Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Sovjetiska mardrömmar

En av de sannaste och mest komplexa romaner som skrivits om människan i den sovjetiska tillvaron – Maria Zennström utnämner den svenska utgivningen av Andrej Platonovs”Grundgropen” till en litterär händelse.

Grubblare och känslomänniskor befolkar Andrej Platonovs märkliga verk ”Grundgropen” från 1930. Att den sovjetisk-ryske författaren fick problem med Stalin är begripligt – hos Platonov finns det ingen skönmålning av det socialistiska projektet. Tvärtom vilar det en ödslighet och utsatthet över aktörerna i den sällsamma romantexten.
Landskapet är allt annat än insmickrande: höstlig och lerig sydrysk landsbygd under Sovjetunionens tidiga år, under tvångskollektiviseringarna. Berättelsens personer är upptagna av att försöka foga in sin personliga tillvaro, tankar och känslor i det sovjetiska begreppssystemet.
Platonov är en av 1900-talets allra största ryska prosaister, en klassiker som hittills varit lite känd hos oss. Det är en litterär händelse att Kajsa Öberg-Lindsten lyckats så väl att översätta hans egenartade prosa som inte liknar något annat jag läst. Översättaren har också skrivit ett utmärkt efterord där hon kallar romanen en skräckhistoria.
Romanen tycks vilja bli läst som satir eller allegori men vrider sig samtidigt ur varje försök till genrebestämning. Den skildrar ett arbetslag som gräver en grundgrop till ”Alla Proletärers Gemensamma Hus”. Männen sover tätt intill varandra i en barack i en köksträdgård och deras tillvaro består av arbete. De talar om arbetet, strävar efter att förhålla sig till det gemensamma. Grävarna drömmer om dagen då proletärernas hus ska stå färdigt
Nästan alla är sömnlösa av grubblerier och brist på tillit. Ofta går någon ut i natten och lägger sig raklång i gropen för att få slumra till. Människor söker sig till varandra för att få tröst. Ingenjören som har till uppgift att rita det kolossala kollektivboendet kommer till arbetarnas sovbarack och ber att få sitta där tills det blir morgon för att slippa vara ensam.
Alla skildras med öppna ögon och ett slags ömhet. En grinig krigsinvalid utan ben släpar runt kroppen på en kärra med hjul och utkräver med hot om våld och skadegörelse allmosor i form av matpaket eller tobak. De experter och aktivister som ska leda och uppfostra massan är varken mer eller mindre sympatiska än någon annan.
Inte ens flickebarnet Nastia som tas om hand av byggarbetslaget skildras som oskuldsfull. Hon häver ständigt ur sig förbannelser och dödshot, upprepande olika sovjetiska kategoriseringar. En av grävarna, vid vars mage hon ligger på nätterna för att kunna somna, gläds åt hennes klassmedvetande.
Den verkliga huvudpersonen i boken är språket som utgör en mötesplats mellan gammalt och nytt. Det sovjetiska språkbruket och ideologin prövas i texten mot en verklighet av vresiga och vankelmodiga människor.
Platonov, som själv var ingenjör och arbetade med förbättringar av jordbruket, drömde om världsrevolutionen och var lojal mot kommunistpartiet, men hans konstnärskap åstadkom en av de sannaste och mest komplexa romaner som skrivits om människan i den sovjetiska tillvaron och vad språket gör med henne.
Döden är allestädes närvarande i bokens klaustrofobiska och brutala verklighet. Det finns en kuslig lättvindighet över hur den infinner sig både i människors tal och i praktiken.
De dödas antal bara växer, och grundgropen förvandlas alltmer till en grav.
MARIA ZENNSTRÖM
författare
BOKEN.
Andrej Platonov: Grundgropen (Kotlovan, 1930). Övers Kajsa Öberg Lindsten. Ersatz.

FAKTA/Andrej Platonov

Föddes 1899. Debuterade som poet 1922. Han belades efter 1929 med ett decennielångt yrkesförbud av Stalin. Under kriget arbetade han som krigskorrespondent, men skrev även noveller om kriget och fick åter yrkesförbud. Hans viktigaste verk, bland annat ”Grundgropen”, publicerades inte i Ryssland förrän efter Sovjetunionens fall. Avled 1951 i tuberkulos.
Gå till toppen