Kultur & Nöjen

Ett rockband som blivit äldre

Med få undantag låter det mesta av Kentmaterialet ungefär likadant i alla fall, men absolut inte i negativ bemärkelse. Det är tungt, intensivt och ganska släpigt, vilket känns fullkomligt självklart i nya ”Berlin” och ”Columbus”, men lite märkligare i ”Musik non stop”, skriver Sara Berg.

Bild: Foto: Johan Bävman
Kent
Olympen, Lund, 6.12
Eller bästa är väl en sanning med modifikation, för med tanke på att det är lyssnarna som fått rösta handlar det nog snarare om vem som har flest fans. Och när det gäller Kent så är de många. I Lund sålde de ut två spelningar på raken och att lägga konserterna i en lokal i mindre storlek hade bara varit dumt.
Men nog sagt om detta. Att de har många trogna lyssnare är ett faktum, frågan är om de förtjänar dem. Och där måste svaret bli ja, faktiskt inte ens ett tveksamt ja, utan ett ganska självklart.
Kent har nyligen släppt sitt sjunde fullängdsalbum (om man inte räknar med diverse samlingar och engelska versioner) så de har ett digert låtmaterial att sålla bland. Och det hade varit enkelt för dem att göra som många andra band med en färsk skiva i ryggen och obstinat spela låtar från enbart denna, men nej.
Faktum är att ”Tillbaka till samtiden” bara är inblandad i sådär en tredjedel av låtvalen. I övrigt blandar de ganska lika delar från ”Du & jag döden”, ”Vapen och ammunition” och ”Hagnesta Hill” med några äldre favoriter, för de allra mest långlivade fansen.
Fast det spelar egentligen ingen roll. För med få undantag låter det mesta ungefär likadant i alla fall, men absolut inte i negativ bemärkelse.
Det är tungt, intensivt och ganska släpigt, vilket känns fullkomligt självklart i nya ”Berlin” och ”Columbus”, men lite märkligare i ”Musik non stop”.
Märkligt: ja, dåligt: nej. Detta är inte längre ett popband som vill vara flickidoler (om de någonsin velat), detta är ett rockband som blivit äldre, där Jocke Berg gått från svajigt röstläge à la målbrottspojke till en mer balanserad stämma. Något som blir extra tydligt när upp och ner-falsettiga ”Pojken med hålet i handen” från debuten delar kväll med den mer nonchalanta ”400 slag” eller intensiva ”Vy från ett luftslott”.
Någonstans däremellan befinner sig ”Kevlarsjäl” och ”Kärleken väntar”, som tillhör den mer melodiska perioden.
Givetvis avslutas ordinarie speltid med ”747”, som blivit något av ett signum för en Kent-konsert, men lika givet tar det inte slut där. Två omgångar extranummer, där vackra klassikern ”Mannen i den vita hatten” får sätta sista punkten, efter nära två timmar.
Men tillbaka till P3-utnämningen. Det var väl aldrig någon som tvivlade på vem som skulle segra, egentligen, inte ens Kent själva. Det är därför den guldglittrande konfettin inte sprutas ut förrän publiken har ropat in dem en andra gång. De vet liksom om sin egen storhet.

Tumme upp:

Den mörkare ljudbilden som först kändes ganska trist fungerar alldeles utmärkt på scen. Och motsägelsefullt nog verkar Kent bara bli gladare ju deppigare de låter på skiva. Buttert band gone glatt, flera leenden under mellansnacket.

Tumme ner:
”Ingenting” är faktiskt inte en av höjdarlåtarna. Och att hålla på och kasta ut en massa prylar i publiken känns lite för slentrianmässigt och klyschigt för att vara okej.
Gå till toppen