Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Med blick för det gåtfulla

När Modernista nu ger ut den argentinske författaren Julio Cortázars samlade noveller och mest kända roman i tre tunga volymer, är det ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med en briljant latinamerikansk berättarkonst, skriver Henrik Nilsson.

Julio Cortázar (1914-1984) lämnade hemlandet Argentina 1951 av politiska skäl och bosatte sig i Paris. Arkiv: Ulla Montan 1982
Kan vi med skönlitteraturens hjälp bättre orientera oss i våra liv och vår omvärld? Eller får den oss snarare att förlora fotfästet och osäkra våra föreställningar?
I vissa gynnsamma stunder kan den förstås resultera i båda delar: villovägarna leder till en ny hemkomst. En av de främsta utövarna av denna dubbla konst i den moderna litteraturen var den argentinske författaren Julio Cortázar (1914–1984). Han föddes i Bryssel men återvände vid fyra års ålder med sin familj till Buenos Aires. Under Peróns styre flyttade han definitivt till Paris där han bland annat arbetade som översättare, och vid denna tid i början av femtiotalet kom också hans genombrott med novellsamlingen ”Bestiarium”.
Förlaget Modernista ger nu ut hans samlade noveller i svensk översättning – i två volymer på sammanlagt över tusen sidor – jämte en nyutgåva av den experimentella romanen ”Hoppa hage” från 1963. Det är ett utmärkt tillfälle att stifta bekantskap med en briljant latinamerikansk berättarkonst, förmedlad till svenska av några av våra främsta översättare från det spanska språket.
I de bästa berättelserna finns en sällsam förening av vardagligt och okänt, vi rör oss i minerade gränsområden mellan dröm och vakenhet, verklighet och fiktion och mellan de levande och de döda.
I ”Den igenmurade dörren” tar en affärsman in på ett hotellrum i Montevideo och väcks av oförklarliga ljud från rummet intill genom en dörr som inte används bakom klädskåpet. I en annan novell visar det sig vid en kontrollräkning att antalet inpasserande människor i Buenos Aires tunnelbana inte stämmer överens med antalet utpasserande, vilket avslöjar existensen av en hemlig, underjordisk sammanslutning.
Och lyssna bara till de gåtfulla, inledande raderna av den smått klassiska novellen ”Axolotl”, som fått sitt namn efter en salamander i tidigt utvecklingsstadium: ”Förr grubblade jag mycket över axolotln. Jag gick och tittade på dem i akvariet i Jardin des Plantes, och där kunde jag stanna i timtal och betrakta dem, iaktta deras orörlighet, deras ofattbart tröga rörelser. Numera är jag själv en axolotl.”
Överraskningen, den oväntade vändningen som är så vanlig hos Cortázar är dock inte bara något ytligt dramaturgiskt trick, utan en metafysisk beskaffenhet – en poängtering av att verkligheten är mångtydig och bråddjup. I lyckliga stunder kan Cortázar rubba själva vårt sätt att se – inte bara teoretiskt, utan på ett konkret och vardagligt vis. Kan det finnas någon större bedrift för litteraturen?
I sin lek med nivåer påminner Cortázar om landsmannen Jorge Luis Borges – som också publicerade den yngre kollegans första noveller i tidskriften ”Anales de Buenos Aires” i mitten av fyrtiotalet. Men politiskt sett skulle han välja en annan väg än den borgerlige Borges. Detta blir också tydligt i en del senare berättelser, som till exempel den självbiografiskt präglade ”Apokalypsen i Solentiname”. Där skildras ett besök hos den nicaraguanske diktarkollegan Ernesto Cardenal i dennes andliga och konstnärliga kollektiv.
Berättarjaget fotograferar några målningar, men när han efter hemkomsten till Paris framkallar bilderna visar de inte vad han minns utan olika fragment av kontinentens blodiga och konfliktfyllda verklighet. Återigen alltså denna andra blick, detta gläntande in mot förbisedda och avspärrade rum – men nu också med politiska dimensioner.
Cortázars ifrågasättanden skulle till slut också nå själva berättelsestrukturen och språket. ”Vad duger en författare till om inte till att förstöra litteraturen?” frågar huvudpersonen i romanen ”Hoppa hage”, ett av de verk som bidrog till den latinamerikanska prosans internationella ryktbarhet på sextiotalet. Resultatet är en antiroman som kan läsas antingen i rak följd eller enligt en alternativ ”spelplan” där man hoppar mellan olika kapitel.
Inte desto mindre finns det en sorts grundberättelse. I den möter vi argentinaren Horacio Oliveria som är bosatt i Paris där han har ett oförutsägbart förhållande med Maga från Uruguay. Efter att hennes barn dött försvinner hon till Latinamerika, dit också Horacio kommer efter att ha blivit utvisad sedan polisen arresterat honom under en sexakt på en offentlig plats. I den sista delen av romanen diskuterar Oliveira och hans bohemiska vänner under ändlöst matédrickande nätterna igenom en viss författare Morellis verk, vars teoretiska, språkkritiska resonemang på många sätt korresponderar med de estetiska uppror som Cortázar själv i sin helhet ägnar sig åt i ”Hoppa hage”. Till det kan man lägga en lång rad fragment, bestående av allt från citat av andra författare till tidningsklipp.
Mexikanen Carlos Fuentes kallade Cortázar för ”romanens Simón Bolívar” efter kontinentens befrielsehjälte. Visst är det också en roman som i sin infallsrika misstro mot litterära konventioner får en att ifrågasätta invanda föreställningar om vad en roman kan vara. Sedan den skrevs har dock många andra gerilladåd mot genren genomförts, och tiden har ibland en tendens att gå hårt åt den här sortens formexperiment. Men samtidigt som de språkliga revolterna i ”Hoppa hage” i vissa stycken kan te sig ganska bedagade vid det här laget, är det svårt att inte än idag känna sig uppfriskad av fritagningsförsöket.
Och ändå: de mest underbara attentaten, dessa inbrott i en annan värld som också är den här världen, de sker hos Cortázar i novellerna, en form som han tidvis behärskar till fulländning. De visar att det i litteraturen går att riva ner och bygga upp på samma gång. Och att språket, i händerna på en tillräckligt vaksam författare, inte behöver vara ens fiende.
I denna magnifika dubbelhet, denna kombination av konstruktion och förstörelselusta, av hängivelse och misstro, öppnar Cortázar sina hemliga dörrar. Innanför väntar en förunderlig plats där vi kan gå vilse för att finna oss själva.
HENRIK NILSSON
författare och litteraturkritiker
BOKEN
Julio Cortázar: Samlade noveller Del 1 och 2. Övers Karin Sjöstrand (i samarbete med Jorge Sexer), Knut Ahnlund, Jan Sjögren och Jens Nordenhök. Modernista.
Julio Cortázar: Hoppa hage (Rayuela, 1963). Övers Peter Landelius. Modernista.

FAKTA/ Julio Cortázar

Föddes i Bryssel 1914. När han var fyra år gammal återvände han med sin familj till hemlandet Argentina.

Han arbetade som lärare i franska när han 1951 lämnade Argentina i protest mot Peróns styre och bosatte sig i Paris, där han bland annat arbetade som översättare. Under senare delen av sitt liv engagerade han sig politiskt och stödde både Castros revolution och Sandiniststyret i Nicaragua. Avled i Paris 1984.

Gå till toppen