Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Malmö

Behrang siktar mot hjärtat

Malmös kändaste doldis och hemligaste kändis vill skicka missiler av ord in i ditt hjärta. Behrang Miri försöker lära sig att säga nej, men vill aldrig sluta vara ett politiskt verktyg, ett vapen, en förebild – och framför allt en röst.

Höj min röst! Beatet också! Aa! Aa! Höj rösten! rappar han genom mikrofonen med det tejpade puffskyddet till producenten Jens Lodén.
Huvudet guppar till en sampling från kubanska Buena Vista Social Clubs låt ”Chan Chan” som strömmar ur hörlurarna. I studion i Jens Lodéns källarförråd på S:t Lars-området i Lund blir Behrang Miris debutskiva till.
Det luktar mögel och bränt kaffe. Mellan mickbåset och teknikerrummet finns ingen plexiglasskiva utan en betongvägg.
– Det här är underground. Inga pampiga studios! säger Behrang Miri.
– Jag skulle gärna ha en pampig studio, muttrar Jens Lodén från teknikerrummet, och båda skrattar.
– Vänta lite! säger Behrang Miri, får fram en penna och stryker snabbt under några nya betoningar i texten.
– Aa! Yo, shoo bre! Det här är Behrang Miri, direkt från Malmö!
Han slår takten med pekfingret i luften, som en förmaning. Ibland med hela armen mot rytmen. Orden väller fram snabbt och stötvis:
Varje dag samma öde, skramlar efter kronor och ören
Knyter snören, snabbt till dörren, är det bussen, ja jag hör den
Springer till hållplatsen, jag hann den, hälsar på chauffören
Shoo allt bra? Han var trött på att bli dåligt bemött
– Jag får lyssna på det? Höj min röst bara!
Jens Lodén föreslår kubanska blåsare för att hotta upp refrängerna.
– Kickar de?
– Om man betalar. Några tusen.
– Ihh! Men det kanske det är värt. Om de är riktigt bra. Kan du ta reda på exakt? Och pruta lite också?
Han har satsat tre års besparingar på skivan och är fast besluten att ge ut den i både Skandinavien och Mellanöstern, oavsett hur det blir med skivkontrakt.
Machovisioner som även sprids genom MTV
Ärligt talat killar, det blir inga brudar om ni leker G*
Fler fritidsgårdar är lika med fler vuxna förebilder
Mindre tevetider, shit redan framme, då så ännu en dag
I ettan på åttonde våningen i Hermodsdal ligger köksbordet kvar i sitt platta paket. Sedan flytten för ett och ett halvt år sedan står några kartonger med böcker och vinylskivor kvar i högar i vardagsrummet tillsammans med ett gäng enorma högtalare.
Det har snurrat snabbt i år: oräkneliga framträdanden, allt ifrån Malmö sommarscen till Palestinagruppernas manifestationer. Föreläsningar för kommuner och andra myndigheter runtom i landet. Lärarjobb på flera Malmöskolor. Resor till Palestina och Sydafrika med två olika dokumentärfilmsprojekt. Och alla aktiviteter med RGRA, Rörelsen gatans röst och ansikte. Ungdomsrörelsen med medvetenhet, engagemang och egenmakt som mål, hiphoppen som medel.
– Ibland saknar jag att ta det lugnt. Men jag har valt det här för att jag vill. Efter fyra fem års hårt arbete öppnas alla dörrar samtidigt. Jag vill ta alla tillfällen innan dörrarna stängs, försöker gå in överallt och se vad som finns bakom. Men i längden är det inte hållbart, säger han och sträcker ut sig i den svarta tygsoffan, när mobilen ringer för femte gången på en kvart.
En tjej som blivit lovad att få vara i RGRA-lokalen i Hermodsdal och spela in sin musik under söndagseftermiddagen blir störd av ett par killar som också vill vara där. Han ringer flera samtal, resonerar, vädjar.
– Ni gör det inte lätt för mig, mannen. Ni måste visa lite respekt för varandra, och för mig. Nu får ni lösa det. Jag orkar inte med sånt här, jag är inte er pappa. Ring henne, fixa det. Jag vill att hon ska ha nyckeln nu, okej? Aiit, peace.
