Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Minnena av 30 november

Många lundabor vill bara glömma kravallerna, skriver Fredrik Persson.

Det är den 30 november, inga kravaller lär rasa i Lund.
Under det sena 1980- och tidiga 90-talet såg det annorlunda ut. De högtidsklädda herrarna i 30-novemberföreningen fick då sällskap av unga skinnskallar. Sammankomsterna ändrade karaktär och högtidlighållandet av Karl XII blev en viktig plattform för den högerextrema och nazistiska rörelsen; muskler spändes, kontakter knöts och ideologi inskärptes.
Motstånd mobiliserades. Militanta antifascister, skidmasker, barrikader och poliser i militära formationer – Lund var under en tid en årligen belägrad stad.
I kraftmätningarna kapitulerade först nazisterna, därefter motdemonstranterna inför ordningsmakten. Kungakramandet har fortsatt, men inte med tillnärmelsevis samma uppslutning eller kaosartade konsekvenser. Lund är inte längre senhöstens säkraste förstasidesstoff.
Det handlar om samtidshistoria, om än inte en sådan som staden skyltar med. Förhållningssättet hos det officiella Lund och många invånare har präglats av en vilja att glömma och gå vidare. Under några år gick kommunen, kulturen och kommersen samman, med kvällsöppen shopping, levande ljus och framträdanden lockades lundaborna ut på gatorna. Staden skulle återtas sades det.
De illa sedda kombattanterna var dock borta sedan länge. Kanske handlade det om ett, medvetet eller omedvetet, försök att ta makten över stadens minne snarare än om dess fysiska rum. Hellre mys i mörkret än högerhets, kravallkult och mytologiserat motstånd.
Det är dock inte alla som vill glömma detta nära lundensiska förflutna. Stadens radikala och utomparlamentariska vänster har tvärtom medvetet försökt att göra händelserna kring 30 november till en del av Lunds lokalhistoria, men framförallt till en del av den egna historiska självbilden.
Den minnessten som placerades ut till tioårsminnet av motdemonstrationen 1991 är det mest konkreta uttrycket för detta historiehanterande. På platsen av de barrikader som då restes på Stora Södergatan ligger en rödfärgad gatsten med en enkel inskription: ”Här stoppades rasismen 91-11-30”.
Valet av minnesmärke är ingen slump utan en medveten flirt med aktivistens mest klassiska vapen, men också en legitimerande hyllning av den militanta antifascismen. Logiken är tydlig: trots att det 1991 inte förekom några sammandrabbningar var det hotet om våld och rädslan för fullskaliga kravaller som fick polisen att bussa ut nazisterna ur Lund med oförrättat ärende.
Stora Södergatan är tillsammans med Tegnérstatyn i Lundagård och kvarteren kring Smålands nation självklara stopp under de stadsvandringar i kravallernas spår som arrangeras av bokcaféet India Däck, samlingsplats för Lunds unga utomparlamentariska vänster. Under ledning av en guide, vars dramatiska tilltal inte står den legendariske tv-historikern Hans Villius efter, levandegörs historien om Lund och 30 november, eller rättare sagt väl valda delar av den, för deltagarna. Den antifascistiska framgången 1991 beskrivs exempelvis ingående. Att det 1993, utan en nazist i sikte, utkämpades hårda strider mellan motdemonstranter och polis nämns däremot inte alls.
Föredrag och förevisandet av dokumentärfilmer producerade inom den egna rörelsen om de aktuella händelserna ingår också i den alternativa minneskulturens repertoar. Faktum är att sättet att framställa Lunds 30 novemberförflutna fyller en funktion långt utanför stadens gränser. I svenska aktivistkretsar sätts likhetstecken mellan Lund och framgångsrik kamp på ett sätt som gör att staden närmast har fått har karaktären av vad den franske historikern Pierre Nora kallar historisk minnesplats, en symbol för svunna stordåd. Den annars så slumrande akademiska bondbyn intar likaså en framskjuten plats i ”Vi tilstår”, en jubileumsbok över den egna verksamheten utgiven av danska Antifascistisk aktion.
Den underifrån framvuxna minneskulturen vittnar om att historia inte bara handlar om att förhålla sig till det förflutna, utan i stor utsträckning också till samtiden och framtiden. Aktivisternas ambition att lyfta fram något de upplever som förtiget eller förvrängt rymmer ett moraliskt anslag.
I traderandets förmåga att skapa samhörighet och solidaritet inom den egna gruppen finns en existentiell dimension. Viljan att legitimera och påbjuda en given hållning och handling står som en påminnelse om historieproduktionens förmåga att fungera som en politiskt syftande partsinlaga.
Det är den 30 november, inga kravaller lär rasa i Lund. Det är förståligt att många lundabor drar en lättnandens suck och gärna lämnar denna del av stadens historia därhän. De unga män som fick sin ideologiska och organisatoriska skolning kring Karl XII-hyllandet har lämnat Lunds gator och istället intagit fullmäktigesalar i sverigedemokratisk kostym.
Om en dryg vecka marscherar tusentalet nazister och högerextremister för åttonde året i rad genom Salem. Stockholmsförortens status som historisk minneplats befästs. Det finns anledning att fundera över hur fruktbart det är att historien om Lund och 30 november har blivit en fråga för ett fåtal.
FREDRIK PERSSON
doktorand i historia vid Lunds universitet
Gå till toppen