Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Förbannad prisad regissör om intim historia

”Lady Chatterleys älskare”, ny på svenska biorepertoaren, vann hela fem César-statyetter vid den franska motsvarigheten till Oscarsutdelningen i februari. Regissören Pascale Ferran, 47, var förstås glad över prisskörden.

Pascale Ferran. Foto: Bertil Ericson / Scanpix
Men mest var hon arg. På tolv år hade hon endast lyckats skrapa ihop pengar till tre långfilmsprojekt. Därför hon använde sitt tacktal till en skarp vidräkning -förstasidesnyhet i tidningarna nästa dag - med den nationella filmproduktionens finansieringssystem för dess svek mot ”auteurfilmen”. Det vill säga den typ av film som är stöpt i en personlig vision och form.
I och utanför Frankrike har en ovanligt enig kritikerkår inte tvekat att till just den kategorin hänföra ”Lady Chatterley älskare”, filmatiseringen av D.H. Lawrences länge skandalomsusade romanklassiker om en engelsk aristokrathustrus sexuella uppvaknande och blomstring i armarna på en simpel skogvaktare.
Ferran kom sent till Lawrence. Hon upptäckte hans författarskap för bara några år sen tack vare den franske filosofen Gilles Deleuze, men när väl intresset var väckt började hon sluka hans böcker.
– ”Lady Chatterleys älskare” och framför allt den andra av de tre versioner Lawrence skrev av sin roman innan han blev nöjd är världslitteraturens vackraste kärleksberättelse, förklarar Ferran för Sydsvenskan under ett besök i Stockholm i våras.
– Två saker gjorde att det kändes direkt nödvändigt att filma den. Dels kärleksscenerna med det enorma intryck av mer och mer ömsint kroppslig intimitet som de inger och dels naturskildringen. Jag är själv en passionerad trädgårdsentusiast och ville uppleva njutningen i att filma träd, grönska, blommor, fånga växtriket i hela dess skiftande prakt - för att sen försöka sammanfoga de här båda lawrenceska kraftkällorna, sexualiteten och naturen, till en tematisk och estetisk helhet.
– Man hade varnat mig för risken att några av de ställen i romanen som jag absolut ville ha med i filmen kunde verka löjeväckande för en modern biopublik – främst när Constance Chatterley och skogvaktaren dansar nakna i regnet och när paret stoppar in blommor i sitt könshår, säger Pascale Ferran. Men då jag läste dessa scener tyckte jag spontant att de är fullkomligt sublima och kunde helt och hållet identifiera mig med dem. Efter vad jag känner till om publikens reaktioner hittills har de heller inte tagits emot med något annat än sympati och respekt.
Filmens naturalistiskt närgångna erotiska scener och de två skådespelarnas kroppsliga intimitet framför kameran krävde enligt Ferran ett känsligt och komplicerat repetitionsarbete före inspelningen. Både de – Marina Hands som Constance och Jean-Louis Coullo’ch som skogvaktaren Parkin – och regissören själv måste övervinna ett visst mått av förlamande pryderi.
– Jobbigast var det till en början för Marina. Hon ville så gärna ha rollen, men idén att bli filmad naken och risken att verka spänd i bild gjorde henne betänksam, till och med rädd. Jean-Louis var lite lugnare, det låg närmre till hands för honom att begagna kroppen som ett verktyg.
– Som Parkin ville jag ha en skådespelare som inte alls var känd. När skogvaktaren först uppenbarar sig i filmen ses han med Constance Chatterleys blick, biopubliken skulle följaktligen inte ha någon annan bild av Parkin än den hon ser just då. Sen tar det ett tag innan hon känner sig dragen till honom, och det var tvunget att åskådaren skulle dela även den upplevelsen med henne. Två skäl till att det behövdes en mer eller mindre okänd aktör. En av mina medarbetare hade sett Coullo’ch på scen, men han hade ingen skådespelarutbildning och minimal teatererfarenhet. Men jag såg genast att hans fysik var perfekt för skogvaktarens roll.
– Marina, som varit med i flera filmer och tv-produktioner sedan debuten för tio år sedan, var å andra sidan tryggare än han med dialogen, berättar Pascale Ferran. Men för att komma igenom våra blockeringar drog vi oss undan i en veckas tid, bara vi tre, och arbetade med de fysiska kärleksscenerna som om de var viktiga dialogscener, fast med rörelser och gester i stället för repliker. Vi höll till i en liten dansstudio med övningar som krävde kroppslig kontakt. Målet var att nå fram till en punkt där skådespelarna kunde röra vid varandra utan att förknippa det med något fysiskt begär hos deras verkliga jag – en punkt där deras rollkaraktärer blev upphetsade men inte de själva. Så snart Marina och Jean-Louis kände att de kunde gömma sig bakom sina roller lossnade alla hämningar och de fick det mod som krävdes för att vara intima på ett absolut trovärdigt sätt.
Ferran har en rad favoritfilmer där hon hämtade kreativa impulser under förberedelserna för ”Lady Chatterley”. Jean Renoirs ”Frukost i det gröna”, François Truffauts ”Två systrar och Claude” och Maurice Pialats ”Van Gogh” studerades för tidsatmosfär, miljöskildring och kostymer. Lite överraskande nämner hon också Clint Eastwoods ”Broarna i Madison County” och Michael Manns ”Heat” – den förra för kärleksparets möten filmade i verklig tid, den senare för dess ljudbehandling.
Gå till toppen