Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Film

Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford

Som porträtt av Jesse James är filmen knappt halvhjärtat revisionistisk. Brad Pitt – en av producenterna – är utmärkt på rollens egna villkor, men dessa innebär ännu en frisering av verkligheten, skriver Jan Aghed.

OriginalTitle: Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford. Genre: Drama. DirectedBy: Andrew Dominik. Actors: Brad Pitt, Casey Affleck, Mary-Louise Parker, Paul Schneider, Sam Shepard, Sam Rockwell, Ted Levine, James Carville. Country: USA. PublishYear: 2007.
Bild: Foto: Kimberly French
Jesse James är troligtvis amerikansk folklores mest romantiserade och förljuget skildrade yrkesbrottsling. Populärkulturens porträtt, däribland ett stort antal hollywoodfilmer, har förskönat hans karriär som gerillakämpe för Söderns sak under inbördeskriget och framställt honom som en dristig bandit som efter kriget rånade tåg och banker, delade ut bytet till de fattiga och för de maktlösas skull trotsade de mäktiga. En Robin Hood-figur. Woody Guthrie har besjungit honom, Bruce Springsteen har ägnat honom en låt.
Seriös historieforskning, senast en biografi av T.J. Stiles från 2002, har gett en annan bild av denne legendariske laglöse. Den visar en brutal psykopat och hänsynslös killer med massor av mord på sitt samvete. När Bob Ford, en medlem av hans rånarliga, satte en kula i 35-åringens skalle en aprildag 1882 lämnade Jesse Woodson James ett brett och blodigt stråk efter sig genom Missouri och angränsande delstater.
Då den nya filmen om honom börjar natten till den 7 september 1881 befinner sig Jesse (Brad Pitt), hans bror Frank (Sam Shepard), Ford (Casey Affleck) och övriga i ligan i Blue Cut, en skogssänka där de stoppar tåget och marscherar genom vagnarna viftande med revolvrarna i yrvakna och skräckslagna passagerares ansikten medan de skyfflar ner deras ägodelar i en mjölsäck.
Så långt en actionsekvens efter traditionellt genremönster. I fortsättningen är den nyzeeländske regissören Andrew Dominiks film mindre en western än ett psykologiskt drama om svek, stressad väntan på rätt tillfälle och stadigt ökande paranoia. Efter tågrånet skingras medlemmarna åt olika håll, varpå en efterlyst och misstänksam Jesse dyker upp hos sina gamla kumpaner när de minst anar det, en psykopat som psykar sin omgivning, för att lista ut om det finns en Judas i gruppen. Inte minst tack vare starkt spel på alla händer sprider sig spänningen, lismaren Bob Fords nervositet och den galopperande paranoian effektivt ut till biosalongen.
Som porträtt av Jesse James är filmen knappt halvhjärtat revisionistisk. Brad Pitt – en av producenterna – är utmärkt på rollens egna villkor, men dessa innebär ännu en frisering av verkligheten. Regins intresse tycks främst ligga i ett stämningsstycke med subtilt skiftande atmosfär.

De kanadensiska inspelningsmiljöernas snötäckta prärier och guldgula sädesfält ingår i ett delvis homosexuellt färgat kammarspel om relationen mellan två män – den ene ett äregirigt patologiskt fan - som cirklar runt varandra i invecklade danssteg och med huvudhandlingen förlagd till ödsliga eller stormiga inre vidder.

Det är samtidigt ett drama med ett ofta reflekterande och drömskt klimat. Våldet är som allting annat vackert stiliserat. Vad man än kan invända mot själva storyn är filmen en ovanlig och slående visuell upplevelse, fylld av scenerier så konstfullt komponerade - exteriörer som härmar målningar av Andrew Wyeth, interiörer med Rembrandt-ljussättning, bilder som liknar gamla dagerrotyper eller stereoskopiska foton – att de får en fetischistisk poetisk verkan.
Gå till toppen