Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Syndafall utan frälsning

I Svenska Akademiens och Brombergs serie med Nobelklassiker har Horace Engdahl gjort ett överraskande val bland Albert Camus böcker. ”Fallet” är ett av Camus minst lästa och diskuterade verk.

Albert Camus (1913¿1960) belönades med Nobelpriset i litteratur 1957. Han slog igenom med ¿Främlingen¿ 1942. Foto: Daniel Frasnay
Det är lika otippat som begripligt att Horace Engdahl & co valt romanen ”Fallet” för att representera Albert Camus i Brombergs serie Nobelklassiker. I skuggan av ”Främlingen”, ”Pesten”, ”Myten om Sisyfos” och större delen av en sönderläst produktion, framstår ”Fallet” som ett av hans minst klassiska verk. Ett av de minst lästa och diskuterade. Svenska Akademien har anledning, och kanske också möjlighet, att ändra på det. Som en retroaktiv Nobelkommitté, med avseende på titlar.
Romanen gavs ut 1956, året innan Camus tilldelades Nobelpriset för ett jämnt halvsekel sedan. Det är en förvånansvärt religiöst mättad text, skriven av en av 1900-talslitteraturens mest ivriga ateister. Avståndet till Sartre och existentialismens handlingsfrihet är betydligt större än till Dostojevskijs tvångsmässiga universum, där varje dag är en domedag.
Titeln syftar på ett syndafall. Människans fall. Berättaren, med det antagna och nytestamentligt klingande namnet Jean-Baptiste Clamence – Jean-Baptiste som i Johannes Döparen, Clamence som den röst som ropar (”clamans”) i öknen – har i yngre år varit framgångsrik försvarsadvokat i Paris. Nu, kring de fyrtio, tronar han som självutnämnd domare/botgörare på en sylta i Amsterdams Red light district, begiven på genever och främlingars sällskap.
”Har ni lagt märke till att Amsterdams koncentriska kanaler liknar helveteskretsarna?”, frågar han den namnlöse åhörare som utan att själv komma till tals i texten lånar sitt öra åt Jean-Baptistes monologer. Onekligen en passande infernalisk inramning, därtill ”skådeplatsen för en av historiens största förbrytelser”, varifrån 75 000 judar deporterats av nazisterna.
Andras skuld talar han däremot inte alls lika gärna om som sin egen. Med spritdränkt och opåkallad öppenhjärtighet sätter sig Jean-Baptiste till doms över sig själv. Ser sig som en hycklare som lyfter på hatten åt en blind han hjälpt över gatan. Inför vem? Inför publiken. Snar till goda gärningar så länge de inte kostar för mycket (medan han fantiserar om att istället sparka omkull de blinda och skratta åt de fattiga). En kvinnoförbrukare. En människa som bara kan älska sig själv. En som undviker att gå över broar nattetid, för man vet ju aldrig om någon självmordskandidat kommer att ställa honom inför ett val: antingen riskera sitt eget liv för någon annans, eller också gå vidare som om inget hade hänt.
I själva verket har han redan gjort det valet en gång. Utan att vända sig om har han hört en kvinnas kropp träffa vattenytan i Seine, och är för alltid förföljd av hennes dödsskrik. Här, i ”vestibulen” till Helvetet där allting upprepar sig, ekar konsekvenserna av det han inte gjort. Hans helgon är kanske inte så mycket Johannes Döparen som Petrus, lärjungen som förnekade att han kände Jesus för att rädda sitt eget skinn, och som av ödmjukhet gränsande till självförakt bad om att bli korsfäst upp-och-ner.
En liknande vändning gör domaren/botgöraren. Han gör sig till en negation. Men hans självbekännelser har ett syfte. Ingen vill anförtro sig åt den som är bättre än en själv. ”Vi önskar bara bli beklagade och uppmuntrade i att fortsätta som förut.” Biktaren förvandlas så till biktfader, en syndare som vem som helst kan erkänna sin skuld för utan att skämmas, och snart har han dragit med sig åhöraren i fallet: ”jag driver honom till att överbjuda mig”.
Den anonyme åhörarens överbud i skuldmedvetenhet får vi aldrig höra. De står inte i texten, men är inskrivna i läsakten. Lika omärkligt som berättaren byter pronomen, och vidgar sitt skyldiga ”jag” till ”vi” och ”du”, lika ofrånkomligt blir åhöraren ett med läsaren. Han är jag. Vi. Du. Och alla har något att bekänna. Alla är skyldiga, det är Jean-Baptistes sista tröst, och Camus har av allt att döma ingenting emot att dra in läsaren i ritualen.
Förvånansvärt katolskt, för att vara skrivet av en av 1900-talslitteraturens mest ivriga ateister. Men om fan blir religiös när han blir gammal är det kanske ungefär så han skulle praktisera det: förmå var och en att erkänna sin skuld utan skam, men också utan förlösning. Frälsning – av religiös eller ideologisk natur – finns inte att få i helvetet.
NIKLAS QVARNSTRÖM
författare
BOKEN
Albert Camus: Fallet (La chute, 1956). Övers Eva Alexanderson. Förord av Horace Engdahl. Serien Nobelklassiker, Brombergs.
Gå till toppen