Apparaten strejkar, skogvaktaren måste uppbjuda alla krafter och skjuta på baktill. En vältalig bild av arbetarklassen som föser Kapitalet framåt.
En kärlekshistoria med så intim och ofta naturalistisk karaktär kräver modiga skådespelare. Det har Ferran försäkrat sig om i Marina Hands som Constance, en fräsch ny bekantskap med underbart finstämt uttrycksregister, och i Jean-Louis Coullo’ch som Parkin, en teateraktör vars massiva, buttra framtoning döljer en ruvande sensibilitet som kan föra tanken till en något åldrad upplaga av Marlon Brandos proletär i ”Linje Lusta”.

Filmens öppna slut handlar om hur förbindelsen öppnat en kvinnlig sida hos honom och fått henne att ifrågasätta Chatterleys värderingar och sin egen plats i hans samhälle. Denna slutscen är gripande och magnifikt spelad.
Gå till toppen