En tid efter att RGRA startades i Hermodsdal av bland andra Behrang Miri våren 2005 märkte lärarna att elever som varit storskolkare började komma till skolan – och ställa massor av frågor. De behövde material till sina låttexter. Skolan anställde honom som musikpedagog på deltid.
– I skolboken läser de om två världskrig, men det är så många andra krig som haft betydelse för deras liv. Hemma pratar man ofta inte heller om dem på grund av traumatiska upplevelser. Vi försöker jobba i alla ämnen kring det de upplevt. Eleverna blir aktiva i skolan när den är kopplad till resten av livet.
De har gjort mitt hus till militärkontor
Tre tjejer i den sjätteklass som träffar Behrang Miri varje onsdag ställer sig framför resten av klassen och rappar till ett beat från en liten cd-spelare. Alla lyssnar allvarligt och uppmärksamt.
Vänskap, landskap – allt försvann
De har själva skrivit texter på temat ”Det gamla landet”. Många har intervjuat sina föräldrar om vad som hände innan de kom till Sverige.
Det kändes som att min familj
var en stor bacill
När alla har framfört sina låtar berättar Behrang Miri om nästa steg: ”Det nya landet”. De ska fotografera sin vardag och skriva texter. Så småningom blir det en utställning.
– Bort med stolarna, nu leker vi! Vi ska träna koordination, rytm och kommunikation. På scenen måste ni kolla in vad de andra gör, följa musiken, rappa, dansa – och kolla i ögonen. Då tar de till sig era texter.
De sätter sig i en ring på golvet och ska snart memorera varandras handtecken. Medan de klappar en rytm ska de kommunicera med hjälp av tecknen och blickarna.
– Samme, nästan ryter Behrang Miri och pekar med hela armen på en av killarna i ringen samtidigt som han fångar hans blick.
– När jag tittar dig i ögonen, då blir mina ord som missiler som går rakt in i ditt hjärta.

Knäpptystnad. Några ler.
– Har ni sett mig på scen?
– Jaaa.
– Är jag bra? Varför?
– Du har connection, säger en tjej.
– Det är för att jag tittar i ögonen. Okej, vad har ni valt för tecken?
Själv hade Behrang Miri aldrig några problem med skolan. Mycket tack vare föräldrarnas engagemang tror han, och minns matteövningarna som pappa halade fram på kvällarna: två gånger två är fyra, då ska fälten med fyror målas röda och skapa en bild.
Men skolan blev tråkig. I sjuan började han umgås med de tuffa killarna.
– Jag behövde aldrig ta det slutliga steget och hamna riktigt i skiten, men många av dem var kriminellt belastade. Det berodde nog mycket på att vi hade anammat en populärkulturell bild. Vi såg ”Blood in blood out”, startade ett gäng, började spreja på väggar, och alla sa ”loco”.
– Vändpunkten blev att jag la märke till att jag kunde synas och höras genom min musik.
Musikläraren på Fågelskolan i Lund uppmuntrade dem att bli bättre, byggde en studio och försökte rappa själv. Efter skolan tittade de på ”Yo! MTV Raps”.
– Det var inte så mycket bling bling på den tiden, utan mer attityd, att de stod för något, att de gillade sig själva. Och det var inte svårt att göra. Jag har aldrig kunnat sjunga men jag kunde rappa.
Den rödsvarta plasthårborsten, den som tidigare spelat tennisrack framför hallspegeln på mornarna, förvandlades till en mikrofon. Framför honom bredde publiken ut sig, alla skrek och tittade på honom.
Han spelade in intron från cd till kassettband, pausade, bytte cd, spelade in beats.
– Jag visste inte hur jag skulle komma i takt, så jag skrev av texter som andra rappat till samma beat, och skrev nya texter med samma antal stavelser och rim. Men jag kunde inte så mycket rim på engelska, så det var mest ”Youu, kyuu, syuu... crew, yea fuck you”.
Den första spelningen var i skolmatsalen på julavslutningen i åttan. Han fnissar, håller handen för ansiktet när han tänker på det.
– Jag tyckte det blev bra men många skrattade åt mig. Många ville göra det jag gjorde, men vågade inte.
Efter det var skolan och hiphoppen ett. Transformatorer, elektroner och halogener blev raptexter. Svåra engelska ord likaså. Under tre veckors utegångsförbud på sommaren bestämde han sig för att lära sig Longmans contemporary dictionary utantill, samma ordbok som nu står bland många andra hemma i bokhyllan.
– Jag lärde mig inte allt men sjukt mycket ord. Och så började jag freestajla som fan, för mitt mål var att battlas på den tiden.
Han vann ofta de improviserade rap-duellerna, men tappade lusten.
– Jag tänkte: okej, de tycker jag är häftig nu när jag battlar, men de kommer inte ihåg mina texter sen. De rappare som skriver poetiska eller politiska texter minns folk. För de hamnar i hjärtat.
Samma år som han tog studenten besökte ett brasilianskt hiphopkollektiv Norra Fäladens fritidsgård.
– Jag hade alltid varit politiskt intresserad och rappat, men inte kopplat ihop det. De berättade hur de jobbar med demokratiprojekt genom hiphop i favelorna, kåkstäderna. Jag kände direkt: jag måste dit.
Diskjobb, telefonförsäljarjobb, pizzajobb – och sedan iväg.
– Jag kände inte till utbytesprogram och sånt. Det är bara en viss typ av människor som vet vilka möjligheter som finns genom EU och stipendier. I RGRA samlar vi in sådan information och sprider till våra ungdomar.
I Fortaleza i nordöstra Brasilien arbetade han tillsammans med en lokal organisation i kåkstäderna. Där bodde folk i små baracker och delade allt, berättar han: en familj hade tv som alla tittade på, andra hade en dator som alla använde.
På grund av de tabun som omger sexualiteten blir många tonårsföräldrar. Genom hiphop och forumteater bedrev organisationen sexualundervisning. Han lärde sig portugisiska – och mer om hur hiphoppen kunde vässas till ett politiskt vapen.
– Folk var politiskt medvetna även om de var väldigt religiösa. Det var kyrkor överallt, i kåkstäderna fler kyrkor än skolor. Jag tyckte: vafan, gör kyrkorna till skolor i stället, det är det folk behöver.
– Men jag lärde mig att för att nå människor som är religiösa måste man relatera till religionen och sen få dem att tänka på ett sekulärt sätt, ett sätt där man skiljer politik från religion. Jag har inget emot religion, jag är muslim. Men jag är mån om att det ska vara sekulärt.
– Kolla bara på hur Iran blivit. Blandningen mellan religion och politik gör att det inte finns någon politik, inget konstruktivt. Religionen utnyttjas i politikens namn.
Själv har han börjat tro på Gud under den senare delen av sitt liv.
– På mitt sätt: att det finns en energi i mig själv. Jag gillar det persiska ordet för Gud: Choda. Det finns inom dig. Jag älskar den tanken.
På den iskalla årsdagen av Kristallnatten står han och smådansar på Gustav Adolfs torg i Malmö och gnuggar händerna i de lånade lovikkavantarna i väntan på att manifestationen ska börja.
Tre småkillar på väg förbi den växande klungan demonstranter får syn på honom på långt håll och plöjer fram.
– Shoo, piper de.
– Shoo brors, läget? säger han och skakar hand med var och en av dem.
– Vad är det här?

– Man kan säga en demonstration mot rasism och diskriminering.
De går.
– Ha det bra min bror.
Han blir presenterad för huvudtalaren, en äldre kvinna som överlevt Auschwitz, och böjer sig ner för att se henne i ögonen.
– Ska du tala om förintelseförnekarna? frågar hon.
– Jag presenterar. Du gör precis som du vill, säger han med handen på hennes arm.
Efter att ha lyssnat på hennes tal kramar han om henne. Innan demonstrationens avtåg mot Möllevångstorget avslutar han med ett förslag:
– Sverigedemokraterna vill ge flyktingar pengar för att hjälpa dem återvända. Jag föreslår att vi samlar in utbildningspengar och arrangerar studieresor åt Sverigedemokraternas politiker till de länder som folk flyr ifrån.
Han vill gärna debattera med dem, ”ge dem information så de slutar tro att invandring är något negativt”. Några direkta negativa reaktioner har han knappt mött, varken från dem eller från någon annan.
– Jag har fått konstiga samtal då och då, men det kanske är någon som skämtar? En gång var det någon som spelade nationalsången och sa ”stick hem till ditt land”. Jag bara skrattade, säger han leende och skakar på huvudet.
– Det här är mitt land.
Vi fick byta bilar och stigar på väg mot frihet
Åsnorna drog vår kärra genom gränsen mot Turkiet
Pappa trodde jag visste inget, jag visste det gällde livet
Gränskontroll, hjärtat klappade, sista hindret
När Behrang Miri just hade fyllt tre blev situationen i Iran ohållbar för föräldrarna, som hade varit aktiva inom oppositionen först mot shahväldet, sedan mot den islamiska republiken. En moster fängslades och torterades, andra släktingar och vänner försvann.
Än idag finns denna stund i minnet: polisen checkar våra pass,
förfalskade sådana. Vi kom igenom, men det var knappt
Snabbt till Istanbul, vi kanske kunde bli avslöjade
Där skulle vi ta flyget och inte bli förföljda mer
Sju timmars flyg, inga materiella ting vi hade
Väl framme sa någon: ”Passports please” – Sverige Det nya Landet
På flyktingförläggningen i Värmland lekte han i sandlådan med barn från hela världen, trots att de inte hade några gemensamma språk. Innan familjen landade på Väster i Lund efter några år hann de med flera av Helsingborgs fattigare stadsdelar där många andra nyanlända flyktingar bodde.
– När jag kom bort från de områdena insåg jag styrkan i dem, den interkulturella träffen. Jag kunde lätt förstå mig på chilensk, arabisk, romsk kultur och bete mig rätt när jag kom hem till folk. Många som inte mött så många kulturer kan inte det, även om de är väluppfostrade. Men tyvärr träffade man inte svenskar där.
Föräldrarna tog städjobb och studerade. De höll skenet uppe, såg till att deras son hade det bra.
– Själva mådde de katastrof.
I hemmet avlöste de politiska diskussionerna varandra. När föräldrarna förbjöd honom att se det populära barnprogrammet Ninja Turtles förklarade de att de inte ville att han skulle lära sig se krig och våld som något häftigt.
– Jag är tacksam över att de alltid pratade med mig. De skällde inte utan använde pedagogiska verktyg för att få mig att förstå allt ifrån varför man inte ska slåss till hur viktigt det är att studera.
De har fortsatt prata och har mycket gemensamt yrkesmässigt. Mamma jobbar som socialsekreterare, pappa som psykolog. Hem till dem i Lund åker han när han behöver lite privatliv. I Malmö har det blivit omöjligt.
Det finns andra föräldrar som fastnar i sitt flyktingskap, vänder sig inåt och anammar gamla traditioner. De blir kvar utanför det svenska samhället, och det drabbar inte minst deras barn. Hermodsdalsskolan försöker bjuda in dem, bland annat genom att uppmuntra eleverna att prata med dem om deras liv innan Sverige.
Men är det självklart att stärka ungdomarnas band till deras föräldrars tidigare hemländer?
– De är ändå blattar i andra ungdomars ögon. Vi förbereder dem för hur de blir bemötta. Vi måste se till att de får större rötter. Vad hade föräldrarna för roll, hur levde de, varför kom
de hit? Är du stark i din identitet tar du till dig det svenska lättare.
– Vi är inte ute efter att ge dem statiska rötter: du är bara arab. Vi hjälper dem få rötter, så rötterna kan få fötter. Du kan vara både svensk, arab och kosmopolit. Bara på denna gård bor trettio nationaliteter, och vi pratar svenska med varandra. Det är klart vi är svenskar.
Han ser optimistiskt på en nära framtid i ett Malmö där alla är kosmopoliter, inte bara på ytan utan på djupet. Både de som i dag lever i två eller flera kulturer men utan makt, och de som har makt men lever segregerade från andra sorters människor i rikare stadsdelar som Limhamn och Västra hamnen. Ett Malmö där det inte är något konstigt eller exotiskt att komma från ett annat land.
För att skynda på utvecklingen gör han allt han kan. Ett sätt är att få ungdomar från olika stadsdelar att bli aktiva och mötas genom RGRA, som han ser som en folkbildningsrörelse, precis som ABF och kvinnorättsorganisationerna i början av 1900-talet. Förutom musiken använder han också sin person.
– Mamma och pappa säger ”raka av skägget, folk kan få fel uppfattning”. Vadå, måste en kvinna sminka sig för att vara snygg?
– Jag försöker bryta fördomar genom att se ut som fördomen. Jag vet att det finns fördomar kring killar med skägg: att man är extremist, terrorist. Jag lägger kepsen på sned, har häng, pratar med kroppsspråk, använder slang – för att det är en del av mig, men också med mening. För att jag vill väcka din fördom, men sedan krossar jag den.
Är du bara ett redskap? Vad är bara du?
– Det finns inget bara jag, men bara jag finns i allt jag gör.
Han drar upp den tjocka luvtröjan och visar den svarta t-shirten med guldtext, en present från mamma. ”Hiphop is the voice of the people, not the ego of an MC.” Hiphoppen är folkets röst, inte rapparens ego.
Ändå är det dags för Behrang Miri att satsa lite mer på sig själv. Trots all energi och inspiration som arbetet med ungdomarna ger måste han fokusera för att lyckas med sin musikkarriär. Och då måste han lära sig säga nej, något han vet att han är usel på.
Vad finns kvar den dag du stänger av mobilen?
– Allt finns kvar, svarar han innan frågan är färdigställd.
– Jag är ledig i dag, men ungdomarna är i lokalerna nu och jobbar. De är inte beroende av mig. Just nu är det jag som koordinerar, om ett par år är det någon av dem.
Tidigare i veckan ringde några ungdomar och berättade att RGRA:s forum i Sofielund-Möllevången haft sitt första möte. Så småningom ska de börja sända närradio. Han drar upp ärmen och håller fram armen:
– Ouff, jag fick gåshud! De gjorde det själva!
– Den dagen jag går på turné löser det sig. Plus jag flyttar aldrig från Malmö. Det kan du skriva.
*G med amerikanskt uttal = gangster
Textcitaten kommer från låtarna ”På bussen” och ”Mellan berg och dal” på Behrang Miris kommande skiva ”Boken om vårt liv”.

Behrang Miri

Ålder: 23 år.
Familj: Mamma och pappa i Lund.
Bor: Hyresetta i Hermodsdal i Malmö.
Yrke: Musiker och rapartist, musik-pedagog, projekt-ledare, debattör, föreläsare, skåde-spelare.
Aktuell: Med debutskivan Boken om vårt liv, som förhoppningsvis blir färdig före nyår. Ständigt aktuell som koordinator för Rörelsen Gatans Röst och Ansikte som driver ungdomsverksamhet i Malmö. Undervisar på flera skolor i Malmö.


Läser: Politisk och historisk litteratur, inte så mycket romaner. Senast Begrav mig stående, om romernas historia.
Lyssnar på: Just nu mycket arabisk och persisk folkmusik, raï, och självklart hiphop. Sammi Yusuf, Dead Prez, Immortal Technique, gamla Wu-Tang, Boot camp clik, Paris. Arabisk hiphop som Salah Ehdin och den kanadensisk-somaliske rapparen K’naan.
Äter: Vegetariskt. Älskar nachos och falafel.
Vill kunna: Spela munspel och sjunga med fin röst. Det kan jag inte. Och måla graffiti.
Vill sluta: Pilla på mig själv hela tiden. Jag tänker mycket och gör såhär, så och så (visar hur han pillrar i skägget, öronen och håret).
Vill uppnå: Förändring. Jag tänker inte vara så romantisk och säga revolution, det behöver vi inte i Sverige. Jag vill att fler ska vara med och påverka vårt samhälle. Det låter så pretentiöst och alla säger det. Jag vill inte säga det, jag vill att det ska bli så.
Gå till toppen